Den förlamande gentrifieringskritiken

Gentrifiering; Social förändringsprocess som består i att individer med hög socioekonomisk status flyttar till stadsdelar som traditionellt har dominerats av individer ur lägre sociala klasser eller från etniska minoriteter.

Nationalencyklopedin.

Nedgångna områden, låga hyror, hög arbetslöshet, sociala problem. Då kommer bohemerna – konstnärer i jakt på billigt boende, kreativa miljöer, ateljéer och sociala mötesplatser. Kreativitetsexplosion; sedan följer mellanskiktet i stort, jakten på det autentiska, det genuina. Dessa kapitalstarka grupper lockar till sig investerare som ser nya möjligheter att omsätta överskottskapital för ackumulation. Lattekaféer, surdegsbröd, ombildningar. Tillslut har arbetarklassen flyttat, de som inte hade råd att bo kvar och de som blivit främmande för sin egen närmiljö efter radikala förändringar. Det genuina är borta, och sökarna efter de autentiska drar även de vidare i jakt på nya spännande miljöer där livet frodas.

Den här berättelsen har blivit till besatthet för delar av världens urbana vänsterrörelse, framförallt på 2000-talet även om diskussionen i sig härstammar från 1960-talet.

För likväl som gentrifieringskritiken är intressant så är den utan tvivel aktivitetshämmande. Gentrifieringen har fått ett eget liv, den har blivit en slags osalig ande som alltid hägrar, redo att göra kapital på socialt engagemang. Kanske är det också så, att det genom lagar och etablerade processer för kapitalackumulation blivit ett reellt faktum att vår kreativitet blir bas för produktionen i det postfordistiska samhället, även i rummet. 

Det finns en säker diskussionsdödare i sammanhang som berör rumslig kamp – stadskamp – och det är när en person säger; - ”Men det här kommer ju bara leda till gentrifiering”. Jag stöter på denna invändning nästan varje dag. På möten, på föreläsningar, på internetforum. Först gällde det att t ex öppna sociala center, idag gällande nästan all form av motstånd eftersom motstånd organiserat per definition tycks innebära socialt- & kulturellt kapital. Kvar blir vi med den minst konstruktiva lösningen möjlig, och det är detta som händer i Berlins Kreuzberg. Vi ska råna turisterna, bränna bilarna, förstöra. Om kapitalet sysslar med kreativ förstörelse för att hålla ackumulationen stabil sysslar vi med extremt destruktiv förstörelse, för att hindra den samma. Detta är den värsta formen av vänsterrörelse som negation, som reaktion, mot kapitalet. En defensiv rörelse som helt misslyckas att vara progressiv, att erbjuda alternativ, att bygga någon form av konstruktiv motmakt. När vi låter gentrifieringen bli en apokalypsens ande har vi redan förlorat.

Gentrifiering är, till syvende og sist, en process för att säkert investera överskottskapital. En vänster som destruktivt förstör vår gemensamma närmiljö kommer aldrig vinna. Det kan vi bara genom att bygga fungerande gemenskaper, enorma motståndsyttringar mot kapitalets sätt att forma våra urbana rum. Genom att ockupera, skapa allmänningar, stänga ner ombildningsmöten, blockera vräkningar, bekämpa uttrycken för starka kapitalintressen (t ex skapa samförstånd i området att ingen ska handla på det nya trendiga fiket, trots att det är lite billigare, för att vi vet vad som händer när de lyckats konkurera ut det gamla lokala haket) och framförallt – genom att skapa fungerande rörelser som kan utöva påtryckningar som innebär mindre strategiska segrar; t ex lagändringar som försvårar ombildningar, nya hyressättningssystem osv – reformistiska delsegrar som stärker våra positioner tillfälligt. Kanske blir vår gemenskap en spjutspets för gentrifieringen-i-sig, men om vi helt slutar att föra progressiv rumslig kamp har vi ändå förlorat.

