Stadskamp & dominoeffekter i det lokala

Vreden över att antal större stadsomvandlingsprojekt växer sig allt starkare i Umeå på ett opinionsmässigt plan. Men hur kan detta missnöje konstitueras i en verklig stadskampsrörelse som kan åstadkomma något?

Det har varit några minst sagt intressanta senaste veckor här i Umeå. När den första kritiska debattartikeln i början av februari publicerades på Västerbottens Kurirens (VK) hemsida var det som att dra upp proppen ur ett badkar, eller som att försiktigt putta på den första brickan i ett gigantiskt domino. Det som följt har varit nästan ett oändligt flöde av kritiska blogginlägg, debattartiklar och insändare. Men debatten tycks också fortplanta sig själv och sprida sig utanför sitt ursprungliga mönster. Nya dominoeffekter tycks uppstå varstans de ges det minsta utrymme och nu tycks en allt bredare stadskamp växa fram underifrån i en populists drömsituation: Folket mot politikerna (och näringslivet till viss del).

Den kommande veckan testas protesternas potential på allvar kring en rad “dialogmöten” som politiker utlyst samt en aktion under namnet ‹‹flytthjälp till Lennart Holmlund›› (Umeås kommunalråd, för er icke-lokala). Det kan vara viktigt att påpeka den skiljelinje som ändå existerar mellan en hätsk debatt på internet och via medier, och protester som äger rum i fysiska rum. De tycks på ett generellt plan spela stor roll om den här typen av protester klarar av att ta just det steget. Att etablera sig som en fysisk kraft, att ta det ansiktslösa motstånd som pågår och konstituera det i ett synligt kollektiv, på ett eller annat sätt. Att en facebookgrupp säger att 100.000 personer ska göra revolution i Egypten säger egentligen ganska lite förrän detta antal väl visar sig och gör anspråk på just det fysiska rummet.

Min åsikt är att det som förmodligen måste ske de närmsta månaderna är att en form uppstår som kan samla de kritiska opinioner som ändå verkar finnas, koppla samman dem i en förståelig kritisk teori och ge dem möjlighet att göra anspråk på just det fysiska rum som protesterna idag inte lyckats synas i (undantaget småprotester, flygbladsutdelningar och liknande då). Men det är också skapandet av en sådan fastare form (‹‹formellt parti››) som riskerar att splittra upp motståndet och synliggöra skiljelinjer. Motståndets idag ansiktslösa och något oklara karaktär är kanske också ett av dess starkaste vapen. Att framstå (rättfärdigat eller felaktigt) som närvarande överallt och framförallt - utan en ledare (inräknat både specifik person och t ex ett politiskt parti eller en organisation som försöker inta en avantgardeställning) som går att demonisera och på det viset förminska motståndet i sig. Det sista dessa kamper behöver är utan tvivel en röst som försöker tala för alla utan att ha givits något mandat för detta i allmänhet och i synnerhet en parlamentarisk kraft som samtidigt röstfiskar ur motståndet. Samtidigt tycks risken för detta tämligen låg då två partier (från varsin ideologisk kant) faktiskt försökt med väldigt fruktlösa resultat.

Den viktiga frågan för alla de som arbetar med stadskampsfrågorna lokalt är kanske därmed hur man upprätthåller den oklara karaktären (ledarlöshet, svärmkänsla osv) samtidigt som man lyckas ta steget från att vara av opinionskaraktär till att fysiskt göra anspråk på de rum som striderna ändå handlar om. Anonyma facebookgrupper med bred tendensfrihet som snabbt utlyser fysiska träffar (besök på dialogmöten, protester utanför fullmäktige, kortare besittningar av faktiska utrymmen) kanske kan vara ett sätt att varsamt agera utifrån de förutsättningar som verkar existera och med hänsyn till eventuella skiljelinjer.

Förhoppningsvis har vi ännu mer spännande veckor framför oss än bakom oss här i Umeå.

—————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Fiendens fiende är inte automatiskt vår vän, Lasse Franck skriver Världens bästa värld, Kaj Raving skriver Högerregeringen fortsätter sin antifackliga politik, Jöran Fagerlund skriver 500 demonstrerade i Göteborg för rätten till asyl, L. O. K. Ejnermark skriver Intressanta analyser om Libyen – vad tycker vänstern?, » 907 skriver Ett brev till en vänster med drömmar om populism

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Flytta inte stadsbiblioteket!

Den 21 december 2010 klubbades beslutet om ett nytt kulturens hus vid kajen i Umeå och därmed, en flytt av nuvarande stadsbiblioteket. Samtliga partier, inklusive Vänsterpartiet, ställde sig bakom förslaget trots att en majoritet av fullmäktigepartierna gick till val på motstånd, eller i alla fall en tvekande attityd, gentemot flyttförslagen.

