Digitalisering: “Upproret i Norr” av Leif Drambo

Dagen efter riksdagsvalet i september 2010 mötte några hundra arga umebor upp på gatorna i missnöje med en återvald borgerlig regering och ett nyfascistiskt parti i riksdagen. Men i missnöjet kunde också en annorlunda enande tendens urskiljas – frustrationen i känslan av att inte själva ha valt detta, av att bo i ett land där de politiska skiljeaktigheterna följer geografiska linjer närmast skrämmande tydligt. Sedan gick talare efter talare upp på scenen för att utan en tendens till ironi peka ut denna skiljelinje med kulmen i ett proklamerande i att vi nu ”verkligen behöver ett självständigt Norrland”, följt av massivt jubel. Tanken om ett självständigt Norrland (eller delar av ”Norrland”) har länge pendlat mellan humor och allvar. Ibland i en och samma röst, som i den känsla många av oss får i Euskefeurats regionalromantiska ”upp på barrikaden”-texter. För det mesta tippar vågen åt humor, men vid några få tillfällen har faktiskt tanken på autonomin haft ett verkligt innehåll.

Följande text är skriven av Leif Drambo i den numer döda tidskriften Frihetlig Socialistisk Tidskrift. Den går under titeln ”Upproret från Norr” och återfinns i tidningens decembernummer från 1978. Håll till godo!

I Skottland och Wales, Baskien och Bretagne, Quebec och Flandern, Irland och Korsica har separatiströrelser växt fram med krav på regionalt självstyre. Står Sverige helt utan denna utveckling eller finns det även här regioner som börjat diskutera en sådan utveckling? Svaret är ja om man får tro en nyligen publicerad forskningsrapport.

För några år sedan startades i Norrbotten ett forskningsprojekt, Social utvecklingsplanering. Det drivs gemensamt av socialstyrelsen, länsstyrelsen och landstinget och kommunförbundets länsavdelning i Norrbotten. Nyligen publicerades rapporten Regionala utvecklingsalternativ skriven av Kjell Öström (Rapporten kan beställas från Norrbottens bildningsförbund tel 0920/680 65).

I rapporten diskuteras den för svenska förhållanden helt unika idén att människorna i Norrbotten själva tar ansvaret för sin egen utveckling och därmed också bryter sig ur den svenska nationalstaten. Men det är inte bara fråga om en fluktig idé framkommen ur en desperat situation. I rapporten redovisas ett konkret och praktiskt inriktat program i 53 punkter hur övergången till ett självstyrande Norrbotten skall gå till någon gång på 1980-talet. Aktionsplanen innehåller åtgärder på kort och lång sikt som berör företagen, myndigheterna och de enskilda människorna. Det gäller t ex etablering av en egen affärsbank och ett kooperativt försäljningsbolag, regional styrelsemajoritet i NJA, ASSI och SJ, regional beslutsrätt när det gäller utbildning, forskning, lokaliseringsbidrag, beredskapsarbeten mm, övergång från riksorganisation till regional organisation när det gäller idrott, kultur, bildning etc, ohörsamhetskampanjer, tåg- och flygockupationer och vägran att med hjälp av AMS-bidrag flytta söderut. Aktionsplanen innehåller också mer långtgående förslag. Försöksverksamhet med folkmilis, regional utnämning av militärt befäl och polis, inbetalning av stadsskatten till kommunerna i Norrbotten genom ”felexpediering”, bojkott av riksdagsval, värnpliktsvägran, köpbojkott av varor ”utifrån”, fullständigt övertagande av storindustrin, kraftförsörjningen, transporter och utbildning, bildandet av separatistpartier och slutligen proklamerandet av självstyre genom folkomröstning.

