Posts tagged Planka.nu

Ett brev till en vänster med drömmar om populism

Det senaste året tycker jag mig ha sett en tendens breda ut sig allt mer i Vänstern. Den har både korrekt och felaktigt benämnts som vänsterpopulism och är i sig snarare idag en teoretisk diskussion än något som på allvar får uttryck i praktiken. Debatten pekar dock på en rad problematiska tankemönster som jag känt behov av att bemöta i en bredare kontext.

Det tycks för mig finnas en ökande tendens i att å ena sidan söka vänsterns problem i skuldbeläggning av allt för akademiskt insnöade vänsterkretsar och å andra sidan, en allmänt negativ attitydbildning gentemot tyngre teori. Detta är något jag stöter på såväl i ‹‹verkligheten›› (tveksam skiljelinje, ja) som på internetforum och inom diverse olika vänstergrupperingar. Själva grundproblemet här, som jag ser det, är att allt större grupper väljer att identifiera avancerad teori som en väsentlig anledning till vänsterns idag relativt svaga tillstånd. Det börjar nästan alltid på samma vis. Vänstern är obegriplig, vi måste förenkla, vi måste hitta enkla slagkraftiga sätt att sälja vår ideologi till arbetarmassorna. Dessa vill inte läsa. De hatar att läsa. De vill inte lära sig någonting. Hela tiden ligger där en fördummande underton om arbetarklassens oförmåga och ovilja att bilda sig.

Detta är garanterat inte någonting nytt och som det mesta inom vänsterrörelsen (eller andra rörelser) går det förmodligen att identifiera den här diskussionen i tidigare cykler. Jag tycks se en tendens tidigare bland delar av vänstern att prata om ideologi ur ett religiöst perspektiv. En underton som liknar kristendomens försök att frälsa människor till en trosuppfattning, en åsikts- levnads- & moralgemenskap. Idag är det något helt annat det handlar om. Idag pratar man med en underton av att vilja sälja marxismen till de obildade massorna. Marxismen blir ett varumärke och politisk rörelse blir branding - marknadsföring. Det handlar om att identifiera rätt målgrupper, skapa en tilltalande identitet som appellerar nämnda målgrupper och med enkla medel sälja något. De som förespråkar nämnda saker i debatten kommer nog påstå att jag både överdriver och förvränger diskussionen en och två gånger här. Men jag ändå dra på några växlar för mycket för att tydliggöra åt vilket håll tendenserna drar här. Därtill finns också en intern konsekvens som jag skall komma in på och som jag hävdar härstammar ur reproduktionen av ett visst sätt att tala om arbetarklassen i stort och det är också där problemet börjar få riktigt stora proportioner.

Låt oss till en början nu minnas att det hela börjar med en beskrivning av arbetare som generellt både ointresserade såväl som oförmögna att ta till sig tyngre teori (och därifrån behovet av att förenkla, tillgängliggöra budskap). Jag vågar påstå att det finns naturliga skäl till denna slutsats, om än jag kommer påstå att man är fel ute i vilka slutsatser man drar. Jag var själv inget läshuvud under större delen av skolgången. Tvärtom hatade jag skolan, skolkade och under högstadiet var bokstavligt talat det sista jag skulle göra på min fritid att läsa en bok. Precis som halva den generation jag tillhör så hade jag svårt att fokusera och koncentrera mig vilket föranleddes av att jag helt enkelt uppfattade skolan som trist. Om man ska frångå ungdomsperspektivet här så kan vi krasst konstatera att de som inte skulle plocka upp en tyngre marxistisk bok direkt efter en 8 timmars arbetsdag på städet, kontoret eller på sjukhemmet är väldigt, väldigt många. Och det är precis här dagens grupper identifierar ett reellt problem med lösningen av varumärkesliknande, lättillgängliga argument och tillvägagångssätt. Populism if you will, mer eller mindre korrekt rent termologiskt. Det som kanske mest förbryllat mig handlar om att detta får fotfäste även inom autonoma vänstergrupper vilket kan te sig lite underligt eftersom vi generellt pratar om marxismen och teoribildning som verktyg vi använder för att skapa fungerande praktik direkt i våra vardagskamper, snarare än som nationalekonomiska berättelser, biblar eller åsiktspaket.

Jag vill hävda att vi måste göra precis tvärt om här. Vår absolut första insikt måste vara att kapitalismen är ett allomfattande, komplext samhällssystem med inflytande över hela livet. Att bedriva klasskamp som leder till ett progressivt alternativt samhälle [kommunism] utan klasser där vi i revolutionära skeden inte fastnar i nya upplevelser av stadskapitalistiskt förklädda partidiktaturer är ingenting som någonsin kommer vara enkelt och framförallt ingenting som går att sälja in som ett varumärke, som ett chipsmärke över ett annat. Det problem som identifieras i diskussionen ovan måste utifrån denna vetskap analyseras. Vad beror det på?

