Fackliga demokrater & Imperiell korporativism?

I och med att propagandaskriften ‹‹Syndikalisternas nya ansikte›› delades ut till makthavare och ledarskribenter i Almedalen har ännu ett drev mot fackförbundet SAC tagit fart. Det finns många som kommenterat detta ur olika vinklar de senaste dagarna. Bland annat genom att påpeka författarnas bakgrund som (Socialdemokratiska) lobbyister i fackliga konflikter för näringslivets räkning. Jag ska inte ge mig in på det spåret, inte heller ämnar jag kommentera bokens innehåll som sådant i recenserande form. Jag har läst den och skulle, som utomstående intressent, kunna påpeka en mängd saker som direkt underminerar möjligheten att överhuvudtaget kalla boken för journalistisk, granskande. Men jag tänker faktiskt lämna allt det detta därhän. Istället nöjer jag mig med att bifoga en länksamling i slutet av detta inlägg med väl skrivna artiklar, blogginlägg och debattsvar som tillsammans ger en saklig bild kring en rad av författarnas sakpåståenden, såväl som bakgrund.

Varför jag skriver den här texten är för att något helt annat, som väl ligger inom mitt intresseområde, fångade min uppmärksamhet under de senaste dagarnas debatt. Precis som Stellan på bloggen Rött Norrsken tänkte jag ta min utgångspunkt i en liberal ledarartikel av skribenten Karin Rebas som publicerats i en mängd ‹‹oberoende liberala›› dagstidningar samfällt under veckan, bland annat i Västerbottens Kuriren (VK). Karin Rebas artikel är intressant främst eftersom den döljer en allt vanliga liberal diskurs som jag tidigare omnämnt i andra sammanhang såväl som på den här bloggen. Det blir för mig centralt, eftersom Rebas rör sig i en sfär som skulle kunna beskrivas som den intellektuellt hegemoniska och som i till exempel detta fall har möjligheten att påverka arbetsmarknadens lagstiftningar.

Den passage som särskilt intresserar mig i Rebas artikel är ett svar till SAC:s organisatör Jan Abrahamsson som i Ekot under veckan förklarade att: - ‹‹det är ingenting jämfört med franska eller spanska förhållanden›› med anknytning till faktumet att SAC tar många konflikter procentuellt, 70 % av samtliga varsel i Sverige. Det Rebas skriver här är anmärkningsvärt: - ‹‹Han tycks ha glömt att SAC verkar i Sverige. Här brukar arbetsgivare och fack ta gemensamt ansvar för arbetsmarknadens villkor››. Många har i dagarna kommenterat denna passage, men fokusen har alltid legat på den andra meningen i citatet. Jag skulle istället vilja sätta strålkastarljuset på den första meningen.

Den moderna liberalismen har sitt centrum i globaliseringsfrågan. Det ständigt centrala i liberalernas argumentation är alltså att vi lever i en globaliserad värld där nationalstaterna har minskad betydelse och där politikens uppgift är att underlätta rörlighet. Det handlar i första hand om just arbetsmarknaden: Företag ska enkelt kunna verka över nationsgränser och arbetskraft ska kunna röra sig enligt liknande mönster. Globaliserings kärna är att ett svenskt företag enkelt ska kunna geografiskt omorganisera sig efter behov, t ex ett franskt företag till Sverige, eller tvärt om.

Jag är en av de som ställer upp på premisserna om att världen de facto har genomgått en globaliserande process och att vi nu måste hitta metoder för att bemöta denna utveckling, snarare än fastna i romantiken över svunna epoker. Ironiskt nog är detta tyvärr ett reellt problem för vänstern, trots faktumet att självaste Marx ofta skrev om denna typ av bristande progressivitet (då handlade det om grupper som kämpade för en återgång till feodalismen som reaktion på problem anknutna till den framväxande marknadsekonomin). I globaliseringsrörelsen, liksom i Imperiet (Hardt/Negri) var detta likväl centralt. Om makten övergår i en globaliserad, imperiell form, måste även motståndet anta en form anpassad till dessa premisser. Detta bör, för mig, vara grundläggande logik – även för en liberal. Alltså: Är det inte helt naturligt på en globaliserad arbetsmarknad där kapitalet organiserat sig globalt och agerar över nationsgränser, att också arbetarnas organisering intar denna karaktär? En slutsats som gör påståendet ‹‹Han tycks ha glömt att SAC verkar i Sverige›› djupt problematiskt, ur en rent liberal synvinkel. Rebas ställer sig här i en situation där hon måste välja mellan två teoretiska kontexter för sitt tyckande: Endera väljer hon att följa ovanstående påstående, vilket direkt diskvalificerar den liberala idén om marknadens globalisering genom att samtidigt tvinga företagen att agera nationsbaserad (allt kapital stannar inom gränserna, förbud mot arbetskraftsinvandring, ingen anpassning till den globala marknadskontexten), eller så väljer Rebas att erkänna globaliseringen och dess liberala premisser för alla parter – alltså: Så länge företagen inte gör avgränsningen kring en nationalstat kan inte arbetarnas strategier heller göra detta.

