Posts tagged Ockupation

Husockupationen som gemenskap

Att ockupera ett hus är i första hand ett sätt att ställa konkreta krav på lokala reformer eller behov. Men en husockupation utgör också en gemenskap och ett basdemokratiskt utövande i praktiken. Gemenskapen i sig diskuteras sällan i samband med husockupationer men bör utan tvivel få större utrymme och underbyggas med krav som skyddar gemenskapen från statliga och polisiära attacker.

När hus tas i besittning, i vad vi vanligen benämner som husockupationer, är det allt som oftast i ett konkret syfte som också innefattar ett, eller flera, specifika krav – vanligtvis riktade mot makthavare och i vissa fall även privata företag. Husockupationerna i Umeå liksom i Nyköping och senast i Uppsala har främst efterfrågat en fysisk plats – ett hus – för ett mer eller mindre uttalat specifikt syfte, ofta benämnt som allaktivitetshus, aktivitetshus, ungdomshus eller socialt center. I andra städer, med Lund som huvudsakligt exempel, har husockupationens främsta krav och skäl varit att sätta press på en lokal (och förvisso även nationell) ohållbar bostadssituation som utelämnar allt fler till andrahandskontrakt, tredjehandskontrakt och i värsta fall, hemlöshet. Husockupationer har självfallet också förekommit med huvudsyfte i att försvara en redan existerande social miljö under hot – som i fallet med Aspuddsbadet i Stockholm och Källarlokalen i Rosengård.

 Att ställa konkreta krav är utan tvivel en ganska naturlig del av den politiska aktiviteten, dessutom skapar det en betydligt större känsla av legitimitet inför faktumet att metoderna i sig inte är helt lagliga. Kraven gör att ockupanterna flyttar frågan från att vara av polisiär karaktär (inbrott, olaga intrång – själva den brottsliga handlingen) till att handla om politik och därmed ligga på makthavares bord. Det ska knappast förringas att denna metod av reformism via direkt aktion givit många ockupanter betydligt större andrum än vad som varit fallet om ockupationens konkreta syfte hade varit just, ”ockupation”. Det är till exempel tveksamt om Smultronstället i Lund fått existera i nära tre veckor utan kraven på en politisk lösning som via medias roll försvårar ett snabbt ingripande från just politikerna och i slutändan polisen.

 Samtidigt finns en oerhört viktig aspekt av själva husockupationen som allt för sällan diskuteras eller ges utrymme i skuggan av kraven på politisk reformism. Husockupationen i sig är nämligen otvivelaktigt en form av gemenskap. Det är praktiserande demokrati och gemensamma tillgångar som förvisso endast existerar på en temporär plats under en temporär tid men likväl är av oerhörd betydelse för alla de som deltar och tar del av gemenskapen. I de (ockuperade) hus jag själv varit i har drömmar fått utrymme att förverkligas, nya vänskaper och kärleksrelationer växt fram och resurser fördelats. Trots den enorma press det kan innebära att befinna sig i en situation av osäkerhet, i synnerhet för polisens eventuella ingripande mot just en ockupation, så tas ändå viktiga beslut gemensamt, program genomförs och arbetsuppgifter fördelas. Gemenskapens demokrati praktiseras trots att situationen är lite av ett undantagstillstånd i vardagen, helt olikt hur spelreglerna för demokrati behandlats i stater i samband med krig och andra oroliga situationer. Det vore självfallet näst intill hycklande att säga att allt fungerar perfekt, att inte vissa åsikter undertrycks och problem uppstår även i dessa former av beslutande. Jag vill ändock påstå att de försök jag själv stött på fungerar förvånansvärt bra utifrån mina egna referensramar av olika former av beslutsfattande.

 Att husockupationerna erbjuder en annars ovanlig form av praktiserande basdemokrati bör i sig vara ett värde att försvara och utveckla. Det betyder självfallet inte att vi ska sluta ställa de reformistiska och konkreta sakpolitiska kraven som vi ställer idag utan snarare att vi också ska beakta vad själva husockupationen i sig kan erbjuda oss och hur vi kan utveckla (och försvara) detta. Husockupationen är att öppna upp i ett samhälle som stänger ner, som sluter sig överallt omkring oss.

