Livet i Limbo: Vänsterns kris & Krisens vänster

Vänstern är i kris. Tesen är nu allmänt vedertagen och diskussionen har flyttat in på lösningarnas arena. Men hur har vi egentligen valt att definiera denna kris? Består den i en allmän kris för marxistiskt ideologiska rörelser eller är det en kris i synnerhet för de parlamentariska (vänster)partierna? Pågår det rent av ett idéskifte där gamla rörelser helt enkelt, mer eller mindre ofrivilligt, lämnar över stafettpinnen till andra nya idéer och praktiker som i nuet är svåra att sätta fingret på, just för att de inte faller in i de traditionella fårorna?

En ruttnande Socialdemokrati på historiens soptipp

I Livet i Limbos svenska introduktion – som tyvärr uteblev i Brands tryckta version men återfinns på fantastiska Guldfiske – ligger fokus på en ruttnande svensk Socialdemokrati som sedan länge allienerat sig från det subjekt man fått förtroende att företräda (arbetarklassen) genom att acceptera Nyliberalismen och därmed sålla sig till den evigt likartade fåra ”moderna” partier av socialliberal karaktär med fokus på ”ordning i finanserna” och administrerande av en avreglerad kapitalmarknad. När arbetarklassen väl benämns är det ur ett sociologiskt perspektiv, ofta ur en synvinkel på arbetaren som ett offer (ett objekt) som måste räddas (delvis från sig själva). Och Brand har rätt, Socialdemokratin ligger i all väsentlighet och ruttnar på soptippen. I alla fall om man ser på partiet utifrån den kontext det växte fram ur, hur de byggde upp sitt förtroendemandat och vilken klassammansättning som möjliggjorde processen.

Två scenarior tycks, för mig, troliga vid ett skådande i spåkulan med fokus på framtidens socialdemokrati. I det ena håller man den nyliberala kursen men lyckas med retorik, ”rätt” partiledare, fördelen i det som finns kvar av partiets historiska mandat och en stor skopa PR-arbete att lägga sig en centimeter till vänster om Moderaterna och tillsammans med ett allt mer populärt Miljöparti, återvinna makten men till priset av en högervridning som närmast upprättar en total parlamentarisk enighet, långt värre än idag. Det är tyvärr, får man säga, även precis det scenario som skulle öppna dörren för nyfascistiska Sverigedemokraterna att växa till den nivå vi ser liknande partier göra i andra Europeiska länder. Partiets anti-etablissemangslinje passar tillståndet som handen i handsken – Man får spela rollen som uppstickaren mot det totala samförståndet när politiken polariseras i en nyanslös högermitt.

Scenario två för Socialdemokraterna är betydligt mindre troligt men ändock inte helt bortom realism. Det innebär i sak att Socialdemokraternas vänsterflygel vinner mandatet att leda partiet i den linje som bland annat tidningen Tvärdrag förespråkar, men även många utomparlamentariska och småpartitillhörande vänstertyckare. Den uns av ”möjlighet” för denna linje att faktiskt få vind i seglen ligger i den stämning som uppstått inom Socialdemokraterna sedan den så kallade Primegate, ”skandalen” där ett antal (höger)sossar visade sig jobba under dold mantel på uppdrag av svenskt Näringsliv, arbetarrörelsens gamla ärkekonkurrent. Primegate är egentligen ingen jätteskandal, det är snarare mycket väntat om man ser den allmänna diskursen som varit rådande inom partiet i över två decennier men det tycks ändå ha skapat en märklig stämning där högerflygeln tvingats lämna utrymme till en allt mer optimistisk vänster. Problemet med scenario två är att en allt för tydlig vänstervridning av politiken omöjliggörs av det politiska klimatet i sig, i partiet – såväl som utanför (t ex i medierna). Den något diffusa parlamentariska mittpunkten har i decennier samfällt med Socialdemokraternas nyliberalisering flyttat allt längre i samma riktning. Det är svårt att bortse från detta faktum. En Socialdemokratisk vänstervridning lik den Tvärdrag med flera drömmer om måste föregås av något som ger den trovärdighet. Och i ett land där över 90 % av all media ägs av högern är drevet inför en sådan kursändring svårt att föreställa sig i förväg. Det saknas en materiellt förankrad folkrörelse som följer dagens klassammansättning i grunden för en sådan förändring, om den överhuvudtaget är möjlig inom en sådan typ av organiseringsmodell (Vilket jag kommer lämna här och nu för att återkomma till i alla mina kommande inlägg kring ämnet). Min subjektiva uppfattning av scenariot kring en stark vänstergir vid den Socialdemokratiska kongressen i maj är att partiet vid valet 2014 skulle närma sig så skrämmande låga siffror att det de facto skulle innebära partiets död. Jag tror förvisso att man skulle landa högre än Vänsterpartiet p g a den anknytning man ändå har till en mer vänstervriden LO-rörelse men detta skulle också vara hela partiets väljarbas, låt oss gissa att den skulle ge 10 -15 %. Vad som än händer tycks det svårt att frånkomma beskrivningen av Socialdemokratin som just ett ruttnande lik. I alla fall i egenskap av en stark företrädare för en klassbas av den typ man faktiskt utgjorde en gång i tiden.