David Harvey, amerikansk professor i Kulturgeografi brukar säga att det finns två centrala arenor för klasskamp i vår tid; arbetsplatsen och staden. Vi har alltid vetat att vår kamp för förkortad arbetstid besvaras av högre produktionstakt. Vi har vetat att vår politiska sammansättning alltid dialektiskt följs av nya metoder att exploatera oss, nya tekniska sammansättningar av klassen. Vi vet att ett fundament i kapitalets utvecklingsprocess är arbetarnas kamp, och att nya tekniska sammansättningar alltid innebär såväl försämringar som nya möjligheter. Frågan är varför vi inte tagit med oss denna lärdom in på rummets arena? Varför vi ser det som självklart att bemöta dessa processer på arbetsplatsen trots detta faktum, men ställer oss fullständigt apatiska inför det i det urbana rummet?

Låt gentrifieringskritiken vara en närvarande kunskap, låt oss hålla fast vid lärdomarna om kapitalprocesser i rummet och dess fysiska uttryck. Men låt oss inte bli handlingsförlamade av faktumet att dessa processer existerar. Bemöt dem med kollektiv kamp, progressivt motstånd. 

Stadskamp & dominoeffekter i det lokala

Vreden över att antal större stadsomvandlingsprojekt växer sig allt starkare i Umeå på ett opinionsmässigt plan. Men hur kan detta missnöje konstitueras i en verklig stadskampsrörelse som kan åstadkomma något?

Det har varit några minst sagt intressanta senaste veckor här i Umeå. När den första kritiska debattartikeln i början av februari publicerades på Västerbottens Kurirens (VK) hemsida var det som att dra upp proppen ur ett badkar, eller som att försiktigt putta på den första brickan i ett gigantiskt domino. Det som följt har varit nästan ett oändligt flöde av kritiska blogginlägg, debattartiklar och insändare. Men debatten tycks också fortplanta sig själv och sprida sig utanför sitt ursprungliga mönster. Nya dominoeffekter tycks uppstå varstans de ges det minsta utrymme och nu tycks en allt bredare stadskamp växa fram underifrån i en populists drömsituation: Folket mot politikerna (och näringslivet till viss del).

Den kommande veckan testas protesternas potential på allvar kring en rad “dialogmöten” som politiker utlyst samt en aktion under namnet ‹‹flytthjälp till Lennart Holmlund›› (Umeås kommunalråd, för er icke-lokala). Det kan vara viktigt att påpeka den skiljelinje som ändå existerar mellan en hätsk debatt på internet och via medier, och protester som äger rum i fysiska rum. De tycks på ett generellt plan spela stor roll om den här typen av protester klarar av att ta just det steget. Att etablera sig som en fysisk kraft, att ta det ansiktslösa motstånd som pågår och konstituera det i ett synligt kollektiv, på ett eller annat sätt. Att en facebookgrupp säger att 100.000 personer ska göra revolution i Egypten säger egentligen ganska lite förrän detta antal väl visar sig och gör anspråk på just det fysiska rummet.

Min åsikt är att det som förmodligen måste ske de närmsta månaderna är att en form uppstår som kan samla de kritiska opinioner som ändå verkar finnas, koppla samman dem i en förståelig kritisk teori och ge dem möjlighet att göra anspråk på just det fysiska rum som protesterna idag inte lyckats synas i (undantaget småprotester, flygbladsutdelningar och liknande då). Men det är också skapandet av en sådan fastare form (‹‹formellt parti››) som riskerar att splittra upp motståndet och synliggöra skiljelinjer. Motståndets idag ansiktslösa och något oklara karaktär är kanske också ett av dess starkaste vapen. Att framstå (rättfärdigat eller felaktigt) som närvarande överallt och framförallt - utan en ledare (inräknat både specifik person och t ex ett politiskt parti eller en organisation som försöker inta en avantgardeställning) som går att demonisera och på det viset förminska motståndet i sig. Det sista dessa kamper behöver är utan tvivel en röst som försöker tala för alla utan att ha givits något mandat för detta i allmänhet och i synnerhet en parlamentarisk kraft som samtidigt röstfiskar ur motståndet. Samtidigt tycks risken för detta tämligen låg då två partier (från varsin ideologisk kant) faktiskt försökt med väldigt fruktlösa resultat.