 Att försvara husockupationen i sig som demokratiserande kraft bör därför genomsyra varje praktiskt utövande av kampmetoden. En form av försvar som vi kan ställa genom reformistiska krav utan att fastna på dagens mikronivåer (”ge oss detta specifika hus för detta specifika ändamål”) är kravet på en specifik ockupantlag, populärt kallad ”squatters law” i de länder liknande förslag tillämpats. En ockupantlag liknar i mångt och mycket lagen om Allemansrätten som vi har både i Sverige och i Finland. Konkret handlar det om tillåtelsen att använda en fastighet till dess att dess ägare kan visa upp andra konkreta planer. I grunden har lagen i länder som England och Holland tillämpats för att lösa problemen runt spekulationssyften, alltså de regler på fastighetsmarknaden som gör att vissa fastighetsägare väntar på ”rätt” hyresgäst eller köpare genom praxisen att man slipper betala skatt på en fastighet som inte brukas. Problemet finns även här i Sverige och kan självklart existera som en del av kravet på en övergripande ockupantlag även här även om parallellen med just Allemansrätten torde vara om inte ännu viktigare. Generellt är Allemansrätten (liksom Strandskyddet) omtyckt i Sverige och ingen regering har hittills vågat göra anspråk på att vilja inskränka den. Allemansrätten handlar egentligen om samma sak som husockupationerna. Någon (privat eller staten) äger t ex skogen som någon gång i framtiden kommer skövlas ner, säljas och planteras om för att generera en vinst. I många fall kan det dock dröja åratal, ja t o m decennier innan skogen avverkas och därmed ges allmänheten tillträde till marken med ända reglering att man inte får orsaka åverkan på t ex träd och mark eller bebygga den på olika vis. En ockupantlag fungerar på samma sätt – om ett hus stått tomt i ett visst antal månader och ägaren inte kan uppvisa några planer på användning (via t ex ett hyreskontrakt) så tillåts allmänheten använda huset så länge ingen åverkan görs i vilket fall ägaren kan stämma ockupanterna för skadegörelse, något som dock sällan tillämpats i England eller Holland.

 Diskussionen om en svensk ockupantlag är som jag skrivit självfallet reformistisk men likväl en tydlig markering till gemenskapernas fördel som kan hävdas med demokrati. Aspekter som spekulationssyften, hemlöshetsproblematiken (bostadsbristen) och liknelsen med allemansrätten är alla goda skäl till införandet av en skyddslag. Det kravet bör finnas vid varje husockupation och diskuteras samt förankras brett inom de existerande sociala rörelserna. Allt makt åt gemenskaperna!

———————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. Kristoffer E. skriver Jag vill ha en glass, Kaj Raving skriver Mer om bemanning, kimmuller skriver Storkök – Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken, Anders_S skriver Dubbelspår på hamnbanan – en självklarhet, loaderrorready skriver Vad är det för fel på Sydsvenskan?, mathiavelli skriver Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Historia: När schackklubben ockuperar hus

När omfattande kamper av folkligt motstånd utkämpas så visar historien att kampformerna ofta sprider sig utanför konflikten där det till en början använts. Så har fallet varit med en rad vilda strejker, t ex efter den stora gruvarbetarstrejken 1969, men också vid olika stadskamper. Ockupanterna av skogsdungen på Ålidhem i Umeå skulle knappt hinna avhysas av polis innan en annan ockupation påbörjats - denna gång av en lokal schackspelarklubb.

”…men vid schackbrädet fortsatte kampen” är rubriken på en artikel i Västerbottens Folkblad (VF), den 16/4-1977, dagen efter polisens attack mot ockupationen av dungen på stadsdelen Ålidhem.

Schackklubben Rockaden hade sedan 28 mars varit hotade av vräkning från de lokaler i Moritzska Gården som man använt under kvällstid för sina föreningsaktiviteter. Umeå kommun erbjöd schackspelarna en annan lokal i Hagagården men detta tilltalade inte schackspelarna. ”Vi trivs väldigt bra i Moritzska gården. Det är slöseri med resurser att låta en uppvärmd lokal stå oanvänd på kvällarna” säger Tomas Frank, ordförande i föreningen till VF i ovan nämnda artikel. Dessutom anser man att den alternativa lokalen är för liten och att föreningens aktivitet går dåligt ihop med andra verksamheter i huset. Enligt ockupanterna fick man aldrig någon uppsägningstid. Den 28 mars kom alltså beskedet om vräkning och två dagar senare, den 30 mars var låsen utbytta.

 Förtvivlade över vräkningsbeskedet blev medlemmarna i Rockaden inspirerade av dungenockupationen som den senaste tiden varit ett hett ämne i Umeå. Den 15/4 bestämde man sig helt sonika ett 20-tal personer för att ockupera den lokal man tidigare använt och hålla sin spelkväll som vanligt. Vid dungenockupationen blev vräkningsprocessen en lång och utdragen process – något de sociala myndigheterna och polisen nu var fast beslutna att inte upprepa.