En sämre julklapp kunde politikerna knappast erbjuda oss Umebor. Flytten av biblioteket innebär, vilket jag tidigare skrivit om här, en premiering av kommersiella intressen på bekostnad av kulturella allmänningar i förklädnad av en storsatsning på just kulturen. Det som krävdes för att tippa över bägaren i fullmäktige från “mot” till “för” var ett antal obetydliga förändringar i förslaget. Garanti av kollektivtrafiksanslutning till nya biblioteket, ett kvinnohistoriskt museum och ersättning i form av annan “icke-kommersiell mötesplats” i anslutning till Vasaplan, dock inte preciserat vad det innebär i praktiken.

Att återskapa stadsbibliotekets nuvarande tillgänglighet på den nya platsen är i praktiken självfallet orealistiskt. Att någon, eller några bussar, får en ny dragning förbi kajen är knappast jämförbart med dagens läge i direkt anslutning till samtliga stadsbussar inklusive ett stort antal länsbussar. Stadsbibliotekets nuvarande läge är idealiskt just för att det ligger på en plats vi passerar naturligt mellan shopping/restaurangbesök och kollektivtrafik. Läget gör så att stadsbiblioteket fungerar som en allmän oas, mitt i centrum. När nu flytten genomförs kommer ytan till största del ersättas med kommersiell exploatering i form av ännu en shoppinggalleria. Det är ännu ett steg i överförandet av stadsutrymmet från kommun till privata aktörer. I praktiken innebär det att vi som bor här snart helt saknar kontroll över vår egen närmiljö samtidigt som ett fåtal stora fastighetskoncerner har fria händer att utveckla staden i den riktning som anses mest fördelaktiga för deras (ekonomiska) intressen. Till detta skall tilläggas att det nya Kulturens Hus, där stadsbiblioteket ska husera, byggs och drivs av ett bolag som ägs av kommunen tillsammans med just den privata fastighetskoncern som givits allt större tillgång till de fastigheter som tidigare funnits i kommunal ägo - Balticgruppen.

Att ett flertal partier skrev in motståndet mot en eventuell flytt i sina valmanifest är knappast underligt. Det går knappast att förringa den folkliga opposition som existerat varje gång frågan kommit på tal. När beslutet väl togs talade VK:s läsarundersökning sitt tydliga språk: 85 % var emot en flytt (uppdelat i 3 olika förslag). Till detta ska tilläggas att även de anställda själva delvis öppet opponerat sig, bland annat via den facebookkampanj som en anställd startade för ett antal månader sedan.

Prestigen inför ett antal EU-byråkrater och samspelet med det lokala näringslivet i exploateringen av innerstaden väger utan tvivel betydligt tyngre än opinionen i sig, som så ofta annars. Att ett slag mot kulturen görs i namnet av en kultursatsning är självfallet bara det, en vidrighet i sig.

Det lilla sätter helheten i perspektiv.

Med snart tre år kvar till Kulturhuvudstadsåret 2014 i Umeå är frågan om Kulturens Hus, stadens generella planering och flytten av stadsbiblioteket central på dagordningen. Men varför motsätter sig många av oss en flytt och vilken roll fyller stadsbiblioteket som gör bevaringen så viktig i sig?

Turerna kring flyttförslaget av Umeå stadsbibliotek börjar krypandes närma sig beslutsfattning. I alla fall om man ska tro viskningarna inifrån Umeås kommunhus och dess förvaltningar. Den lokala borgerliga allians varav flera av dess partier gick till val på motstånd mot flytten sägs i själva verket planera att rösta för när saken ska läggas till handlingarna. Samtidigt splittrar frågan socialdemokratin internt, delvis för att flytten de facto inte överensstämmer med de nuvarande riktlinjerna om bibliotekets placering i förhållande till tillgänglighetsaspekter, sägs det.

För er som inte bor i Umeå kan det kanske te sig obegripligt hur frågan om stadsbiblioteket kan bli en så pass central fråga, framförallt känslomässigt, för många Umebor. Det finns flera faktorer som därför, även för er som är nyinflyttade, tåls att påpekas för att klargöra situationen i stort. Umeå stadsbibliotek ligger idag i Umeå centrums absoluta kärnområde. Det ligger i anslutning till bussgatan för kollektiv lokal- och närlänstrafik, det har entréer mot såväl Umeå Folkets Hus som den stora centrumgatan Rådhusesplanaden som ca 50-100 meter från biblioteksentrén avslutas med Rådhustorget, Umeås mittpunkt. Stadsbiblioteket innehar på så vis det absolut mest centrala läge utifrån en mångfald av nyckelförutsättningar som finns i Umeå. Det är knappast en slump, ska tilläggas. Huset uppfördes i sig som biblioteksbyggnad för att kunna flytta biblioteket till ett läge med just dessa perfekta förutsättningar från det dåvarande, betydligt mindre centrala läget.