Vänsterpartiet, Trondheimmodellen och det osäkra trevandet

För att analysera den svenska arbetarrörelsens tillstånd bör vi även ta oss en ordentlig titt på Vänsterpartiet som ändå får sägas utgör den traditionella arbetarrörelsens andra parlamentariska fästning och härstammar från samma kontext som Socialdemokratin.

Vänsterpartiet är ett litet parti, både i relation till parlamentariskt mandat (röster) och sett till det faktiska antal individer som, passivt eller aktivt, är medlemmar i partiet. När det kommer till krishantering är detta generellt både en styrka och en svaghet. En svaghet för att små partier ofta övertolkar situationen, agerar mer drastiskt (tror på quick-fixes som partiledarbyten). En styrka för att bredden i partiet faktiskt tycks få utrymme att komma till tals i den interna debatten och för att väljarbasen trots allt är så liten att rädslan för omvärderingar av teori och praktik inte nödvändigtvis behöver innebära en seg och slitsam process. En stor del av Socialdemokratins interndebatt förs genom direkta angrepp mellan falanger i offentlig media, inför en bred publik men med litet deltagande bland gräsrötterna. I Vänsterpartiets fall tycks rörelsen vara så pass liten att människor faktiskt känner och träffar varandra och därmed öppnas inte heller utrymmet för den typen av bittra mediala falangstrider vilket märks tydligt i det kryptiska förhållningssättet som t ex Jonas Sjöstedt, som aspirerar på partiledarrollen, haft till en eventuell kandidatur i medieutfrågningar. Vänsterpartiets debatt känns på något sätt mer närvarande och möjligheten att göra intryck in i de innersta kretsarna via debattinlägg, bloggkommentarer och så vidare är en uppenbar realitet med konkreta exempel från t ex Framtidskommissionens debattinlägg samt svaren på Dagens Arena.

Vänsterpartiets idédebatt tycks faktiskt också ta sig en del intressanta uttryck, vilket bland annat märks i ovan nämnda debatt. Framtidskommissionen har faktiskt bemödat sig att titta på vad andra socialistiska rörelser sysslar med (i bred bemärkelse) runt om i Europa. Man har försökt identifiera lyckade strategier utan att nödvändigtvis göra den (klassiska) populistiska högergiren för att attrahera väljare från den nuvarande parlamentariska ”mitten”. Vänsterpartiets främsta intryck tycks komma från den så kallade Trondheimsmodellen och Holländska Socialistiska Partiet. Idén handlar om att attrahera en bas inom arbetarklassen genom materiell praktik. Jag uttrycker förvisso samma skepcism som Martin Hofverberg (Dagens Konflikt) gjorde i debatten på Dagens Arena angående risken i att bli en välgörenhetsrörelse snarare än en rörelse som identifierat den nuvarande klassammansättningen och därifrån skapat praktiker som möjliggör dessa klassubjekt att bedriva offensiv kamp. Samtidigt tycks debatten i Vänsterpartiet inneha en potential just för att man öppnar dörren för denna typ av diskussioner och vågar ta ett steg framåt. Här tycks ändå potentialen för en bred debatt finnas där Vänsterpartiet och den utomparlamentariska vänstern drar så pass lika grundslutsatser kring problemet att man faktiskt kan börja utveckla intressanta praktiker som samverkar även om en bra bit återstår dit, och mycket kan fela på vägen i ett parti som lastas av sin tradition och trots allt har så pass stora rättrogna falanger som kan upprätthålla status quo inom partiet. Vad som händer återstår att se men jag skulle ändå vilja påstå att utvecklingen är positiv och att debatten är värd att ta. Jag är tveksam till att kursändringen skulle få Vänsterpartiet att växa parlamentariskt, men, det är på helt andra nivåer den skulle kunna ge kraft åt ett uppsving i konkret klasskamp. I första hand tycker jag mig se potentialen i faktumet att Vänsterpartiet innehar kapital på en helt annan nivå än andra delar av den svenska vänstern. Kapital som, om det användes till att bygga upp sociala center, medieprojekt, stadsdelskontor och liknande skulle bli en resurs för långt många fler än partimedlemmarna. Jag vill alltså lägga in en optimistisk anmärkning för de slutsatser som just nu dras av partiets framtidskommission utan att säga att jag tror att partiet i egenskap av just ett parlamentariskt parti ensamt kan fylla den typ av roll som Socialdemokraterna i Sverige eller de ryska Bolsjevikerna gjorde back in the days. En avancerad klassammansättning kräver en avancerad och anpassad organiseringsmodell men Vänsterpartiet kan möjligen spela en roll i den ekvationen.

