Alternativ Kultur, inget för 2010-talet?

För några veckor sedan meddelades från Malmö att Aktivitetshuset Utkanten står hotat av gentrifiering. Idag nåddes jag av nyheten att även Underjorden i Göteborg troligen snart kommer lida en tynande tillvaro. Vad händer egentligen med Sveriges alternativa kulturhus?

Jag har alltid sett det som en fundamental uppgift för alla seriösa sociala rörelser att skapa egna mötesplatser oberoende av kommersiella intressen. Skepsismen inom delar av vänstern gentemot mötesplatser som uppfattas som “alternativa” (läs: punkiga, allt som oftast) har jag aldrig heller haft mycket till övers för även om jag kunnat, på sina håll, förstå bakgrunden till kritiken. Problemet har emellertid knappast varit att punkare eller hippies varit så flitiga att de lyckats driva progressiva mötesplatser utan snarare faktumet att andra grupper helt misslyckats. Motsättningen behöver helt enkelt inte existera och jag ser personligen gärna att subkulturernas politiska praktik används för att också gynna politiska grupper och sociala rörelser - vilket de ofta gör, just genom t ex de stödfester som ofta sker i dessa hus eller vid de tillfällen då husen kan användas logistiskt för större möten, sovplatser för aktivister kring stora sammankomster, sociala forum och så vidare.

I Sverige har bristen på progressiva sociala mötesplatser varit påtaglig de senaste decennierna. Samtidigt som Socialdemokratin började sälja ut de lokaler man byggt upp under 1900-talet eller i andra fall blivit oförstående för samtida behov, valde inte någon annan del av de sociala rörelserna att bygga upp några nya mötesplatser. Omöjligheten i bestående och bevarande husockupationer här i Sverige går också som en skiljelinje mot andra länder som lyckats bygga upp nätverk av mötesplatser i mången städer som vi kunnat se i t ex Holland, Tyskland, Italien eller Spanien.

På 2000-talet påbörjades dock allt mer försök att bygga upp nya sociala mötesplatser i Sverige, liknande de ockuperade hus vi sett i många andra länder (förmodligen med Ungdomshuset i Köpenhamn som tongivande inspiration) men genom förhyrning snarare än ockupation. Fullerstahusen startades i Stockholm (senare också Cyklopen), Aktivitetshuset i Malmö (för att bli vräkt men sedan startas om i ny lokal som Utkanten), Underjorden i Göteborg, Verket i Umeå och Föreningsgatan 7 i Luleå. Många av dessa hus har trots sin korta levnadstid spelat en viktig roll av precis de skäl jag nämner ovan här i texten. Man har lyckats arrangera stödfester för olika politiska ändamål (här i Umeå samlades t ex 12.000 in till ISM vid ett tillfälle som exempel), man har arrangerat sociala forum, hållit stormöten (t ex på Utkanten inför COP15) och så vidare. Den subkulturella prägeln till trots har man alltså spelat en viktig logistisk roll utifrån det sammanhang vi idag lever i.

Men någonting håller alltså idag på att hända. Allt fler av dessa hus hotas, eller har blivit vräkta, på grund av en allt mer konservativ kulturpolitik, på grund av gentrifiering, och på grund av medvetet motarbetande från polis, medier och lokala politiker. Det är med sorg jag ser att även Underjorden i Göteborg nu står inför en potentiell vräkning utan att några röster höjs från de progressiva krafter som allt som oftast - faktiskt - understötts av de individer och grupper som hållit igång dessa mötesplatser.

