Bland tomma hus & drömmare

Det finns mängder av tomma hus i Sverige, och lika många bakomliggande skäl till att dessa står just tomma. Samtidigt råder svår bostadsbrist och de som saknar hem blir allt fler. Detta är en liten historia om vissa av dessa tomma hus, drömmar om bruksvärde, fastighetsmarknaden, luckor i lagen och ockupanter med juridiken på sin sida

Idag bestämde jag mig för att ta en promenad och kolla in ett ställe där det för drygt ett decennium sedan fanns ett tomt hus här i stan i en avgränsande stadsdel. Huset har alltid legat där, i kanten av en skogsdunge, som en övergiven idyll, lämnat av oförklarliga skäl. Min tanke var att huset idag, drygt ett decennium senare endera skulle vara rivet eller bebott. Det ligger trots allt i en av stadens mer populära stadsdelar, och bara några träd blockerar en makalös älvsutsikt som de flesta villaägare skulle döda för. Men så stod det där, fortfarande tomt, än mer förfallet än senast. Genom fönstren skymtade dammiga möbler, några flyttkartonger. Fönstret på övervåningen var sönderslaget, räcket till verandan på väg att ramla ner i den stora igensnöade trädgården.

Jag har en förkärlek för urban bebyggelse i allmänhet, och övergiven sådan i synnerhet. Det måhända vara min också mest blandade sida. Konservativ och progressiv på samma gång. Det är fascinerande vad som döljs bakom fyra väggar, alla historier, minnen, människor som har en gemensam relation till rummet i sig. Samtidigt är det beklämmande att det är ett lagbrott att bruka dessa övergivna fastigheter, samtidigt som det är fullkomligt i sin ordning att låta de stå just tomma.

Och det finns många anledningar till att hus lämnas öde. I storstäderna ser vi allt oftare ödefastigheter som en konsekvens av avancerad fastighetsspekulation. Ett marknadsspel som i grund och botten handlar om att köpa och sälja vid rätt läge, att trissa upp priser, vinstmaximera affären. Ett annat skäl, som är vanligare än många vet, är det affektiva skälet. Hus som ärvs efter en bortgången släkting av någon som bor på en helt annan plats, och som behåller detta hus för att det innehar ett affektivt värde. Man har växt upp där, tillbringat somrarna på besök, lekandes i trädgården, kanske har en när kär dött innanför väggarna och att låta någon annan bo där fungerar inte känslomässigt för förvaltaren i fråga. Inte heller har man ork eller råd eller tid att sköta huset, som således förfaller. Detta är troligen skälet till att det hus som inledningen i denna text beskriver fortfarande står öde i en attraktiv stadsdel. Ett tredje, och kanske vanligaste skäl ska självfallet nämnas i sammanhanget. Många hus står tomma i väntan på att rivas, eller på grund av att de helt enkelt är till fara för hälsan pga problem med asbest, mögel, fukt och förfall. Jag vill påstå att de flesta husen som ockuperats i Sverige de senaste åren tillhör denna kategori av rivningskåkar, i mer eller mindre gott skick, som ibland får stå i åratal i väntan på ritningar, bygglov, en god konjunktur, perfekta räntelägen och avancerade upphandlingar.

Men det finns också ett fjärde, betydligt mindre vanligt, skäl till att hus lämnas öde i Sverige. Men det är också otroligt intressant, framförallt för de som sysslar med husbesittning av en eller annan anledning. Detta kallas Herrelösa hus. Jag stötte på termen för ett antal år sedan i ett ockuperat hus i Barcelona. Ett hus som var fredat i en tid av hård repression och nästan dagliga vräkningar mot ockuperade hus i hela Europa, men i synnerhet i staden Barcelona. En vän som bott i det ockuperade huset i nära ett decennium berättade att huset var herrelöst. Det saknade en ägare. Detta berodde på att den som en gång i tiden ägt huset hade försatts i konkurs men på grund av problem med fastigheten, förfall och liknande bedömde Fogden i fråga att huset inte var en tillgång, utan en belastning för konkursboet. Detta skapade i sig ett dödläge, eftersom fogden endast tar över ägodelar som anses tillföra inkomst. Huset blev herrelöst, det saknade en formell ägare. Alltså fanns inte heller någon som kunde köpa huset eftersom ingen kunde sälja det, och det fanns inte heller någon som kunde anmäla ockupanterna vilket i många länder krävs för ett ingripande, även rent generellt i Sverige även om det tycks fungera lite mer subjektivt i praktiken från polisens sida.