Europa i lågor – Sverige i stiltje

Europa står i lågor. Sedan finanskrisens utbrott 2008 har gigantiska protester utbrutit i en mängd länder. I Grekland har generalstrejkerna avlöst varandra samtidigt som banker och finansmyndigheter satts i brand. Landet är en kokpunkt för nya rörelser, idéer och allianser i spåren av krisen. Samtidigt gör studenterna och prekära ungdomar uppror i Italien, Frankrike, England. För bara några veckor sedan skedde de största kravallerna i Rom sedan det omtalade upprorsåret 1977. Få var förberedda på explosionskraften i de allianser som växer fram mellan studentrörelsen och allt hårdare ansatta fabriksarbetare på bland annat Fiat. I England växte en studentrörelse i protest mot avgiftshöjningar fram som från ingenstans och det var på håret att förslaget röstades ner i parlamentet efter veckor av ockupationer, kravaller, aktioner och diskussionsforum. I flera länder har även regeringar fallit efter stora protester. Det hände på Island redan i början av krisen och nu i veckan utlyste Irland nyval efter att ett flertal parlamentsledamöter avgått i protest mot sparpaketen. I flera av fallen har de nyliberala sparpaketsförespråkarna varit just Socialdemokrater, likt exemplen i Brands förord. Traditionella vänsterkrafter tycks förvisso vara inblandade i många av protesterna, men de har knappast utgjort dess kärna. Det är nya nätverk och allianser mellan kämpande subjekt som växer fram i former utanför den traditionella organiseringsformen för marxistisk vänster. Än innehar knappast dessa rörelser någon revolutionär styrka men det går att se ett embryo till nya organiseringsmodeller för materiell kamp som växer fram direkt ur den samma och dess subjekts direkta behov. Möjligen kan de traditionella vänsterpartierna, som Vänsterpartiet i Sverige, spela en roll i dessa rörelser men då gäller det utan tvivel för dessa att inneha en stor portion ödmjukhet för de behov som växer fram bland de som kämpar.

I förhållande till de protester vi sett i vissa Europeiska länder, och som nu även tycks växa fram i Nordafrika genom den Tunisiska Jasminrevolten (även i detta fall en svårdefinierad allians mellan en rad subjekt), ligger Sverige i lä. Jag ska inte göra anspråk på att försöka ha en trovärdig analys av det, här och nu, men jag vågar ändå tro att vi med tiden kan komma att se en liknande utveckling här eftersom analysen utgår från klassammansättningen som till stor del är likartad i Europeiska länder och hur denna väljer att organisera sin nysammansättning (eller ”politiska klassammansättning”, samma sak).

I kommande inlägg ska jag äntligen försöka förflytta mig till det konkreta i Livet i Limbo-debatten. Hur ser klassammansättningen ut? Vilka subjekt finns i klasskampen som har potential att formas till en nysammansättning? Vilka strategier tycks växa fram i samband med detta? Och kanske framförallt: Hur står detta i förhållande till den bild Turbulence målar upp i sin text, hur kan vi använda den i diskussionen?