När vi kommit fram till varför allt färre känner intresse av att politiskt bilda sig genom mer avancerad teori (om så är fallet, men vi antar att det är så) kan vi sedan också skapa en väg framåt som verkligen överbygger detta problem. Svaret på delvis både skälet och vägen framåt vill jag till en början hänvisa en professor som heter Sir Ken Robinson (adlad, ironiskt i sammanhanget) och dennes föreläsning ‹‹Changing education paradigms›› som finns illustrerad av fantastiska RSA Animate på Youtube. Robinson är intressant eftersom han identifierar de problem som dagens skola möter i kontext av samhället omkring och däri vissa specifika saker. Robinson pekar på ett samband mellan ökade koncentrationssvårigheter (ADHD) och tillgången av vissa materiella ting i omgivningen. Han frågar sig om det egentligen är så konstigt att ungdomarna uppfattar skolan med sina standardiserade test som tråkig när de fullständigt överöses med TV-spel, Iphones, 100-tals TV-kanaler och andra former av underhållning. Jag är personligen inte speciellt insatt i dessa frågor men Robinson hjälper mig att nå min poäng i just detta fall.

Så vad vill jag ha sagt genom att dra in en adelsman i kommunistiska rörelsers problem att växa sig starkare och lära sig skapa en teoretiskt bildad arbetarrörelse snarare än att sälja sina argument som ett varumärke? Jo, därför att jag hävdar att det handlar om pedagogik vilket är Robinsons slutsats gällande just skolformen. För vänsterns teoribildning står inför exakt samma situation som den konventionella skolan gör. Att hitta vägar att nå ut med en avancerad teoriskolning och samtidigt göra det på ett sätt som människor inte tycker är dödstråkigt i förhållande till andra valmöjligheter i vardagen. Jag är övertygad att teoretisk bildning är en förutsättning för en rörelse som vill skapa en verklig motmakt mot dagens kapitalism. Och jag är därmed också övertygad om att vi måste uppfinna gedigna system av teoribildning. Om vi ska kunna kämpa mot gentrifiering måste vi bli bättre än politiker och fastighetsspekulanter på fastighetsmarknadens teorier. Om vi ska kunna bedriva effektiv arbetsplatskamp måste vi likväl där (precis som de som tillämpade SAC:s registermetod på tidigt 1900-tal visste) bli duktiga på såväl arbetsmarknadslagstiftning som företagsekonomi. Vi måste vara den smartare parten, den part som innehar såväl makten över kunskapen i varje specifikt sammanhang som den praktiska makten genom metod. Planka.nu kan nämnas som en oerhörd inspiration i detta sammanhang som en rörelse som dels innehar den pedagogiska förmågan att förklara sitt syfte för utomstående, dels en metod som direkt gynnar de som har behov av rörelsens syfte, dels en gedigen teoribildning som klarar att överträffa makthavare i kunskap om drift av kollektivtrafik och därtill en ständig utveckling av ideologisk teori som skapas ur praktiken.

Det jag försöker framföra här är alltså att diskussionen om ‹‹populism›› leder fel. Jag tror att vänstern (i bred bemärkelse) tvärt om måste lära sig en hel del om pedagogik. Om hur vi på ett tillgängligt sätt gör avancerade saker förståeliga utan att för den sakens skull förenkla dem till den nivå att de blir obrukbara för de vi kommunicerar med. Kanske har etablerade vänsterorganisationer en hel del att lära av den forskning som bedrivs om pedagogik i den konventionella skolan? Hur skolor med stora grupper ointresserade elever lyckas vända trender och skapa en pedagogik som lär ut, som lyckas med sitt lärandesyfte (och här kan vi problematisera vad skolans roll egentligen är i reproduktionen av arbetskraft men vi lämnar det till en annan gång).

Vi kan helt enkelt inte bara skita i att läsa marxistisk teori. Vi kan inte förenkla kommunistisk teoribildning in absurdum för att försöka sälja den. Så skapas inget vapen i händerna på arbetarklassen. Så skapas desillusion, så skapas utrymme för auktoritet, så skapas utrymme för en klass som kanske kallar sig kommunister, men fortfarande är oförmögna att bedriva effektiv och framgångsrik klasskamp.

Kanske behöver Vänstern, precis som Robinson föreslår för skolan, förnya sin syn på formen för utbildning? Kanske kan RSA-Animate (som nämns i inlägget) vara en av många förebilder i hur också hittar nya vägar att både ta till oss själva, och nå ut med, avancerad marxistisk teori? Det är här diskussionen i mitt tycke börjar.