Enligt rapportförfattaren finns det tre utvecklingsalternativ för Norrbotten. ”Utvecklingen” kan fortgå på samma sätt som hittills och kanske t o m förvärras; med landets högsta arbetslöshet, låga genomsnittsinkomster, förflyttning av arbetskraft söderut, försämrad kommunal service, en växande bostadsslum med starkt ökande sociala problem på grund av utslagning och en fortsatt ekonomisk utsugning. Det andra alternativet innebär att samhället (staten) startar ett omfattande utvecklingsprogram för Norrbotten som måste innebära en breddning av basindustrierna, forskning kring naturresurserna, ändrad regional beskattning av företagssektorn, återföring av tidigare vinstmedel från övriga landet, minskad stadsskatt och över huvud taget ökad beslutsrätt när det gäller viktiga frågor för regionen av politisk och ekonomisk art. Det alternativ som ändå tonar fram som det mest realistiska och önskvärda är att Norrbotten blir en självstyrande region. Som det heter i rapportens slutrader: ”Kanske är det inte mer utopiskt att hänvisa till behovet av en revolution än att vänta sig en rättvis lösning inom ramarna för systemet”. Medvetenheten om den egna situationen ökar också snabbt i Norrbotten. Demonstrationer och konferenser, eget kursmaterial, kulturella aktiviteter och en tidning, ”Utbrytningen”, har startats. Och nyligen Volvoarbetarna i Boden som vägrar rätta sig efter arbetsdomstolens beslut.

För en utomstående läsare som inte har egen erfarenhet av Norrbottens problem framstår rapporten som ett desperat rop m stöd och solidaritet från oss andra i Sverige som ofta på ett omedvetet sätt bidragit till ekonomisk utsugning av Norrbotten som inte väsentligt skiljer sig från utsugning av t ex de afrikanska och sydamerikanska länderna. Nettoutflödet av resurser till övriga Sverige uppskattas till 1 – 1,5 miljarder kronor per år i rapporten. SJ och SAS övervinster på Norrbottenstrafiken uppgår till 150 – 200 miljoner kronor per år. Utflyttningen av utbildad arbetskraft uppgick under 1960-talet till 30 000 personer. LKAB:s vinster före bokslutsdispositioner och skatter uppgick till 10 – 12 miljarder mellan 1956 – 1976. Huvuddelen av dessa medel har tillförts stadskassan. Årligen produceras i Norrbotten vattenkraft till ett värde av 2 000 miljoner kronor. Vattenfallsverket betalar tillbaka 5 miljoner kronor att användas till allmänna ändamål i den byggd som berörs av vattenregleringen. Det har ändå inneburit att man t ex i Jokkmokks Kommun av ekonomiska skäl tvingas slopa frukten till skolmåltiderna. Utslagningen av småjordbruk i Norrbotten har medfört att man inte ens är självförsörjande längre på mjölk. Även när det gäller andra jordbruksprodukter är självförsörjningsgraden lägre än 50 %.

Rapporten är emellertid också en svidande vidräkning med de åtgärder som vidtagits från samhällets sida i form av regionala lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För Norrbottens del har det varit fråga om ett nästan totalt misslyckande. Trots regionalpolitiska satsningen sedan 1940-talet har Norrbotten förblivit en råvaru-, halvfabrikat, vattenkraft och arbetskraftsleverantör till övriga Sverige. Lokaliseringsstödet har ofta fungerat som ett socialpolitiskt betingat understöd och inte skapat nya arbetstillfällen. Ibland har åtgärderna varit direkt destruktiva för länets utveckling.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för 200 – 300 miljoner kronor årligen har använts för mer eller mindre meningslösa beredskapsarbeten och flera arbetsförmedlare har medfört större effektivitet när det gällt att flytta arbetskraften söderut.

Vad som saknas är helt enkelt en sammanhållen offensiv näringspolitisk planering anpassad till de lokala förhållandena och med stort inflytande av de som berörs av besluten. För att detta skall bli möjligt krävs en total omvärdering av den politik som hittills förts och som vilat på tron att den kapitalistiska marknadsekonomin med vissa statliga korrigeringar skulle kunna garantera varje medborgare i det här landet möjligheter att kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor.