——————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Maria Rankkas reaktionära fantasivärld, Kaj Raving skriver Regeringen suger – inte minst för vad man gjort med sjukförsäkringen, Cvalda skriver Tintin: Uppropet, Lasse Franck skriver Amöbabönder, martin skriver Tid att vara kritiskt nyfiken, Johan Frick skriver En dementi är på sin plats

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Det lilla sätter helheten i perspektiv.

Med snart tre år kvar till Kulturhuvudstadsåret 2014 i Umeå är frågan om Kulturens Hus, stadens generella planering och flytten av stadsbiblioteket central på dagordningen. Men varför motsätter sig många av oss en flytt och vilken roll fyller stadsbiblioteket som gör bevaringen så viktig i sig?

Turerna kring flyttförslaget av Umeå stadsbibliotek börjar krypandes närma sig beslutsfattning. I alla fall om man ska tro viskningarna inifrån Umeås kommunhus och dess förvaltningar. Den lokala borgerliga allians varav flera av dess partier gick till val på motstånd mot flytten sägs i själva verket planera att rösta för när saken ska läggas till handlingarna. Samtidigt splittrar frågan socialdemokratin internt, delvis för att flytten de facto inte överensstämmer med de nuvarande riktlinjerna om bibliotekets placering i förhållande till tillgänglighetsaspekter, sägs det.

För er som inte bor i Umeå kan det kanske te sig obegripligt hur frågan om stadsbiblioteket kan bli en så pass central fråga, framförallt känslomässigt, för många Umebor. Det finns flera faktorer som därför, även för er som är nyinflyttade, tåls att påpekas för att klargöra situationen i stort. Umeå stadsbibliotek ligger idag i Umeå centrums absoluta kärnområde. Det ligger i anslutning till bussgatan för kollektiv lokal- och närlänstrafik, det har entréer mot såväl Umeå Folkets Hus som den stora centrumgatan Rådhusesplanaden som ca 50-100 meter från biblioteksentrén avslutas med Rådhustorget, Umeås mittpunkt. Stadsbiblioteket innehar på så vis det absolut mest centrala läge utifrån en mångfald av nyckelförutsättningar som finns i Umeå. Det är knappast en slump, ska tilläggas. Huset uppfördes i sig som biblioteksbyggnad för att kunna flytta biblioteket till ett läge med just dessa perfekta förutsättningar från det dåvarande, betydligt mindre centrala läget.

När Umeå nu blir Kulturhuvudstad 2014 planeras så satsningens prestigebygge – ett Kulturens Hus, vid kajen, en betydande bit bort från såväl kollektivtrafik som de andra nämnda förutsättningarna dagens bibliotek innehar. Kulturens Hus är i sig en idé som är dåligt förankrad, liksom hela kulturhuvudstadssatsningen (en majoritet har varit emot i samtliga opinionsundersökningar), men projektet innehar en stark prestige bland beslutsfattarna, framförallt för att det ingår i den plan som vann Umeå titeln som EU:s kulturhuvudstad. Att inte kunna uppföra detta skulle således utan tvivel vara ett misslyckande ur denna synvinkel.

Men bibliotekets nuvarande läge är viktigt ur ett flertal centrala aspekter för många Umeåbor som delvis utgår från dagens placering. I grund och botten blir dessa aspekter på ett vis symptom för den avsaknad av vissa rum som redan idag finns i stadens centrum. Biblioteket är, förutom just ett bibliotek, en central mötespunkt för många här i Umeå. Det är där vi ofta bestämmer träff med våra vänner, just pga läget och möjligheten att spendera tid inomhus utan de krav som medföljer av att vistas i en konsumtionsinriktad miljö. Umeå är en stad där vintern slukar mer än halva året. Inräknat dagar med regn och relativ kyla är det generellt sett få dagar det är helt behagligt att spendera passiv tid utomhus. Det är dessa aspekter som gör att biblioteket idag blir ett naturligt allmänt rum. När bussarna går mer sällan är det dit vi går för att döda tid. Vi sätter oss i tidningshörnan vid entrén, kollar internet på de öppna datorerna eller slöar på en av många bänkar och stolar i foajén som vetter ut mot Vasaplan där bussarna går. Umeå Stadsbibliotek innehåller dessutom ett populärt kafé med relativt billiga priser och bra öppettider som rent generellt huseras av andra grupper än de mer ”hippa” kaféerna i staden. Man kan säga att atmosfären på många vis är mer tillåtande på bibliotekskaféet, mindre konsumtionshetsande. Här sitter många och studerar med böcker från biblioteket på förmiddagarna, här träffs mamma- & pappalediga föräldrar i grupp, här hänger pensionärerna, många arbetslösa, invandrare. Det finns en dynamik som är svårträffad på andra platser i staden och som givit Bibliotekskaféet ett enormt affektivt värde för många Umebor. Inne på toaletten finns t o m en återgivning av en dikt från en diktsamling skriven på, och om, kaféet.