Den viktiga frågan för alla de som arbetar med stadskampsfrågorna lokalt är kanske därmed hur man upprätthåller den oklara karaktären (ledarlöshet, svärmkänsla osv) samtidigt som man lyckas ta steget från att vara av opinionskaraktär till att fysiskt göra anspråk på de rum som striderna ändå handlar om. Anonyma facebookgrupper med bred tendensfrihet som snabbt utlyser fysiska träffar (besök på dialogmöten, protester utanför fullmäktige, kortare besittningar av faktiska utrymmen) kanske kan vara ett sätt att varsamt agera utifrån de förutsättningar som verkar existera och med hänsyn till eventuella skiljelinjer.

Förhoppningsvis har vi ännu mer spännande veckor framför oss än bakom oss här i Umeå.

—————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Fiendens fiende är inte automatiskt vår vän, Lasse Franck skriver Världens bästa värld, Kaj Raving skriver Högerregeringen fortsätter sin antifackliga politik, Jöran Fagerlund skriver 500 demonstrerade i Göteborg för rätten till asyl, L. O. K. Ejnermark skriver Intressanta analyser om Libyen – vad tycker vänstern?, » 907 skriver Ett brev till en vänster med drömmar om populism

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Medveten segregation & verkliga “problemområden”

För snart två år sedan arrangerade Förbundet Allt åt Alla en rad uppmärksammade bussresor i svenska storstäders rikare områden. Bussturerna belyste en viktig och konkret fråga i städernas klasstruktur: Den handlade om segregation. Men i motsats till den allmänna bilden, inte om stora hyreshustäckta områden, utan om rika, självsegregerade dito. Denna text är ett försök att lyfta (om än lite) nytt ljus på frågan och vikten av att fortsätta arbeta kring den.

Segregation i allmänhet och segregerade bostadsområden i synnerhet omnämns fortfarande, närmast mekaniskt, i samma trötta mediejargong. De segregerade områdena är alltid och utan undantag, utpräglade arbetartäta stadsdelar nästan avgörande byggda under miljonprogrammet (även om undantag existerar vilket jag ska komma till senare). När Förbundet Allt åt Alla för snart två år sedan började arrangera bussresor under namnet ”Odla ditt klasshat - Safari i överklassdjungeln” för att påvisa avsaknaden av diskussion (och aktion) kring de övre klassernas medvetna självsegregering var det utan tvivel en frisk fläkt i sammanhanget. Frågan som lyftes var, och är fortfarande, viktig:

”Hur kommer det sig att det att mer bemedlade klassers medvetna avskärmande inte benämns som segregation – att dess områden inte benämns som ”problemområden” som behöver integreras?”

Kampanjens material talade sitt tydliga språk. I alla de svenska större städer man undersökte visade sig överklassens bostadsområden mer segregerade än de områden som benämns som ”segregerade” i medierna och den politiska diskussionen – såväl sett till ekonomi, etnisk bakgrund, ålder och andra variabler utifrån vilka man vanligtvis beskriver segregation. I vissa fall visade sig de områden som beskrevs som segregerade vara just relativt integrerade – d v s: de boende innehade förhållandevis stor variation när det kom till ovan nämnda kategorier. Att segregationen i rikare skikt är medveten – självvald – och i fattigare skikt omedveten – påtvingad – bör om än tydligare peka ut den otroliga problematik som genomsyrar all samhällsdebatt om integration kontra segregation i samtiden.

Idag är segregationsdebatten kanske viktigare än någonsin. I Malmö har Sveriges första regelrätta ”gated community” (även kallat grindstad på svenska) slagit upp portarna för den bemedlade befolkning som önskar fullt skydd från de omgivande massorna och snart öppnar (själv-sic) liknande i Stockholm och Göteborg. Begreppets (“segregation”) mening kan knappast bli tydligare än just i dessa exempel av tydligast medvetna avskärmning. Det är omvänd (”reaktionär”) stadskamp – otillgängliggörandet av stadsmiljön till fåtalets fördel. Och exemplen på hemliga städer i just denna bemärkelse kommer oundvikligen bli en del av den svenska urbana miljön över tid, precis som det har i många av världens metropoler men än så länge tydligast existerande i USA som land. Detta är det huvudsakliga integrationsproblemet idag, det råder inga tvivel. Vi har en i princip etniskt och ekonomiskt homogen samhällskategori (klass) som medvetet och utan skygglappar skapar och upprätthåller rumslig segregation.