Det kan tyckas som att denna text är att göra en höna av en fjäder kring några få ord i Rebas artikel. Kanske vore det så, om inte Rebas påstående rör sig inom en liberal diskurs som enklast benämns inom termen ‹‹Postdemokrati››. Man kan säga att den liberala ideologin samfällt med den Imperiella makten genomgår ett försök till konstituerande fas, bort från de klassiska konstitutionella demokratierna (med följande liberala grundvärden) och in i en fas som just bäst beskrivs som postdemokratisk. Tendensen kan vi kalla fascistering, eftersom den i mångt och mycket går ut på att införa en säkerhetsrutin i den imperiella institutionen. Den allt mer korporativistiska synen på arbetsmarknaden är ett exempel. Det är viktigt att förstå detta som en ny fas, snarare än en återupprepning eller tillbakagång till tidigare faser som ofta hävdas – i detta fall tidigt 1900-tal. Marknaden strävar fortfarande efter att vara global och rörlig såväl i kapitalformen som gällande viktiga delar av arbetskraften. Samtidigt vill man få denna maskin att bli mer korporativistisk i meningen att säkerhetsfrågor överordnar negativa verkningar av globaliseringen och tillintetgör just denna negativa rörlighet. Detta imperiellt postdemokratiska mönster är vad som träder fram i Rebas artikel, liksom t ex i Per Gudmundssons allt hårdare kritik mot flyktinginvandring (som för kapitalet, vad än vissa säger på många vis är en problematisk form av rörlighet som man misslyckas att göra rent produktiv).

Det intressanta med den postdemokratiska tendensen (och försöken att konstituera formen) är att den har en tydlig konfliktlinje gentemot den klassiska liberalismen. Imperiet, och dess försvarare, måste lyckas flytta det politiska centrumet med sig för att inte riskera att, likt Rebas i denna artikel, uppfattas som antidemokrater i sin egen begreppsapparat. Förflyttningen av centrum sker processande mot det postdemokratiska, det är utan tvivel debatten kring flyktingfrågan ett bevis för, men innan det helt konstituerats finns fortfarande möjligheten för progressiva rörelser att ockupera det lämnade liberala centrumet, och vända utvecklingen i annan riktning. Verklig Demokrati-rörelsen (De indignerade) i Spanien är ett tydligt exempel på försök att ockupera denna yta och anta rollen som demokrater vilket samtidigt omöjliggör den postdemokratiska tendensen och blottgör Imperiet som antidemokratiskt. Kanske kan den fackliga debatten träda in i samma utrymme genom att hävda liberala rättigheter till organiseringsfrihet, det korporativistiska i statlig inblandning på arbetsmarknaden (vilket Syndikalisternas nya ansikte utan tvivel syftar till att öppna mark för) och de direkt antidemokratiska tendenser som liberalerna nu driver fram? Det viktiga är förmodligen att lyckas träda in på spelplanen, samtidigt som man utdefinierar motståndarna från densamma. 

Bloggar och debattinlägg: 
 Rött norrsken - ‹‹Karin Rebas försöker medvetet skriva om historien›› 
Peter Svardt - ‹‹Naiva borgarapologeter förstår vad det handlar om›› 
Mattias Irving (Newsmill) - ‹‹Inte trovärdigt när avlönade lobbyister…›› 
Kristoffer Ejnermark (Newsmill) - ‹‹Historiskt att köpta sossar bekämpar…››
LOKE - Kultur & Politik - ‹‹Näringslivets mutkolvar har skrivit en bok…›› 

Tidningsartiklar:
Arbetaren - ‹‹PR-kriget mot syndikalisterna›› 
Arbetaren - ‹‹Solklar koppling till Berns›› 
Arbetaren - ‹‹Korporativismens kålsupare›› 
Aftonbladet Kultur - ‹‹Vad ekot inte berättar›› 

Ett brev till en vänster med drömmar om populism

Det senaste året tycker jag mig ha sett en tendens breda ut sig allt mer i Vänstern. Den har både korrekt och felaktigt benämnts som vänsterpopulism och är i sig snarare idag en teoretisk diskussion än något som på allvar får uttryck i praktiken. Debatten pekar dock på en rad problematiska tankemönster som jag känt behov av att bemöta i en bredare kontext.