Vare sig man är av subkulturell börd eller ej bör man förstå poängen av att bevara de mötesplatser som nu hänger på en skör tråd. Sveriges sociala rörelser kommer knappast må bättre av att förlora än fler materiella tillgångar, även om man själv inte haft intresse av det som skett inom dem av olika skäl.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Bygg för säkrare stad – bygg bort den otrygga tomheten, Johan Frick skriver Nordkorea, hemliga svenska agencys och 9/11, Josefin skriver Citatet: Alexandra Kollontaj, Lasse Franck skriver Anders Borgs goda ekonomi ett resultat av utpressning mot Lettland, L. O. K. Ejnermark skriver Rapporter om “extrem brutalitet” när israeliska soldater bordade “Jewish boat to Gaza”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Husockupationen som gemenskap

Att ockupera ett hus är i första hand ett sätt att ställa konkreta krav på lokala reformer eller behov. Men en husockupation utgör också en gemenskap och ett basdemokratiskt utövande i praktiken. Gemenskapen i sig diskuteras sällan i samband med husockupationer men bör utan tvivel få större utrymme och underbyggas med krav som skyddar gemenskapen från statliga och polisiära attacker.

När hus tas i besittning, i vad vi vanligen benämner som husockupationer, är det allt som oftast i ett konkret syfte som också innefattar ett, eller flera, specifika krav – vanligtvis riktade mot makthavare och i vissa fall även privata företag. Husockupationerna i Umeå liksom i Nyköping och senast i Uppsala har främst efterfrågat en fysisk plats – ett hus – för ett mer eller mindre uttalat specifikt syfte, ofta benämnt som allaktivitetshus, aktivitetshus, ungdomshus eller socialt center. I andra städer, med Lund som huvudsakligt exempel, har husockupationens främsta krav och skäl varit att sätta press på en lokal (och förvisso även nationell) ohållbar bostadssituation som utelämnar allt fler till andrahandskontrakt, tredjehandskontrakt och i värsta fall, hemlöshet. Husockupationer har självfallet också förekommit med huvudsyfte i att försvara en redan existerande social miljö under hot – som i fallet med Aspuddsbadet i Stockholm och Källarlokalen i Rosengård.

 Att ställa konkreta krav är utan tvivel en ganska naturlig del av den politiska aktiviteten, dessutom skapar det en betydligt större känsla av legitimitet inför faktumet att metoderna i sig inte är helt lagliga. Kraven gör att ockupanterna flyttar frågan från att vara av polisiär karaktär (inbrott, olaga intrång – själva den brottsliga handlingen) till att handla om politik och därmed ligga på makthavares bord. Det ska knappast förringas att denna metod av reformism via direkt aktion givit många ockupanter betydligt större andrum än vad som varit fallet om ockupationens konkreta syfte hade varit just, ”ockupation”. Det är till exempel tveksamt om Smultronstället i Lund fått existera i nära tre veckor utan kraven på en politisk lösning som via medias roll försvårar ett snabbt ingripande från just politikerna och i slutändan polisen.

 Samtidigt finns en oerhört viktig aspekt av själva husockupationen som allt för sällan diskuteras eller ges utrymme i skuggan av kraven på politisk reformism. Husockupationen i sig är nämligen otvivelaktigt en form av gemenskap. Det är praktiserande demokrati och gemensamma tillgångar som förvisso endast existerar på en temporär plats under en temporär tid men likväl är av oerhörd betydelse för alla de som deltar och tar del av gemenskapen. I de (ockuperade) hus jag själv varit i har drömmar fått utrymme att förverkligas, nya vänskaper och kärleksrelationer växt fram och resurser fördelats. Trots den enorma press det kan innebära att befinna sig i en situation av osäkerhet, i synnerhet för polisens eventuella ingripande mot just en ockupation, så tas ändå viktiga beslut gemensamt, program genomförs och arbetsuppgifter fördelas. Gemenskapens demokrati praktiseras trots att situationen är lite av ett undantagstillstånd i vardagen, helt olikt hur spelreglerna för demokrati behandlats i stater i samband med krig och andra oroliga situationer. Det vore självfallet näst intill hycklande att säga att allt fungerar perfekt, att inte vissa åsikter undertrycks och problem uppstår även i dessa former av beslutande. Jag vill ändock påstå att de försök jag själv stött på fungerar förvånansvärt bra utifrån mina egna referensramar av olika former av beslutsfattande.