I mindre städer är tendensen grumligare, men den finns likväl där. I Umeå radas villastad efter villastad upp på tryggt och behörigt avstånd från stadens utnämnda ”problemområden”. Det är inget högsta skikt med fantasisummor på sparkonton i skatteparadis likt extremproblemen från våra storstäder (Örgryte i Göteborg, Fridhem i Malmö, Stocksund i Stockholm osv) utan ett etniskt vitt mellanskikt – eller kanske ”småborgerlighet” – som bosätter sig i de likartade villaraderna. Men det är samma tendens: Social och ekonomisk medveten segregation. Här passerar inga fattiga, här passerar inte kollektivtrafiken på väg till (uppfattat) otrygga platser, här är de enda möjligt icke-vita barnen adopterade och fostrade av andra goda samhällsmedborgare. I slutändan spelar samma mediejargong sin roll. Segregationen finns någon annanstans, i områden som (i Umeå) heter Ersboda, Mariehem, Ålidhem. I områden där befolkningen till viss del råkar heta Mohammed, eller Fatima (trots att de också heter Anders, Lina, Kenny). I områden där vissa saknar arbete (trots att vissa andra är brevbärare, undersköterskor, verkstadsarbetare, studerande). Bland alla vita Jenny, Adam, Lars och Gudrun (och med total avsaknad av Mohammed och Fatima) och deras nypolerade SUV:ar på Blåkullevägen är man integrerade. Segregation? Här? Nej, inte då.

Mediernas (och politikens) diskurs kring begreppet rumslig segregation är ett problem, vare sig det handlar om en utpräglad överklass eller ett bemedlat mellanskikt. Den flyttar ansvaret för segregationen från dess verkliga ursprung – socialt medveten segregation uppifrån och segregerande politisk stadsplanering – till axlarna på de lägre skikt (i huvudsak arbetarklassen) som minst av alla bär ansvar för den samt möjligheten att motarbeta densamma. Den flyttar fokus från de faktiska ”problemområden” där segregation de facto frodas – ibland i en uttalad agenda (som i fallet med ”gated communities”).

En viktig fokus för de progressiva rörelser som vill bekämpa klassamhällets uttryck i fysiska rum är att belysa, och agera mot, frågan om självvald segregation i högre ekonomiska samhällsskikt. Hos vilka hittar vi problemet? Vad kan vi göra åt det?

————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Den borgerliga ormtungan, petter skriver En ny berättelse eller en ny makt?, Stefan Bergmark skriver När vardagsbekymren gick som på räls, Röda Lund skriver Det sociala upproret sprids i Nordafrika, autonomak skriver Our hungry hearts and this old world’s about to collide, Bo Myre skriver 10 – 16/1: International week of actions in solidarity with the Reykjavík Nine

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Behovet av verklig stadskamp är akut

I en tid då allt fler rör sig mot städerna i allmänhet och metropolerna i synnerhet skapas också behovet av en progressiv stadsanalys i motstånd till den kapitalstyrda stadsplanering som idag har en omfattande påverkan över våra liv. Hur identifierar vi problemen? Hur skapar vi en annan berättelse? Hur blir staden vår?

2005 passerade officiellt antalet människor boende i städer de boende på landsbygden i världen. Här i Sverige skedde denna process för årtionden sedan och idag bor bara cirka 15 % i något man kan definiera som glesbefolkade områden. Detta gör inte de boende i glesbygdens intressen mindre relevanta och betyder knappast heller att de ska räknas bort eller förminskas som politiskt subjekt. Däremot är det uppenbart att det sedan arbetarrörelsens begynnelse skett en avgörande förändring som inte kan frånses när man ska analysera – och vidare organisera – människor utifrån deras vardagsförhållanden. Med nuvarande utveckling kommer dessutom flykten från landsbygden in mot städerna i allmänhet och metropolerna i synnerhet att fortsätta i ett än högre tempo. Detta samtidigt som det helt saknas en inomkapitalistisk, ”logisk” förutsättning för de gigantiska folkförflyttningarna. Städerna växer i antal invånare men tillgången till jobb och i synnerhet bostäder uppstår inte i takt. Den yttersta globala konsekvensen av detta är utan tvivel kåkstäderna med ibland hundratusentals inofficiella invånare utan tillgång till grundläggande förutsättningar som dricksvatten, elektricitet och sanitet. Förflyttningen av människor mot metropolen har sina tydliga och delvis komplexa orsaker i kapitalackumulationen och är ett tydligt bevis på kapitalets mest irrationella sida ur ett långsiktigt perspektiv. Staden är på många sätt och på många geografiska platser en oberäknelig kokpunkt, redo att explodera. Vilket delvis sker men under – politiskt sätt – väldigt oorganiserade former.

