Posts tagged Rörelse

Rätten att definiera rörelse

Sommaren 1969, en serie kravaller i Greenwich Village, New York City. Kulmen på en framväxande proteströrelse mot en kraftigt HBT-fientlig politik i USA. En rörelse som, genom flammande konflikt, tillkämpar sig rättigheter.
Precis som slavarnas strejker och matblockader under amerikanska inbördeskriget, eller för den delen arbetarklassens hårdföra kamper, har minnet av Stonewallkravallerna suddats bort ur det kollektiva minnet. Stonewall står lika i skymundan som Haymarket på första maj tjugohundratolv.

Och nu håller extremvänstern på att kidnappa Pride. Kidnappa denna rörelse som växte fram ur kravaller på New Yorks gator, i en tid inte så långt från den vi nu lever i. Vad innebär detta? Från vem eller vilka kidnappas vad?

Hegemoni innebär, lätt förenklat, att skapa en situation vari ideologi framträder som ›› det sunda förnuftet ‹‹, som opolitiskt. Konflikter formas mellan ett logiskt inom som aldrig definieras, och ett utom. Det är fallet när vi pratar om extremism i allmänhet, en term som uppenbarligen tvunget förhåller sig till en normalitet, men som aldrig definieras. Vad är detta normala? Är det statiskt? Var det samma sak 1950 som det är 2012?

Inte sällan hörs att ›› Pride har avpolitiserats ‹‹, att det skett ett gradvis förskjutande av det politiska när Pride istället för en politisk händelse framträder som ett marknadsjippo. Men Pride har inte avpolitiserats – det har inramats i en liberal idé om frigörelsens grund i varufiering, något i allra högsta grad politiskt. Marknadens kraft för frigörelse är fundamental i denna specifika idévärld, oavsett om det handlar om att lyfta människor ur fattigdom eller om att ge specifika samhällsgrupper erkännande och likarättigheter, vilket är centralt i detta fall. Idén bygger på att en samhällsgrupp kan nå erkännande och rättigheter genom att varufieras, att framställa möjligheterna att använda den för ackumulation av kapital. Det är inte heller så att det inte ligger något i denna idé, liberalerna har sin bevisföring i sammanhanget. De misslyckas emellertid att se dess konkreta begränsningar, baksidor och, inte oviktigt; de konflikter som detta föder. I praktiken vet vi att idén om att lyfta människor ur fattigdom genom varufiering och inhägnader föranlett inte bara att självhushållande bönder tvingats till oändliga kåkstäder, utan även att en inte helt obetydlig grupp tvingats ta sina liv under mikrofinansernas ok. Varufieringen av Pride och försöken att använda rörelsen dels för pinkwashing, men även som spjutspets i gentrifieringsprocesser föder liknande konflikter, ibland med tilltagande homofobi som en direkt konsekvens. Vi har sett det i bostadsområden som ››revitaliseras‹‹ med en HBT-fasad och därmed tränger bort fattigare skikt.

Konflikterna, som i allt högre grad flammar upp i detta nu, tycks i grund och botten stå mellan å ena sidan den liberala idén om frigörelse via varufiering, och å andra sidan den kommunistiska idén om frigörelse genom kamp. Det är alltså inte en kamp mellan ett opolitiskt ››alla är välkomna‹‹ och en politisk inramning utan mellan två likvärdigt politiska sfärer. I båda dessa fall innebär också definitionsrätten en rätt att skapa en fiendebild (dold eller synlig) och därmed indirekt definiera in vissa, och definiera ut andra ur Prides ramar. Att konflikterna rör sig om deltagande från Migrationsverket, försvarsmakten och polismyndigheten är inte speciellt konstigt; dessa är tydliga exempel på grupper vars deltagande per automatik hotar exkludera andra ur Pride: de som saknar papper, människor med trauman från krig, personer som utsatts för polisvåld, och så vidare. Frigörelse genom varufiering kan säkerligen stärka specifika skikt inom HBT-rörelsen, men försvagar och utestänger likväl andra.

Vem som har rätt till Pride, att definiera, är så en öppen fråga. Men idén om att vänstern kidnappar rörelsen framstår som sanslös. Rörelser är per definition alltid i just rörelse, deras uttryck förändras därmed, och vem som besitter rätten att definiera är snarast en fråga om styrkeförhållanden, om makt. Idag innehar liberaler hegemoni över Pride i ett större sakernas tillstånd. Det är därför Pride inte behöver definieras ideologiskt och den nuvarande linjen kan framhävas som ett slags förnuftstillstånd vari alla är inkluderade. Samtidigt finns små öar som avviker, med Uppsala Pride och dess antikapitalistiska agenda som tydligt exempel. Båda dessa är Pride, båda äger i sitt sammanhang rätten att definiera, och båda har sina historiska fog för att berättiga sin position.

Att klä av illusionen av ett opolitiskt Pride, att politisera dess nuvarande kontext, att ta konflikten om rätten att definiera rörelse och taktik är utan tvivel viktigt. Låt konflikten leva, eskalera, sprida sig.