 Att husockupationerna erbjuder en annars ovanlig form av praktiserande basdemokrati bör i sig vara ett värde att försvara och utveckla. Det betyder självfallet inte att vi ska sluta ställa de reformistiska och konkreta sakpolitiska kraven som vi ställer idag utan snarare att vi också ska beakta vad själva husockupationen i sig kan erbjuda oss och hur vi kan utveckla (och försvara) detta. Husockupationen är att öppna upp i ett samhälle som stänger ner, som sluter sig överallt omkring oss.

 Att försvara husockupationen i sig som demokratiserande kraft bör därför genomsyra varje praktiskt utövande av kampmetoden. En form av försvar som vi kan ställa genom reformistiska krav utan att fastna på dagens mikronivåer (”ge oss detta specifika hus för detta specifika ändamål”) är kravet på en specifik ockupantlag, populärt kallad ”squatters law” i de länder liknande förslag tillämpats. En ockupantlag liknar i mångt och mycket lagen om Allemansrätten som vi har både i Sverige och i Finland. Konkret handlar det om tillåtelsen att använda en fastighet till dess att dess ägare kan visa upp andra konkreta planer. I grunden har lagen i länder som England och Holland tillämpats för att lösa problemen runt spekulationssyften, alltså de regler på fastighetsmarknaden som gör att vissa fastighetsägare väntar på ”rätt” hyresgäst eller köpare genom praxisen att man slipper betala skatt på en fastighet som inte brukas. Problemet finns även här i Sverige och kan självklart existera som en del av kravet på en övergripande ockupantlag även här även om parallellen med just Allemansrätten torde vara om inte ännu viktigare. Generellt är Allemansrätten (liksom Strandskyddet) omtyckt i Sverige och ingen regering har hittills vågat göra anspråk på att vilja inskränka den. Allemansrätten handlar egentligen om samma sak som husockupationerna. Någon (privat eller staten) äger t ex skogen som någon gång i framtiden kommer skövlas ner, säljas och planteras om för att generera en vinst. I många fall kan det dock dröja åratal, ja t o m decennier innan skogen avverkas och därmed ges allmänheten tillträde till marken med ända reglering att man inte får orsaka åverkan på t ex träd och mark eller bebygga den på olika vis. En ockupantlag fungerar på samma sätt – om ett hus stått tomt i ett visst antal månader och ägaren inte kan uppvisa några planer på användning (via t ex ett hyreskontrakt) så tillåts allmänheten använda huset så länge ingen åverkan görs i vilket fall ägaren kan stämma ockupanterna för skadegörelse, något som dock sällan tillämpats i England eller Holland.

 Diskussionen om en svensk ockupantlag är som jag skrivit självfallet reformistisk men likväl en tydlig markering till gemenskapernas fördel som kan hävdas med demokrati. Aspekter som spekulationssyften, hemlöshetsproblematiken (bostadsbristen) och liknelsen med allemansrätten är alla goda skäl till införandet av en skyddslag. Det kravet bör finnas vid varje husockupation och diskuteras samt förankras brett inom de existerande sociala rörelserna. Allt makt åt gemenskaperna!

———————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. Kristoffer E. skriver Jag vill ha en glass, Kaj Raving skriver Mer om bemanning, kimmuller skriver Storkök – Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken, Anders_S skriver Dubbelspår på hamnbanan – en självklarhet, loaderrorready skriver Vad är det för fel på Sydsvenskan?, mathiavelli skriver Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Historia: När schackklubben ockuperar hus

När omfattande kamper av folkligt motstånd utkämpas så visar historien att kampformerna ofta sprider sig utanför konflikten där det till en början använts. Så har fallet varit med en rad vilda strejker, t ex efter den stora gruvarbetarstrejken 1969, men också vid olika stadskamper. Ockupanterna av skogsdungen på Ålidhem i Umeå skulle knappt hinna avhysas av polis innan en annan ockupation påbörjats - denna gång av en lokal schackspelarklubb.

”…men vid schackbrädet fortsatte kampen” är rubriken på en artikel i Västerbottens Folkblad (VF), den 16/4-1977, dagen efter polisens attack mot ockupationen av dungen på stadsdelen Ålidhem.