Rapporten bär vittnesbörd om att det är andra intressen än länsinnevånarnas som bestämt Norrbottens utveckling och levnadsbetingelser. Därför reagerar man, inte med apatins uppgivenhet utan med styrkan hos dem som söker frigörelse genom egen kraft.

”Upproret från Norr” ger ett viktigt bidrag till debatten om vår framtid. Den berör inte bara Norrbotten utan gäller allt fler regioner i krisens Sverige.

———————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Tunisier! Vi stödjer er av hela vårt hjärta!, L. O. K. Ejnermark skriver Vad betyder revolten i Tunisien?, Kaj Raving skriver RUT, fortfarande för överklassen 2.0, autonomak skriver With our silence we vote for continuation, Johan Frick skriver När du trodde det var ute med dig, Stefan Bergmark skriver Medan vintern och högern triumferar

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Robin Hood-skatt - Lata & Bidragsberoende Norrlänningar…

Ständigt har vi fått höra att vi lever i en ickeproduktiv landsända som överlever på Stockholmarna via kommunutjämningssystemet, eller Robin Hood-skatten som den kommit att benämnas som av till och med riksdagspolitiker. Detta har flitigt använts i diverse argumentationer, ändå upp i topp-politiken, för att förklara nödvändigheten med avbefolkning av glesbygden - i norra Sverige i synnerhet då.

Att vi förstått att detta är en skev ekvation med tanke på faktumet - naturresurser - och det tillhörande faktumet att hela landet måste leva för att människor ska vilja bo i de högproducerande orterna här uppe, har varit klart sedan länge. Fallet Svappavaara talar sitt tydliga språk.

Nu kommer dock en forskningsrapport om regionalpolitiken (ACANALYS) som visar att det här med utjämningsskattningen helt sonika inte stämmer. Umeå är nämligen den kommunen i Sverige som betalar in mest till detta system samtidigt som just Stockholmarna är de som tar ut mest, närmare bestämt 1,1 miljarder. Rapporten visar också att Umeå och Skellefteå betalar in så pass mycket i systemet att det skulle bära hela Västerbottens län inkl dess “förlustkommuner” som är beroende av utjämningsbidraget. Påståendet om att “vi här uppe lever på de där nere” via just denna skatt stämmer alltså inte. Vi försöker alltså oss själva i skatteutjämningssystemet (hela länet!) och där är inte statligt och privat ägda naturresursförfogande bolag inräknade.

Västerbottens Folkblad berättar också i sammanhanget att människor i norra Sverige, generellt sett, är sämre avlönade en personer neröver. Nämligen 2000 kr/person enligt rikssnittet. Trots detta ser situationen ut som ovan nämnt. Dessutom kvarstår ett intressant faktum - de traditionellt socialdemokratiska kommunerna i norr skatteutjämnar till Moderata kommuner i söder (bland annat) med låg kommunalskatt.

Personligen är jag ingen helgjuten Norrlandspatriot som på allvar tänker börja gorma om utbrytningar och så vidare här. Som socialist tycker jag i grund och botten att resurser ska komma så många till gagn som möjligt och att det därför är självklart att även vi ska hjälpa de som har mindre kommunintäkter söderut, Stockholm inräknat. Detta inlägg ska snarare ses som en markering att vi kan sluta fantisera och upprepa falska påståenden om “lata, bidragsberoende norrlänningar som inte arbetar utan bara är ute och tjuvjagar osv”. Bilden är i mina ögon tämligen tydlig i och med detta inlägg och mitt tidigare om skolan i Svappavaara. Hela landet ska leva - som SKP skulle sagt.