————————————

Från Konfliktportalen.se: Jöran Fagerlund skriver GT-utmaningen antas härmed, tusenpekpinnar skriver Arbetslöshet eller arbetstidsförkorting?, Kaj Raving skriver Övertidsarbete tränger bort arbetstillfällen, autonomak skriver Who sold out now?, Bo Myre skriver Osannolikt sannolik härdsmälta

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Planka.nu i nya Brand & Bilen som Gemenskap

I Brand nummer två tvåtusentio skriver organisationen Planka.nu, intressant och genomtänkt om bilsamhället i artikeln ”Bilismen som Liberalismens högsta stadium”. Man vill påvisa bilens isolering i metropolen som en individualistisk utopi i direkt motsats till sociala gemenskaper. Men bilen kan också vara ett upphov till gemenskap. Ja, till och med till en av Sveriges största i dag existerande gemenskapskulturer.

Att bilen ger upphov till en individualistisk isolering av värsta sort, när det handlar om rörelse i metropolen har planka.nu en mycket starkt underbyggd poäng i. I artikeln i Brand #2 2010 målar man upp en mycket tydlig bild av ett samhälle där kapitalet använt bilen för att bygga ett samhälle med bilen i centrum. Ett samhälle som också sedan otvivelaktigt formas efter de bilburnas behov av snabba motorleder och tillgängliga parkeringsplatser och därmed också påverkar alla oss andra i vårt sätt att röra oss och socialisera, eller kanske snarare Asocialisera.

De stora motorvägarna skär effektivt av bostadsområden från varandra och skapar en, än tydligare, segregation i de förorter som allt mer liknar sovstäder men i reellt avstånd bara ligger ett stenkast från grannförorten, eller från innerstaden och köpcentrat som dock är tydligt avskärmat till förmån för bilisterna. I en medelstor- eller storstad är bilen ett verktyg för att göra individerna effektivt avskurna från varandra. Det ger, som planka.nu säger, möjligheten att röra sig inom staden utan att behöva möta andra människor. Bilarna, och massbilismen blir ett verktyg mot mänskliga gemenskaper.

Samtidigt väcker artikeln andra tankar i mitt huvud med bilder från den glesbygd i Västerbotten där jag under perioder tillbringade min ungdom. Bilder och historier om när bilar blir subjekt för en stark gemenskapskultur med en given roll i den Svenska kultur- & folkrörelsehistorien. En bild som också krockar fundamentalt med bilden av bilen som isolering och individualistiskt uppbrytande av gemenskaper och skapande av segregerade miljöer.

I Sverige heter en av landets största (eller i alla fall bland de mest välbesökta) festivaler Power Big Meet och går varje år av stapeln i Västerås. Det är Europas största träff för Raggare och bilintresserade och en fingervisning, vid sidan av alla de andra liknande arrangemangen över hela landet, om den gemenskap som bilar utgör för många svenskar. Raggarkulturen är knappast finkultur, i många fall är det till och med tveksamt om människor vill benämna det som kultur. Troligen beror det på den dominans av dels arbetare och dels boende i glesbygd som råder inom kulturen och dess gemenskaper.

På Raggarträffarna blir bilen centrum för kontakten med nya människor och de ägare av gamla veteranare som beundras av besökarna och andra bilintresserade ryms knappast i analysen av storstadens massbilism som individualistisk och segregerande.

Samma fenomen hittar vi en fredag eller lördagkväll ute i valfri svensk glesbygdsort. Vid macken, grillen eller annan sedan länge förutbestämt social mötespunkt träffas människor kring bilarna för att visa den senaste justeringen, snacka, käka och kanske dricka en och annan öl.

Här i Umeå gör (den måhända självutnämnde) raggarkungen Big Papa sociala underverk genom sitt sociala center för bilintresserade ungdomar i ett av stadens mest utsatta områden. Där finns en verkstad i vilken ungdomarna kan få hjälp med mekandet samtidigt som de träffas, snackar och gör något annat än att planlöst driva runt på stan. Centralt för gemenskapen är fortfarande bilarna.

Perspektivet om bilen som socialt verktyg för gemenskap är viktigt, inte minst för att förstå känslorna i glesbygden när politikerna diskuterar högre bensinskatt och andra miljöomställande förslag. Det som kan tyckas vara ett avgörande hinder i metropolen som, enligt Planka.nus teser, skapar isolation och iskall individualism, kan i andra delar av landet vara den avgörande beståndsdelen i en kultur av gemenskap som kopplar samman generationer och skapar solidaritet.

Att förstå den diversitet som råder mellan metropol och glesbygd är avgörande för de som vill skapa ett hållbart och solidariskt samhälle där den enas lycka inte blir den andras förtret. Därmed måste också perspektivet om bilen som subjekt för glesbygdsgemenskap bindas in i såväl debatten om miljön, som den om gemenskaper.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: loaderrorready skriver Bra av (v) i Lund, Anders_S skriver Fel med biltrafik rakt igenom sjukhus, domljuger skriver Teknologi och klassherravälde, myrobe skriver Manifestation i Solidaritet med de fängslade 14 Anarkisterna i Chile!, vsfstockholm skriver Kom med och bilda Psykologer utan gränser, Hans Norebrink skriver Solidarisk lycka

För mer vänsterbloggar besök