Att Umeå stadsbibliotek fyller alla dessa funktioner i människors vardagsliv, vid sidan av att vara ett utmärkt bibliotek med trevliga bibliotekarier talar alltså snarare för bristen på många saker i Umeå än något annat. Det mångfaldiga brukandet av rummet visar behovet av tillgängliga och icke-kommersiellt riktade rum i hjärtat av staden där vi kan mötas, spendera tid (döda tid) och på andra sätt bara vara utan ett specifikt ändamål.

Med flytten av biblioteket kommer många av dessa funktioner gå förlorade utan någon duglig ersättning. Mycket tyder idag på att Umeå C, centrumbutikernas intresseorganisation, intresserar sig för att köpa byggnaden av Umeå Kommun vid flytten och utveckla den till en shoppinggalleria – det är ju det perfekta läget! Det är knappast troligt att den typ av shoppingkomplex, utifrån andra liknande rum, kommer inneha samma tolerans till att brukas som en allmänning av gemene Umebo. Samtidigt faller planerna in i ett betydligt större perspektiv. Umeå centrum håller på att utsättas för intensiv gentrifiering. Hyresrätter rivs liksom K-märkta småhus, mindre butiker och kulturlokaler tvingas ut ur centrum med stigande fastighetspriser, flera stora gallerior planeras, konferenscentrum, stora hotellkomplex. Både våra allmänningar och vår stads identitet samt möjligheten att bo i centrum och på så sätt motverka generell segregation håller på att exploateras till förmån för marknadsintressena. Flytten av stadsbiblioteket utgör en nyckel i denna omdaning av stadskärnan, och staden som sådan, och motståndet mot flytten utgör därmed också nyckeln till motstånd mot omdaningen generellt.

Vi ska därför inte bevara stadsbiblioteket på dess nuvarande plats utifrån en diffus känsla av att vi gillar när saker är som de alltid har varit. Vi ska bevara det för att det är en strid om vår tillgång till den stad vi bor i, generellt. Alla de bruksområden som idag samlas i biblioteket tyder på att vi behöver fler öppna rum och sociala mötesplatser i centrumets kärna, inte färre. Därför ska vi motverka flytten med alla medel som krävs.

—————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Positivt med mer varg, Hans Norebrink skriver Kapitalets springflicka, tusenpekpinnar skriver Middle-class morality, L. O. K. Ejnermark skriver Wikileaks avslöjar våra egna anti-demokrater, jesper skriver Solidaritet bygger inte på egenansvar, allaljuger skriver Det tandlösa motståndets höst

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

En rörelse i relation till språket och den politiska kulturen

Under de senaste åren har jag vid ett flertal hamnat i undrande diskussioner kring Amerikanska anarkisters, och andra vänsteraktivisters, brukande av den nationella flaggan vid till exempel stormötesprotester. Hur skiljer sig egentligen relationen mellan rörelser och politiskt kultur emellan olika länder, städer och världsdelar och vilka paralleller kan vi se här i Sverige?