Schackklubben Rockaden hade sedan 28 mars varit hotade av vräkning från de lokaler i Moritzska Gården som man använt under kvällstid för sina föreningsaktiviteter. Umeå kommun erbjöd schackspelarna en annan lokal i Hagagården men detta tilltalade inte schackspelarna. ”Vi trivs väldigt bra i Moritzska gården. Det är slöseri med resurser att låta en uppvärmd lokal stå oanvänd på kvällarna” säger Tomas Frank, ordförande i föreningen till VF i ovan nämnda artikel. Dessutom anser man att den alternativa lokalen är för liten och att föreningens aktivitet går dåligt ihop med andra verksamheter i huset. Enligt ockupanterna fick man aldrig någon uppsägningstid. Den 28 mars kom alltså beskedet om vräkning och två dagar senare, den 30 mars var låsen utbytta.

 Förtvivlade över vräkningsbeskedet blev medlemmarna i Rockaden inspirerade av dungenockupationen som den senaste tiden varit ett hett ämne i Umeå. Den 15/4 bestämde man sig helt sonika ett 20-tal personer för att ockupera den lokal man tidigare använt och hålla sin spelkväll som vanligt. Vid dungenockupationen blev vräkningsprocessen en lång och utdragen process – något de sociala myndigheterna och polisen nu var fast beslutna att inte upprepa.

En deputation från socialförvaltningen med t f socialchefen Kurs Jonsson i spetsen anlände till den ockuperade schacklokalen för att uppmana ockupanterna att ge sig av. Schackspelarna var emellertid föga intresserade. Istället fick ett tiotal poliser kallas till platsen för att handgripligen bära ut ockupanterna ur lokalen.

Ockupationen av Schackklubben i Moritzska villan blev alltså en tämligen kort historia och den knapphändiga information som finns att tillgå via lokaltidningarnas mediearkiv förtäljer inte Rockadens öde. När artiklarna skrivs den 16 april 1977 är alltså ockupationen vräkt och schackspelarna utelämnade till gatan med sin verksamhet.

Det intressanta med historien är kanske främst att se hur motstånd sprider sig och framförallt hur icke-konventionella metoder snabbt kan få större legitimitet när de används ute i praktiken. En liknande parallell har gått att se i de senaste årens framväxande husockupationsrörelse. Det som började som en angelägenhet bland mer erfarna politiskt organiserade spred sig efter husockupationen av Smultronstället i Lund långt utanför ”vänstern”, bland annat till de ungdomar i Rosengård som likt schackspelarna i Umeå 1977, just blivit vräkta från den föreningslokal man älskade och värnade.

Källor:

- Ålidhemsbibliotekets Arkiv (”Ålidhemskravallerna”)

—————————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. Kristoffer Ejnermark skriver (S) kritiserar Ullman och liberalerna skräckpropagerar, Johan Frick skriver Världens konstigaste sak, Anders_S skriver Björklund och burkan, kimmuller skriver Övertidsvägran, luklof skriver Piratpartiet tycker att barnporr är helt okej, cappuccinosocialist skriver Upp till kamp med Mavis, Pops & Co. !

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Umeå: Rosa Huset rivs

Västerbottens Kuriren (VK) skriver idag, 19/7-2010, att Kammarrätten ger tillåtelse till rivning av Rosa Huset i Umeå. Huset har likt Varmbadhuset (som jag skrivit om här) ett viktigt kulturhistoriskt värde och är ritat av en av Sveriges kändaste arkitekter samt uppfört för drygt 100 år sedan, 1905. Beslutskarusellen har tidigare passerat en mängd instanser via överklagningar från ägaren (Fastighetsutveckling i Umeå AB) innan detta senaste beslut som nu motiverar en rivning - i motsats till tidigare beslut.

Read more »

Samma, fast så annorlunda

Tidigt i förmiddags fick jag ett meddelande om en husockupation på Ön här i Umeå. Huset som ockuperats har faktiskt tidigare varit föremål för besittning 2008, då av aktivistgruppen Huset under den intensiva kampen (via främst ockupationer) för ett allaktivitetshus i stan.

Read more »