Några år efter min vistelse i Barcelona, närmare bestämt sommaren 2008, ockuperades ett förfallet trähus på Ön, en stadsdel tillika Ö belägen mitt i Umeälven här i Umeå. Här upptäcktes en liknande historia på svensk mark. Huset i fråga existerade inte hos Lantmäteriet, de man vanligtvis kontaktar för att få reda på vem som äger en fastighet, eller mark. Enligt Lantmäteriet låg på platsen bara mark, inga hus, och marken ägdes av Umeå Kommun. Det kom senare att visa sig att husets historia var just en historia för sig. Det hade upprättats som en del av ett interneringsläger för baltiska krigsflyktingar under andra världskriget. En mindre barackstad temporärt uppbyggd med en hel rad byggnader där just denna av någon anledning aldrig revs. Men på grund av byggets temporaritet existerade det aldrig med formellt bygglov. Det fanns alltså formellt sätt inget hus, och inte heller någon ägare. Och eftersom marken ägdes av kommunen kan man fråga sig om det inte generellt borde falla under någon form av allemansrätt att vistas på platsen. Nåväl, husockupationen avslutades likväl på grund av husets allt för slitna karaktär. Men exemplet visar att det faktiskt finns luckor i systemet, kryphål för en drömmande ockupant att utnyttja i sökandet efter det ovräkbara huset.

Men historien slutar inte riktigt här. För faktum är att så kallade Herrelösa hus även existerar här i Sverige på samma grund som exemplet från Barcelona. Vanligtvis i lite mindre samhällen, men också i impopulära och eftersatta områden. Så här beskrivs ”problematiken” i en riksdagsmotion från 1999 som dock aldrig föranledde någon förändring:

“Enligt gällande lagstiftning är det en fastighetsägare som har ansvaret för att underhållet av en fastighet sköts. Detta kan vålla problem när ägaren av en fastighet går i konkurs. Det handlar inte sällan om fastigheter belägna i centrala delar av en kommun som på så sätt lämnas utan tillsyn och underhåll. För kommunen finns av naturliga skäl ett intresse att centralt belägna fastigheter skall vara underhållna på ett godtagbart sätt men också med omsorg för eventuella hyresgäster.

I det läget tar kommunen kontakt med tillsynsmyndigheten (kronofogde- myndigheten) för att få den att agera. Kronofogdemyndigheten hänvisar då till konkurslagstiftningen som säger att konkursförvaltaren endast är skyldig att ta med sådana tillgångar i konkursbouppteckningen som inbringar ett positivt värde och alltså ökar de tillgångar som kan delas ut till konkurs- borgenärerna. Fastigheten står då utan ägare eftersom den förre ägaren gått i konkurs. Ingen kan köpa fastigheten eftersom det inte finns någon säljare och ingen kan få lagfart på fastigheten. Det finns inte heller någon som kan åläggas att sköta fastigheten så inte skada uppstår. Fastigheten förfaller utan att kommunen eller någon annan kan göra någonting. Lagstiftningen kring fast egendom tillhör den starkaste lagstiftningen i detta land, trots detta uppkommer dylika missförhållanden.”

Vid en liten googling framkommer att dessa hus inte är helt ovanliga. Uppmärksammade fall finns i en rad kommuner, men de som aldrig talas om kan vara desto fler. Frågan är om denna situation måhända kan vara en öppning för just husockupanter och försök att förvalta hus i långvariga ockupationer. De kan kanske åtminstone stå som en liten blinking till de där ute som ständigt letar efter det perfekta huset. Hur en ockupation i ett herrelöst hus ter sig vet vi först när någon de facto gjort ett försök i praktiken. Själv väntar jag på min sida landet och hoppas att det inte dröjer allt för länge.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: » 907 skriver Bland tomma hus & drömmare, Kaj Raving skriver EU:s ord Bildts lag, Jöran Fagerlund skriver Ljuv musik som kulturinslag på Vänsterpartiets årskonferens

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Vad hände med ockupationsrörelsen?