————————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Luntningstraditionen fortsätter i Göteborg, luklof skriver Ska skattepengar gå till reklam?, loaderrorready skriver Vänsterparasiterna demaskerade, Bo Myre skriver 19/6, Kafé 44: Ockupationsministeriet och Bergatrollen bjuder in till fest!, Kaj Raving skriver Järnvägen har inte råd med högerregeringen, aik-micke skriver Överklassen och ansvarskännandet…

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Svappavaara: De verkligt hunsade

På väg neröver i helgen pratade jag med en god vän som varit hemma i Norrbotten helgen före om situationen i det lilla gruvsamhället Svappavaara. Just där har den senaste tiden en glesbygdskonflikt av klassisk manér gått av stapeln. Kiruna Kommun hade nämligen lagt fram ett beslut att lägga ner skolan på orten, vilket skulle leda till att de 50 elever som idag går där skulle få åka sex mil tur och retur varje dag för att komma till skolan. Ett sådant beslut hade förstås gjort de flesta förbannade men när vi pratar om ett mindre gruvsamhälle i Norrbotten finns faktiskt än mer skäl för klagomuren. I Svappavaara producerar nämligen snittarbetaren (gruvarbetaren) ungefär en genomsnittlig arbetarårslön per arbetsdag. Det är ett mervärde till LKAB (Svenska staten) på många, många miljoner i månaden. Man kan ju, med det sagt, tycka att arbetarna i en sådan situation helt sonika borde göra revolution över ett beslut likt detta - för det är knappast något snack om att vissa är mer hunsade än andra i det här landet. I Svappavaara kommer dock ingen revolution ske den närmsta tiden men folkstormen på orten lät inte vänta på sig över beslutet om skolnedläggning.

Facebookgrupper och namninsamlingar på internet har blivit väl vedertagna metoder även i den yttersta glesbygden, vid sidan om (de obligatoriska) medborgarmötena och demonstrationerna d v s.

När jag kom hem till Umeå kunde jag inte hejda mig att börja försöka förstå hur man motiverar en skolnedläggning i en så pass storproducerande byggd som utan tvivel i praktiken bör bära sitt behov av skola, vård, omsorg och allt därtill både en och två gånger om. Det hela blir inte precis enklare att förstå när jag i mitt sökande läser att LKAB nu öppnar en ny gruvdel i Svappavaara med 40 nya arbetstillfällen (byn har 440 invånare) och planerar att expandera än mer i framtiden vilket kan innebära upp till 400 nya arbetstillfällen. Priset på malm har skjutit i höjden och arbetslösheten i norra Norrlands gruvsamhällen är långt under riksgenomsnittet, ja t o m på nivå med siffror för en högkonjunktur. Rimligtvis torde det finnas en del att kräva för de boende i dessa orter. Att ha kvar nödvändig infrastruktur som skola på orten t ex borde vara självklart.

När jag nu söker internet med stora ficklampan efter information i ämnet läser jag att skolan kanske trots allt får vara kvar. Dock inte genom att kommunen värderar att hålla bygden levande och ser det mervärde den faktiskt skapar utan genom att LKAB säger sig kunna gå in med 200.000 kr för att använda obrukade delar till personalmatsal.

I dessa tider snackar fortfarande politiker om företagsfientliga socialister och lata Norrlänningar som lever på storstadsbornas arbete genom så kallade “Robin Hood-skatter” samtidigt som facit visar: Bruks- & industrisamhällena i Norrland har klarat finanskrisen avsevärt bra, många av samhällena växer till och med trots en, för många svenskar, helt icke tänkbar nivå på service och tillgänglighet av välfärd och har som sagt arbetslöshetssiffror snarare liknande hög, än lågkonjunktur.

När man läser om gruvsamhällena och omfattningen av produktionen där och ser debatten känns det tämligen klart att vi lever i en upp och ner-vänd värld.

———————————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver AB Investor – Sveriges äldsta investmentbolag, tusenpekpinnar skriver Gemensamt – att outsourca till allmänningarna, » 907 skriver 200 mil i bil, Johan Frick skriver De sätter agendan, Kaj Raving skriver Rehabilitera sjukförsäkringen

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.