Det tycks för mig finnas en ökande tendens i att å ena sidan söka vänsterns problem i skuldbeläggning av allt för akademiskt insnöade vänsterkretsar och å andra sidan, en allmänt negativ attitydbildning gentemot tyngre teori. Detta är något jag stöter på såväl i ‹‹verkligheten›› (tveksam skiljelinje, ja) som på internetforum och inom diverse olika vänstergrupperingar. Själva grundproblemet här, som jag ser det, är att allt större grupper väljer att identifiera avancerad teori som en väsentlig anledning till vänsterns idag relativt svaga tillstånd. Det börjar nästan alltid på samma vis. Vänstern är obegriplig, vi måste förenkla, vi måste hitta enkla slagkraftiga sätt att sälja vår ideologi till arbetarmassorna. Dessa vill inte läsa. De hatar att läsa. De vill inte lära sig någonting. Hela tiden ligger där en fördummande underton om arbetarklassens oförmåga och ovilja att bilda sig.

Detta är garanterat inte någonting nytt och som det mesta inom vänsterrörelsen (eller andra rörelser) går det förmodligen att identifiera den här diskussionen i tidigare cykler. Jag tycks se en tendens tidigare bland delar av vänstern att prata om ideologi ur ett religiöst perspektiv. En underton som liknar kristendomens försök att frälsa människor till en trosuppfattning, en åsikts- levnads- & moralgemenskap. Idag är det något helt annat det handlar om. Idag pratar man med en underton av att vilja sälja marxismen till de obildade massorna. Marxismen blir ett varumärke och politisk rörelse blir branding - marknadsföring. Det handlar om att identifiera rätt målgrupper, skapa en tilltalande identitet som appellerar nämnda målgrupper och med enkla medel sälja något. De som förespråkar nämnda saker i debatten kommer nog påstå att jag både överdriver och förvränger diskussionen en och två gånger här. Men jag ändå dra på några växlar för mycket för att tydliggöra åt vilket håll tendenserna drar här. Därtill finns också en intern konsekvens som jag skall komma in på och som jag hävdar härstammar ur reproduktionen av ett visst sätt att tala om arbetarklassen i stort och det är också där problemet börjar få riktigt stora proportioner.

Låt oss till en början nu minnas att det hela börjar med en beskrivning av arbetare som generellt både ointresserade såväl som oförmögna att ta till sig tyngre teori (och därifrån behovet av att förenkla, tillgängliggöra budskap). Jag vågar påstå att det finns naturliga skäl till denna slutsats, om än jag kommer påstå att man är fel ute i vilka slutsatser man drar. Jag var själv inget läshuvud under större delen av skolgången. Tvärtom hatade jag skolan, skolkade och under högstadiet var bokstavligt talat det sista jag skulle göra på min fritid att läsa en bok. Precis som halva den generation jag tillhör så hade jag svårt att fokusera och koncentrera mig vilket föranleddes av att jag helt enkelt uppfattade skolan som trist. Om man ska frångå ungdomsperspektivet här så kan vi krasst konstatera att de som inte skulle plocka upp en tyngre marxistisk bok direkt efter en 8 timmars arbetsdag på städet, kontoret eller på sjukhemmet är väldigt, väldigt många. Och det är precis här dagens grupper identifierar ett reellt problem med lösningen av varumärkesliknande, lättillgängliga argument och tillvägagångssätt. Populism if you will, mer eller mindre korrekt rent termologiskt. Det som kanske mest förbryllat mig handlar om att detta får fotfäste även inom autonoma vänstergrupper vilket kan te sig lite underligt eftersom vi generellt pratar om marxismen och teoribildning som verktyg vi använder för att skapa fungerande praktik direkt i våra vardagskamper, snarare än som nationalekonomiska berättelser, biblar eller åsiktspaket.

Jag vill hävda att vi måste göra precis tvärt om här. Vår absolut första insikt måste vara att kapitalismen är ett allomfattande, komplext samhällssystem med inflytande över hela livet. Att bedriva klasskamp som leder till ett progressivt alternativt samhälle [kommunism] utan klasser där vi i revolutionära skeden inte fastnar i nya upplevelser av stadskapitalistiskt förklädda partidiktaturer är ingenting som någonsin kommer vara enkelt och framförallt ingenting som går att sälja in som ett varumärke, som ett chipsmärke över ett annat. Det problem som identifieras i diskussionen ovan måste utifrån denna vetskap analyseras. Vad beror det på?