Vad hände egentligen med ockupationsrörelsen? Under två års tid genomfördes i snitt två husockupationer i månaden någonstans i Sverige. Räknat i dagar som hus var under besittning är siffrorna än mer talande. Sedan blev det nästan knäpptyst. Så vad hände? Och vilka lärdomar finns från den svenska ny-ockupationsvågen?

Under 2008-2009 genomfördes nära femtio husockupationer från Umeå i norr till Malmö i söder. Vissa varade bara någon dag, endera för att ockupanterna satt en egen tidsgräns men även på grund av snabba vräkningar från polisens sida. Under 2010 svalnade det vi kan beteckna som en ”ockupationsvåg” av och de senaste månaderna har det varit näst intill tyst. Den enkla förklaringen vore att hänvisa till en politisk ”fluga” där kids såg att andra kids gjorde en grej som bar politisk status i de egna kretsarna. Man skulle vara ockupant för att vara någon. Emellertid tror jag att det är en både förenklad och till stor del helt felaktig förklaring till varför ockupationsvågen svalnade av efter två intensiva år. För att förstå ockupantvågens avmattning bör man snarare, först och främst, förstå vilket myller av människor och anledningar som var bakomliggande för ockupationerna, även inom en viss stad. Ockupantvågen förenades i synnerhet i användandet av en gemensam kampmetod. Denna kampmetod användes dock som en reaktion på en rad olika lokala och personliga förhållanden som i sig krävde både en diversitet i taktik – t ex gällande förhållning till media, lokala opinioner, rörelser osv – vilket självfallet också gav en rad olika utfall som kanske först nu går att granska objektivt för att kunna se vilka erfarenheter som går att dra av ockupationsvågen i sig.

De tre grundläggande skälen till husockupationer i Sverige under ockupationsvågen 2008-2009 är utan tvivel de som vanligtvis brukar urskiljas när man beskriver ockupationen som kampmetod. Här hittar vi kampen för gemensamma mötesplatser, kampen för bostad och kampen mot hot om avveckling, rivning, exploatering osv gentemot redan existerande platser. Inom dessa tre avgränsande grundskäl finns alltså även i sig en rad underkategoriseringar i vad man kämpat för. T ex kan bostadsockupanter kämpa för ett permanent hus för just de (vi) bostadslösa som ockuperar huset i fråga, men man kan också kämpa för ett mer övergripande mål – t ex byggandet av fler billiga hyresgäster, lagstadgade krav om rätt till bostad osv. Samma sak gäller för de ockupanter som kämpar för sociala rum. Här hittar vi allt från enkla sociala center i kvarteret via punkhus till stora mötesplatser med bredd.

Med detta sagt är det också uppenbart att en enhetlig erfarenhet av husockupationer i Sverige på 2000-talet är omöjlig att måla upp. Samtidigt anser jag personligen att det är angeläget att få till stånd ett mer offentligt utvärderande – i den mån det är möjligt – av de lokala kamper som förts. Det finns erfarenhet som uppenbarligen delas mellan grupper av ockupanter i olika städer och tydliga utvärderingar är ovärderligt för framtida ockupanter som vill lyfta liknande frågor utan att behöva falla i samma gropar.  Detta ämne förtjänar en slags vitbok av något slag och ryms knappast i inlägg i bloggform, varför jag konsekvent här tänker välja att kortfattat fokusera på en erfarenhet jag finner specifikt tydlig och intressant. Jag tror att husockupationen idag är en etablerad kampmetod där ”vågen” i sig testade många taktiska gränsdragningar. Framtida ockupationer kommer ske med större eftertanke, med utan tvivel större mellanrum i tid men förhoppningsvis med fler segrar som utgång i direkt relation till de erfarenheter vi idag delar av de omfattande försök som gjordes 2008-2009 utifrån, återigen, en rad vitt skiljda förutsättningar. En ockupation kan förvisso, vilket jag beskriver här, vara en vinst i sig utifrån faktumet att skapandet och gemenskapen som uppstår när en yta tas i besittning har ett egenvärde. Jag tror fortfarande inte att man ska negligera poängen i att fortsätta ockupera för att skapa temporära rum i städer där förutsättningarna för att mötas på andra vis är djupt orättvisa och begränsade. Låt det vara en första läxa.