En deputation från socialförvaltningen med t f socialchefen Kurs Jonsson i spetsen anlände till den ockuperade schacklokalen för att uppmana ockupanterna att ge sig av. Schackspelarna var emellertid föga intresserade. Istället fick ett tiotal poliser kallas till platsen för att handgripligen bära ut ockupanterna ur lokalen.

 

Ockupationen av Schackklubben i Moritzska villan blev alltså en tämligen kort historia och den knapphändiga information som finns att tillgå via lokaltidningarnas mediearkiv förtäljer inte Rockadens öde. När artiklarna skrivs den 16 april 1977 är alltså ockupationen vräkt och schackspelarna utelämnade till gatan med sin verksamhet.

Det intressanta med historien är kanske främst att se hur motstånd sprider sig och framförallt hur icke-konventionella metoder snabbt kan få större legitimitet när de används ute i praktiken. En liknande parallell har gått att se i de senaste årens framväxande husockupationsrörelse. Det som började som en angelägenhet bland mer erfarna politiskt organiserade spred sig efter husockupationen av Smultronstället i Lund långt utanför ”vänstern”, bland annat till de ungdomar i Rosengård som likt schackspelarna i Umeå 1977, just blivit vräkta från den föreningslokal man älskade och värnade.

Källor:

- Ålidhemsbibliotekets Arkiv (”Ålidhemskravallerna”)

—————————————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. Kristoffer Ejnermark skriver (S) kritiserar Ullman och liberalerna skräckpropagerar, Johan Frick skriver Världens konstigaste sak, Anders_S skriver Björklund och burkan, kimmuller skriver Övertidsvägran, luklof skriver Piratpartiet tycker att barnporr är helt okej, cappuccinosocialist skriver Upp till kamp med Mavis, Pops & Co. !

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

NYKPG: “Vi har fått ett hus!”

För några dagar sedan släpptes ett pressmeddelande från Bergatrollet, den grupp som under cirka ett år ockuperat hus i kampen för ett självstyrt aktivitetshus i Nyköping. Där framgick att man nu skrivit kontrakt med kommunen på ett hus och därmed vunnit den första konkreta segern bland 2000-talets svenska ockupationer. Men varför lyckades man just i Nyköping, och med vilka metoder?


När husockupationerna här i Umeå nådde vägs ände och den aktivistgrupp som använt dem som metod i kampen för ett brukarstyrt allaktivitetshus föll samman, sa jag att själva metodiken förmodligen hade fungerat om staden i fråga varit betydligt mindre. Detta baserade jag på att påtryckningsmetoden i sig torde vara relativt effektiv om förutsättningarna endast i lite högre grad ligger till de kämpandes fördel. Umeå är en snabbt expanderande stad med förhållandevis få hus som står tomma längre tider och när de gör det är det snarare i spekulationssyften än för att ägaren (vare sig denna är privat eller offentlig) de facto inte kan hyra ut/sälja på grund av bristande intresse. Vid sidan av detta faktum bör man anta att politiker och tjänstemän i större, växande kommuner i betydligt större grad utsätts för påtryckningar från olika intressegrupper. Här i Umeå, eller i jämstora eller större städer för den delen, finns mängder av grupperingar som är ute efter lokaler och anser att just deras behov skall tillgodoses när kulturbudgeten ska portioneras ut.

I en mindre stad å andra sidan, eller kanske framförallt städer som är föremål för avbefolkning snarare än expandering, är förhållandena annorlunda. Starka, nya intressegrupperingar tillhör undantag snarare än norm – framförallt inom kulturen. Ungdomsrörelser inom kulturlivet är i värsta fall skapade på initiativ av kulturpolitikerna i brist på faktiska medborgarinitiativ och därmed sällan speciellt visionära. Tomma hus finns det ofta gott om i de städer som krymper, snarare än växer – exemplen är många på svenska städer där hus, eller hela kvarter rivs, eftersom omkostnaderna för kommunen blir för stora i underhåll av outnyttjade fastigheter.

Jag vill, lite kaxigt, påstå att Umeås korta men glödheta ockupantrörelse gjorde en hel del rätt utan att hymla med att det också fanns brister. Dock har jag hela tiden, sedan det intensiva halvåret 2008, varit (relativt) säker på att de metoder som faktiskt användes här, skulle kunna ge resultat om de applicerades på rätt plats vid rätt tillfälle – mot en ”motpart” mindre förberedd och med de grundförhållandena jag beskriver om de mindre städerna här ovan. Sveriges första konkreta ockupationsseger – alltså i att få ett hus – skulle inte ske i Umeå och inte heller i någon annan av de större städerna utan i en ganska typisk småstad.