När vi kommit fram till varför allt färre känner intresse av att politiskt bilda sig genom mer avancerad teori (om så är fallet, men vi antar att det är så) kan vi sedan också skapa en väg framåt som verkligen överbygger detta problem. Svaret på delvis både skälet och vägen framåt vill jag till en början hänvisa en professor som heter Sir Ken Robinson (adlad, ironiskt i sammanhanget) och dennes föreläsning ‹‹Changing education paradigms›› som finns illustrerad av fantastiska RSA Animate på Youtube. Robinson är intressant eftersom han identifierar de problem som dagens skola möter i kontext av samhället omkring och däri vissa specifika saker. Robinson pekar på ett samband mellan ökade koncentrationssvårigheter (ADHD) och tillgången av vissa materiella ting i omgivningen. Han frågar sig om det egentligen är så konstigt att ungdomarna uppfattar skolan med sina standardiserade test som tråkig när de fullständigt överöses med TV-spel, Iphones, 100-tals TV-kanaler och andra former av underhållning. Jag är personligen inte speciellt insatt i dessa frågor men Robinson hjälper mig att nå min poäng i just detta fall.

Så vad vill jag ha sagt genom att dra in en adelsman i kommunistiska rörelsers problem att växa sig starkare och lära sig skapa en teoretiskt bildad arbetarrörelse snarare än att sälja sina argument som ett varumärke? Jo, därför att jag hävdar att det handlar om pedagogik vilket är Robinsons slutsats gällande just skolformen. För vänsterns teoribildning står inför exakt samma situation som den konventionella skolan gör. Att hitta vägar att nå ut med en avancerad teoriskolning och samtidigt göra det på ett sätt som människor inte tycker är dödstråkigt i förhållande till andra valmöjligheter i vardagen. Jag är övertygad att teoretisk bildning är en förutsättning för en rörelse som vill skapa en verklig motmakt mot dagens kapitalism. Och jag är därmed också övertygad om att vi måste uppfinna gedigna system av teoribildning. Om vi ska kunna kämpa mot gentrifiering måste vi bli bättre än politiker och fastighetsspekulanter på fastighetsmarknadens teorier. Om vi ska kunna bedriva effektiv arbetsplatskamp måste vi likväl där (precis som de som tillämpade SAC:s registermetod på tidigt 1900-tal visste) bli duktiga på såväl arbetsmarknadslagstiftning som företagsekonomi. Vi måste vara den smartare parten, den part som innehar såväl makten över kunskapen i varje specifikt sammanhang som den praktiska makten genom metod. Planka.nu kan nämnas som en oerhörd inspiration i detta sammanhang som en rörelse som dels innehar den pedagogiska förmågan att förklara sitt syfte för utomstående, dels en metod som direkt gynnar de som har behov av rörelsens syfte, dels en gedigen teoribildning som klarar att överträffa makthavare i kunskap om drift av kollektivtrafik och därtill en ständig utveckling av ideologisk teori som skapas ur praktiken.

Det jag försöker framföra här är alltså att diskussionen om ‹‹populism›› leder fel. Jag tror att vänstern (i bred bemärkelse) tvärt om måste lära sig en hel del om pedagogik. Om hur vi på ett tillgängligt sätt gör avancerade saker förståeliga utan att för den sakens skull förenkla dem till den nivå att de blir obrukbara för de vi kommunicerar med. Kanske har etablerade vänsterorganisationer en hel del att lära av den forskning som bedrivs om pedagogik i den konventionella skolan? Hur skolor med stora grupper ointresserade elever lyckas vända trender och skapa en pedagogik som lär ut, som lyckas med sitt lärandesyfte (och här kan vi problematisera vad skolans roll egentligen är i reproduktionen av arbetskraft men vi lämnar det till en annan gång).

Vi kan helt enkelt inte bara skita i att läsa marxistisk teori. Vi kan inte förenkla kommunistisk teoribildning in absurdum för att försöka sälja den. Så skapas inget vapen i händerna på arbetarklassen. Så skapas desillusion, så skapas utrymme för auktoritet, så skapas utrymme för en klass som kanske kallar sig kommunister, men fortfarande är oförmögna att bedriva effektiv och framgångsrik klasskamp.

Kanske behöver Vänstern, precis som Robinson föreslår för skolan, förnya sin syn på formen för utbildning? Kanske kan RSA-Animate (som nämns i inlägget) vara en av många förebilder i hur också hittar nya vägar att både ta till oss själva, och nå ut med, avancerad marxistisk teori? Det är här diskussionen i mitt tycke börjar.

————————————

Från Konfliktportalen.se: Jöran Fagerlund skriver GT-utmaningen antas härmed, tusenpekpinnar skriver Arbetslöshet eller arbetstidsförkorting?, Kaj Raving skriver Övertidsarbete tränger bort arbetstillfällen, autonomak skriver Who sold out now?, Bo Myre skriver Osannolikt sannolik härdsmälta

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.