När Umeå nu blir Kulturhuvudstad 2014 planeras så satsningens prestigebygge – ett Kulturens Hus, vid kajen, en betydande bit bort från såväl kollektivtrafik som de andra nämnda förutsättningarna dagens bibliotek innehar. Kulturens Hus är i sig en idé som är dåligt förankrad, liksom hela kulturhuvudstadssatsningen (en majoritet har varit emot i samtliga opinionsundersökningar), men projektet innehar en stark prestige bland beslutsfattarna, framförallt för att det ingår i den plan som vann Umeå titeln som EU:s kulturhuvudstad. Att inte kunna uppföra detta skulle således utan tvivel vara ett misslyckande ur denna synvinkel.

Men bibliotekets nuvarande läge är viktigt ur ett flertal centrala aspekter för många Umeåbor som delvis utgår från dagens placering. I grund och botten blir dessa aspekter på ett vis symptom för den avsaknad av vissa rum som redan idag finns i stadens centrum. Biblioteket är, förutom just ett bibliotek, en central mötespunkt för många här i Umeå. Det är där vi ofta bestämmer träff med våra vänner, just pga läget och möjligheten att spendera tid inomhus utan de krav som medföljer av att vistas i en konsumtionsinriktad miljö. Umeå är en stad där vintern slukar mer än halva året. Inräknat dagar med regn och relativ kyla är det generellt sett få dagar det är helt behagligt att spendera passiv tid utomhus. Det är dessa aspekter som gör att biblioteket idag blir ett naturligt allmänt rum. När bussarna går mer sällan är det dit vi går för att döda tid. Vi sätter oss i tidningshörnan vid entrén, kollar internet på de öppna datorerna eller slöar på en av många bänkar och stolar i foajén som vetter ut mot Vasaplan där bussarna går. Umeå Stadsbibliotek innehåller dessutom ett populärt kafé med relativt billiga priser och bra öppettider som rent generellt huseras av andra grupper än de mer ”hippa” kaféerna i staden. Man kan säga att atmosfären på många vis är mer tillåtande på bibliotekskaféet, mindre konsumtionshetsande. Här sitter många och studerar med böcker från biblioteket på förmiddagarna, här träffs mamma- & pappalediga föräldrar i grupp, här hänger pensionärerna, många arbetslösa, invandrare. Det finns en dynamik som är svårträffad på andra platser i staden och som givit Bibliotekskaféet ett enormt affektivt värde för många Umebor. Inne på toaletten finns t o m en återgivning av en dikt från en diktsamling skriven på, och om, kaféet.

Att Umeå stadsbibliotek fyller alla dessa funktioner i människors vardagsliv, vid sidan av att vara ett utmärkt bibliotek med trevliga bibliotekarier talar alltså snarare för bristen på många saker i Umeå än något annat. Det mångfaldiga brukandet av rummet visar behovet av tillgängliga och icke-kommersiellt riktade rum i hjärtat av staden där vi kan mötas, spendera tid (döda tid) och på andra sätt bara vara utan ett specifikt ändamål.

Med flytten av biblioteket kommer många av dessa funktioner gå förlorade utan någon duglig ersättning. Mycket tyder idag på att Umeå C, centrumbutikernas intresseorganisation, intresserar sig för att köpa byggnaden av Umeå Kommun vid flytten och utveckla den till en shoppinggalleria – det är ju det perfekta läget! Det är knappast troligt att den typ av shoppingkomplex, utifrån andra liknande rum, kommer inneha samma tolerans till att brukas som en allmänning av gemene Umebo. Samtidigt faller planerna in i ett betydligt större perspektiv. Umeå centrum håller på att utsättas för intensiv gentrifiering. Hyresrätter rivs liksom K-märkta småhus, mindre butiker och kulturlokaler tvingas ut ur centrum med stigande fastighetspriser, flera stora gallerior planeras, konferenscentrum, stora hotellkomplex. Både våra allmänningar och vår stads identitet samt möjligheten att bo i centrum och på så sätt motverka generell segregation håller på att exploateras till förmån för marknadsintressena. Flytten av stadsbiblioteket utgör en nyckel i denna omdaning av stadskärnan, och staden som sådan, och motståndet mot flytten utgör därmed också nyckeln till motstånd mot omdaningen generellt.

Vi ska därför inte bevara stadsbiblioteket på dess nuvarande plats utifrån en diffus känsla av att vi gillar när saker är som de alltid har varit. Vi ska bevara det för att det är en strid om vår tillgång till den stad vi bor i, generellt. Alla de bruksområden som idag samlas i biblioteket tyder på att vi behöver fler öppna rum och sociala mötesplatser i centrumets kärna, inte färre. Därför ska vi motverka flytten med alla medel som krävs.

—————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Positivt med mer varg, Hans Norebrink skriver Kapitalets springflicka, tusenpekpinnar skriver Middle-class morality, L. O. K. Ejnermark skriver Wikileaks avslöjar våra egna anti-demokrater, jesper skriver Solidaritet bygger inte på egenansvar, allaljuger skriver Det tandlösa motståndets höst

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.