Sedan husockupationerna i Umeå har den svenska husockupationsrörelsen (som då var så gott som obefintlig) definitivt blivit en etablerad kraft. Kampmetoden i sig är idag, bara två år senare, så pass normaliserad över hela Sverige att den utan tvivel kommer användas för olika syften, många år framöver. Många delsegrar har kunnat räknas ur de dryga femtio husockupationer som genomförts under dessa två år. Välfärdsinstitutioner (bibliotek, skolor mm) har räddats från nedläggning, ekonomiska förutsättningar har förbättrats för icke-konventionella kultursammanslutningar, den akuta bostadsbristen har blivit en prioriterad fråga lokalt på sina platser. Dessutom skall det inte förnekas att själva den sammanlagda tiden husen stått öppna, har ett värde svårt att mäta – hemlösa har fått en temporärt bättre situation, kontakter har knutits mellan annars segregerade grupper i husen, kulturutövare har temporärt fått bättre förutsättningar och mängder av människor har fått en ovärderlig lektion i samarbete och demokrati.

Det går dock inte att frånkomma att många svenska ockupanter väntat på just den där konkreta segern. Något mätbart som kan bli en absolut inspiration för framtidens alla ockupanter. Den segern som i veckan blev ett faktum genom att en samling ockupanter under namnet Bergatrollet skickade ut ett pressmeddelande om att de nu skrivit kontakt med sin kommun och därmed får tillgång till ett hus från och med den första juli 2010.

Bergatrollet dök upp mitt i den mest intensiva stormen av svenska husockupationer. Egentligen, ska sägas, var en del av de redan med på ett hörn den där första helgen 2008Tullkammaren ockuperades i Umeå och allt startade, men det var dock dryga året senare som de på allvar etablerade sig mer seriöst på ockupantkartan. Det hela började sommaren 2009 med att en grupp ockuperade en ödekåk vid Skavsta Flygplats dryga milen utanför Nyköping med krav på, likt Umeås ockupanter, ett allaktivitetshus styrt av brukarna själva. Ockupationen fick viss uppmärksamhet i lokal media och avslutades relativt snabbt då lokala politiker bjöd in till dialog med ockupanterna, på villkor att man lämnade huset omgående. De kommande månaderna pågick samma seglivade och förhalande dialog som vi känner igen härifrån Umeå liksom Uppsala (vilket jag nämner i detta inlägg). Både kraven och metodiken var i det stora identiska med de här uppe i allt från ockupationernas ”approach” till flygbladen, verksamhetsplaner och dialog.

När dialogen tillslut föll samman bestämde Bergatrollen sig dock för att använda de faktiska påtryckningsmedel man hade – i en ny husockupation – och därmed gick man återigen in i huset kallat ”stora Berga”. Påtryckningen fungerade uppenbarligen, dialogen återupptogs och ett faktiskt erbjudande om ett magasin på över 1000 m2 framlades av kommunen för förhyrning. Idag är alltså kontraktet påskrivet på tre års tid och den 1 juli börjar lokalanpassningen till ett brukarstyrt allaktivitetshus.

Metoden fungerade alltså, svenska ockupanter har med hjälp av husockupation (direkt aktion) som metod år 2010 lyckats få sig ett hus – och det var i en småstad det skedde.

Jag är fortsatt tveksam om den metoden som ledde Bergatrollen till framgång skulle fungera att applicera på en större stad. Jag vill nog hävda att metoden är beroende av, vid sidan om duktiga ”aktivister”, goda grundförutsättningar som gör det svårt för politikerna att förhala situationen som man gjorde här i Umeå eller nu senast i Uppsala. Där inte sagt att husockupationerna i sig som metod är meningslös i större städer och i andra syften. Att ockupera ett hus fyller sitt eget syfte i just ockupationen – det handlar om att öppna upp när samhället sluter sig. Varje hus som ockuperas kommer alltid förmedla de lokala delsegrar som jag beskrev tidigare i detta inlägg: Gemenskap, andrum, kollektivism, en temporär lösning på en boendesituation eller en situation av lokalbrist. Ockupationen legitimerar sig själv samma sekund som dörren till ännu ett hus öppnas och människor strömmar till och skapar något tillsammans. I Bergatrollens fall så var ockupationen en metod på väg till ett konkret mål – i andra fall kan ockupationen lika gärna utgöra målet i sig.