Det jag tänkt mig gå närmare in på här är dock de erfarenheter från ockupationsvågen som ska sägas, står mig personligen närmast. I tre städer har ockupationer varit en kampmetod som använts av rörelser på ett extremt likartat sätt utifrån liknande premisser. Dessa är Aktivistgruppen Huset i Umeå, Bergatrollen i Nyköping samt Kvarteret Kajan i Uppsala. I alla dessa fall har det existerat en rörelse med kulturell betoning på gemenskaper. Man har i första hand strävat efter att skapa en konkret mötesplats (Man har velat ha ett hus!) utifrån sina egna behov av att kunna mötas över skiljelinjer man upplevt existera i den stadsmiljö man rört sig. Alla tre grupper har existerat som reella (mer eller mindre öppna) rörelser där ockupationerna varit politiska stötar när formella förhandlingar strandat eller formella påtryckningsmetoder visat sig fungera dåligt. Framförallt i Umeå och Uppsala, som ska sägas är väldigt likartade städer (ungefär lika stora, båda universitetsstäder, residensstäder osv) har utgången också varit liknande. Det har visat sig uppenbart svårt att få till stånd den typ av seger som Bergatrollen lyckades med i den lite mindre staden Nyköping även om tillvägagångssätten varit tämligen lika även de. Att svara på frågan varför Nyköping lyckades där Umeå och Uppsala föll är knappast enkelt. Jag tror att en första skiljelinje som ändock går att dra finns i faktumet att Umeå och Uppsala i första hand byggde sin självbild som ockupanter. Kvarteret Kajan fokuserade i sitt namn på den byggnad de ockuperade, rörelsen startade också mig veterligen genom ockupationen, inte vice versa. Erfarenheten från Umeå är den samma med Aktivistgruppen Huset. Även om kampen för självstyrda aktivitetshus (som det kallades) funnits under åratal så skapades Aktivistgruppen Huset ur ockupationen av Tullkammaren, inte tvärt om. När husockupationen blir en central del i rörelsens identitet och ursprung finns också risken att rörelsen där när ockupationerna misslyckas i att i sig framtvinga konkreta segrar. Jag upplever personligen att Bergatrollen i Nyköping på just den här punkten lyckades bygga bort ockupationsidentiteten som en central del i sin självbild och istället göra ockupationen till en av många påtryckningsmetoder i kampen för en konkret byggnad. Det fanns inget tydligt självändamål i att fortsätta vara ockupanter. Måhända att även politikers lokala erfarenheter av påtryckningsgrupper, städernas storlek osv spelade sin roll i utfallet men erfarenheten ovan ska inte förglömmas.

Jag menar inte att beskriva ockupationsrörelsen, eller ockupanterna i Uppsala och Umeås erfarenheter som ett misslyckande. De flesta ockupanter 2008-2009 fick helt skapa sina egna erfarenheter ur ingenting. Det var ett trevande med en nygammal kampmetod som sedan länge varit dödförklarad inom den svenska vänstern. En första erfarenhet av detta ovan bör dock vara att rörelser bör bygga upp sig själva kring ett konkret mål (oavsett om det gäller bostäder eller mötesplatser) där en tydlig plattform skapas som grund. Husockupationen kan sedan stå som ett effektivt påtryckningsmedel – bland många – men det bör inte vara grunden för rörelsen. Att ha en solid bas att återvända till när ockupationerna blir en återvändsgränd är en viktig erfarenhet för framtida ockupanter. Ni har ett problem, ni organiserar en rörelse, ni skapar en bas för motstånd, sedan kommer ockupationen som metod – inte vice versa.

Svenska husockupationer kommer garanterat att vara återkommande inom framtidens sociala rörelser. Vågen må vara över, men med etablerandet av tydliga och tillgängliga erfarenheter är ockupationen här för att stanna.

——————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Nordkorea mer demokratiskt än Sverige, martin skriver Det är makten, dumbom, Anders_S skriver Finanselitens löner – Wallenbergarna i topp, Lasse Franck skriver Påminnelse, Johan Frick skriver Snigelmannasverige

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Alternativ Kultur, inget för 2010-talet?