Under några år var jag väldigt trollbunden av den amerikanska livsstilistiska anarkiströrelsen kring aktivistkollektivet Crimethinc. Som ung kommunist gav “Days of War, Nights of Love” en första uns hopp i en tid där en amerikansk president stod på barrikaderna med en krigsförklaring mot terrorismen och polisen sköt ner demonstranter på svensk mark för första gången sedan skotten i Ådalen 1931. I Crimethinc’s anarkistiska vision var allting möjligt - här och nu - och det var bara att ta för sig av kapitalismens avfall på vägen in i nya hemliga gemenskaper, konspirerandes sent in på nätterna. Med intresset för Crimethinc började jag också aktivt att läsa rörelsens aktivistpublikation - “Rolling Thunder” som fortfarande ges ut ett par gånger om året i den snyggaste av förpackningar. Det fanns dock något med de amerikanska anarkisterna som jag aldrig riktigt kunde greppa som uppväxt i vad man ändå får kalla, en marxistisk politisk tradition, och detta var dessas ständiga refererande till den amerikanska konstitutioner och därtill, användandet av amerikanska flaggor vid protester. I Europa brann samma flagga frekvent vid denna tidpunkt och med George W Bush som president eskalerade anti-amerikanismen under de landsomfattande antikrigsdemonstrationerna mot Irakkriget.

Med årens gång började jag också ifrågasätta Crimethinc’s doktrin allt mer även om jag än idag skulle hävda att jag saknar den typen av optimism som de förmedlar i andra, mer sansade, vänstergruppers litterära produktion. Tankarna om flagganvändandet och hänvisandet till konstitutionen bland amerikansk vänster föll också alltjämnt i glömska. Fram till nyligen. Med framväxten och det växande informationsflödet av den amerikanska Tea Party-Rörelsen inom landets höger började jag se många tydliga paralleller till den anarkistiska rörelse jag lärt känna så väl. Förklaringen dök sedan upp i en SVT-dokumentär på Kunskapskanalen för några dagar sedan. En högertankesmedja i Washington som kan beskrivas som hjärna bakom rörelsen förklarar i denna dokumentär tydligt och utan skygglappar hur man konsekvent använt de utomparlamentiska vänstergrupperna som mall för att skapa en gräsrotsrörelse förankrad i det amerikanska politiska landskapet, men självfallet fyllt med ett högerreaktionärt politiskt innehåll. En ganska tydlig likhet till hur exempelvis Italienska fascister agerat för att bygga en maktbas genom socialt gräsrotsarbete och husockupationer under 2000-talet (mer om det här från Guldfiske). Vi kan alltså se hur såväl europeiska som amerikanska högerreaktionära rörelser aktivt använder traditionell vänsterorganisering för att bygga upp sina rörelser men utifrån en tydlig förståelse för skillnaderna mellan olika politiska landskap på en politiskkulturell nivå.

I Sverige använder Sverigedemokraterna en traditionell Socialdemokratisk retorik med hänvisningar till det rena “folkhemmet” men spetsat med invandringskritik. I Italien har Lego Nord som sagt tittat åt den autonoma vänstern för lokal inspiration och i USA, samma sak fast utifrån en lokal kontext som anarkisterna uppenbarligen själva redan analyserat, och anpassat sig till.

Att de amerikanska anarkisterna hänvisar till konstitutionen och använder amerikanska flaggor är alltså egentligen knappast märkligare än att Svenska systerrörelser använder röda fanor, ord som “solidaritet” och liknande utifrån förståelsen att vi här haft en rådande socialdemokratisk politisk hegemoni i närmare 100 år. I både USA och Sverige har vänsterpolitiska rörelser utnyttjat den makts symboler som man ämnar bekämpa för sina egna syften just för att de innehar en delvis positiv historia. Det är en politisk förståelse för lokala skillnader i politisk kultur och möjligt också en form av populism för människor att relatera till utan att det uppfattas som “främmande” eller frånskilt det politiska subjektet.

Högerns framsteg på många håll internationellt syns i ett tydligt samband mellan praktik, populism och biopolitik, eller sociala relationer som är sammankopplade med det politiska. Samtidigt är vänstern på många håll fast i en gammal retorik som förlorat sin innebörd liksom en praktik som lider av samma problem. Jag vill alltid hävda att vänstern ska akta sig för populismen men en uppdatering av förståelsen för biomakten och nya praktiker sammankopplade med en ny retorik anpassad till 2000-talet är utan tvivel, även för vår del, extremt brådskande nödvändigt idag.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Stefan Bergmark skriver När Bonnier debatterar sig själva, Hans Norebrink skriver Nationalismen som vägrar dö, Johan Frick skriver Vad väntar jag på?, Anders_S skriver Friskväderstorget – en felkonstruerad plats, mathiavelli skriver Att veta var man börjar, men inte var det slutar, vandringsmyran skriver Regionalism i Sverige och politik (del 1, södra sverige, södra norrland)

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.