För några veckor sedan meddelades från Malmö att Aktivitetshuset Utkanten står hotat av gentrifiering. Idag nåddes jag av nyheten att även Underjorden i Göteborg troligen snart kommer lida en tynande tillvaro. Vad händer egentligen med Sveriges alternativa kulturhus?

Jag har alltid sett det som en fundamental uppgift för alla seriösa sociala rörelser att skapa egna mötesplatser oberoende av kommersiella intressen. Skepsismen inom delar av vänstern gentemot mötesplatser som uppfattas som “alternativa” (läs: punkiga, allt som oftast) har jag aldrig heller haft mycket till övers för även om jag kunnat, på sina håll, förstå bakgrunden till kritiken. Problemet har emellertid knappast varit att punkare eller hippies varit så flitiga att de lyckats driva progressiva mötesplatser utan snarare faktumet att andra grupper helt misslyckats. Motsättningen behöver helt enkelt inte existera och jag ser personligen gärna att subkulturernas politiska praktik används för att också gynna politiska grupper och sociala rörelser - vilket de ofta gör, just genom t ex de stödfester som ofta sker i dessa hus eller vid de tillfällen då husen kan användas logistiskt för större möten, sovplatser för aktivister kring stora sammankomster, sociala forum och så vidare.

I Sverige har bristen på progressiva sociala mötesplatser varit påtaglig de senaste decennierna. Samtidigt som Socialdemokratin började sälja ut de lokaler man byggt upp under 1900-talet eller i andra fall blivit oförstående för samtida behov, valde inte någon annan del av de sociala rörelserna att bygga upp några nya mötesplatser. Omöjligheten i bestående och bevarande husockupationer här i Sverige går också som en skiljelinje mot andra länder som lyckats bygga upp nätverk av mötesplatser i mången städer som vi kunnat se i t ex Holland, Tyskland, Italien eller Spanien.

På 2000-talet påbörjades dock allt mer försök att bygga upp nya sociala mötesplatser i Sverige, liknande de ockuperade hus vi sett i många andra länder (förmodligen med Ungdomshuset i Köpenhamn som tongivande inspiration) men genom förhyrning snarare än ockupation. Fullerstahusen startades i Stockholm (senare också Cyklopen), Aktivitetshuset i Malmö (för att bli vräkt men sedan startas om i ny lokal som Utkanten), Underjorden i Göteborg, Verket i Umeå och Föreningsgatan 7 i Luleå. Många av dessa hus har trots sin korta levnadstid spelat en viktig roll av precis de skäl jag nämner ovan här i texten. Man har lyckats arrangera stödfester för olika politiska ändamål (här i Umeå samlades t ex 12.000 in till ISM vid ett tillfälle som exempel), man har arrangerat sociala forum, hållit stormöten (t ex på Utkanten inför COP15) och så vidare. Den subkulturella prägeln till trots har man alltså spelat en viktig logistisk roll utifrån det sammanhang vi idag lever i.

Men någonting håller alltså idag på att hända. Allt fler av dessa hus hotas, eller har blivit vräkta, på grund av en allt mer konservativ kulturpolitik, på grund av gentrifiering, och på grund av medvetet motarbetande från polis, medier och lokala politiker. Det är med sorg jag ser att även Underjorden i Göteborg nu står inför en potentiell vräkning utan att några röster höjs från de progressiva krafter som allt som oftast - faktiskt - understötts av de individer och grupper som hållit igång dessa mötesplatser.

Vare sig man är av subkulturell börd eller ej bör man förstå poängen av att bevara de mötesplatser som nu hänger på en skör tråd. Sveriges sociala rörelser kommer knappast må bättre av att förlora än fler materiella tillgångar, även om man själv inte haft intresse av det som skett inom dem av olika skäl.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Bygg för säkrare stad – bygg bort den otrygga tomheten, Johan Frick skriver Nordkorea, hemliga svenska agencys och 9/11, Josefin skriver Citatet: Alexandra Kollontaj, Lasse Franck skriver Anders Borgs goda ekonomi ett resultat av utpressning mot Lettland, L. O. K. Ejnermark skriver Rapporter om “extrem brutalitet” när israeliska soldater bordade “Jewish boat to Gaza”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Lundaockupanter och spridda Lundaproblem

Idag berättar Västerbottens Kuriren (VK) om ett 30-tal, till Umeå, nyinflyttade studenter som saknar bostad och därför tvingas bo på camping, i husvagnar, på vänners soffor och i bilar. En situation vi känner från de senaste årens bostadsdebatt i Lund och som nu verkar bli allt mer påtaglig över hela Sverige.

Ännu ett hus har i veckan tagits i besittning av husockupanter i Lund, om än bara för ett dygn innan politiker sköt över bostadsfrågan till polisen som stormade huset. Trots två år av bostadspolitisk debatt i den Skånska universitetsstaden har lite, för att inte säga inget, hänt. Ännu en årskull studenter anländer nu till staden utan någon bostadsgaranti och hänvisas till tält, tredjehandskontrakt och sina egna bilar. Ett generellt bostadspolitiskt haveri som gör sig synligt, bland annat, hos studenterna.

För någon dag sedan meddelade medierna att endast tre städer kan garantera bostäder till nyinflyttade studenter. Ingen av dessa tillhör Sveriges tyngre akademiska säten utan är snarare småstäder med allmänna avbefolkningstendenser. De problem som basunerats ut av husockupanter i Lund börjar alltså även synas här i universitetsstaden Umeå nu. Studenter tvingas även här campa, sova på soffor och i bilar i brist på tillgängliga bostäder.

Lundaockupanterna ser ett faktum som gör den rådande bostadsbristen tämligen svår att förstå - faktumet att de överallt, runtomkring i staden ser hus stå tomma i åratal samtidigt som människor lever på gatorna. Samma sak är gällande här i Umeå. När jag promenerar de tre kilometerna från min bostad ner till stadskärnan (via universitetet) passerar jag ett flertal tomma fastigheter, vissa av dom ägda av kommunen, som förfaller samtidigt som Umeås hemlösantal kravlar sig över två hundra personer. I hela staden handlar det troligtvis om ett femtiotal fastigheter som av ett eller annat skäl inte brukas. Ofta väntar fastighetsägaren på att få riva, eller spekulerar för att hitta rätt hyresgäst eller köpare för att göra maximal vinst.

I hela Sverige vågar jag påstå, finns fler tomma hus än de ca 10.000 som idag är hemlösa. Det är en ekvation som helt enkelt inte går att få ihop. Samtidigt byggs idag allt färre hyresgäster, speciellt efter de fyra senaste åren med Alliansregeringen. Dessutom omvandlar stora delar av det nuvarande hyresrättsbeståndet till bostadsrätter trots faktumet att få studenter, skuldsatta, hemlösa eller andra relativt ekonomiskt svaga grupper, någonsin skulle kunna köpa sig en bostad med dagens låneregler.

Att husockupationerna i skenet av detta blivit fler de senaste åren är knappast svårt att förstå. I ett samhälle där äganderätten går långt före, den stadgade i FN:s mänskliga rättigheter, rätten till tak över huvudet tyder på ett liberalt samhälle som har stora problem med att prioritera bland sina värderingar. Sloganen - “tomma hus är allas hus” har inte på länge låtit så rättvis.

—————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Vänsterpolitiker skyddar romer, Kaj Raving skriver Vi ska inte tro vi får välfärd…, Lukas Löfling skriver Alliansen och opinionen, Hans Norebrink skriver Aktuell Gandhi, L. O. K. Ejnermark skriver Det stundande upproret – “Sjunde cirkeln” (eller demokratins död)

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Umeå: Rosa Huset rivs

Västerbottens Kuriren (VK) skriver idag, 19/7-2010, att Kammarrätten ger tillåtelse till rivning av Rosa Huset i Umeå. Huset har likt Varmbadhuset (som jag skrivit om här) ett viktigt kulturhistoriskt värde och är ritat av en av Sveriges kändaste arkitekter samt uppfört för drygt 100 år sedan, 1905. Beslutskarusellen har tidigare passerat en mängd instanser via överklagningar från ägaren (Fastighetsutveckling i Umeå AB) innan detta senaste beslut som nu motiverar en rivning - i motsats till tidigare beslut.

Read more »