Men trots den uppenbara situationen erhåller den nyliberala höger som producerat dagens förhållande en fullkomlig hegemoni över diskussionen kring denna utveckling i sig. Berättelsen om tillväxtens automatiska jobbskapande framstår för de flesta som rationell och trovärdig. I en tid då städer konkurerar med varandra om kapital (och i förlängningen arbetstillfällen) är det knappast underligt att deltagandet i denna kapplöpning om resurser framstår som en naturlig politisk reaktion. Om ett nytt hotell byggs så måste någon bygga det, därmed skapas jobb i byggbranschen. När hotellet är färdigt behövs receptionister, bartenders, städare och så vidare vilket i sig skapar sysselsättning i en rad branscher. På detta sätt skapas en berättelse där den nyliberala doktrinen lyckas sätta agendan för att framstå som det progressiva alternativet ur den kris med medföljande arbetslöshet som de själva skapat genom just delvis den typen av spekulationer som föranleder t ex ett stort hotellbygge.

Det är även precis här det blir tydligt hur dagens vänster, de (eller vi) som ska företräda det myller av människor som drabbas av kapitalets härjningar, helt saknar ett trovärdigt alternativ i en av de mest centrala frågorna i vår samtid och i förlängningen – människors vardag. Vi hittar ingen annan väg framåt utan fastnar i en dragkamp för att hålla tiden stillastående. De få antaganden som säger oss att den nyliberala stadsutvecklingen drar åt fel håll har inte skapat någon annan väg ut. Vi säger bara ”nej, hit men inte längre” eller positionerar oss, t ex i Socialdemokratins fall, som de mest ansvarsfulla och i viss mån humana förvaltarna av den rådande situationen.

…I en helt vanlig stad

I de flesta vanligt förekommande beskrivningar av marknadsekonomiska effekter på moderna städer ligger utgångspunkten i metropolen. Det är förvisso helt naturligt eftersom just en rad metropolitiska samhällen kan ses som sociala laboratorium för den (stads)utveckling som sedan följer världen över. Los Angeles, New York, London, Sao Paulo, Mexico City och Tokyo utgör utan tvivel några av dessa sociala laboratorier, vilket gjort att de även studerats omfattande i de embryon till en marxistisk förklaring av staden (som fenomen) som ändå framtagits, bland annat av David Harvey. 

Samtidigt blir det uppenbart att det, t ex för oss i Sverige, blir svårt att hitta en tydlig spegelbild i metropoler med uppåt 20 miljoner invånare när vår största stad i sin krans har cirka 1,5 miljon invånare och många av våra tio största städer bara har 100-150 000. Vi ska självklart använda Harvey m fl som en logisk utgångspunkt för dessa studier men samtidigt göra tydliga försök att applicera de spridda likheter vi kan se i vår egen närmiljö, ett mikroförhållande av det vi läser om i de verkliga metropolerna.

Här i Umeå bor idag cirka 115 000 invånare. Staden har växt, ur svenska förhållanden, nästan explosionsartat sedan etableringen av Universitetet vid 1950-talets slut. Mycket tack vare miljonprogrammet har dock utvecklingen skett relativt odramatiskt i förhållande till många städer och även om tendenserna till gentrifieringsprocesser absolut existerat under de senaste femtio åren så är även de milda. Skälen till att en stad kunnat växa i den takten under tidsepoken i fråga är naturligtvis mångfaldiga och går (samt bör) grävas djupare i. Samtidigt vill jag ändå påstå att skiftet från en Keynesianistisk ekonomi till en nyliberal (ny)ordning innehåller ett relevant skifte som gör det svårt att jämföra dåvarande tid med den stundande, och delvis påbörjade, stadsutvecklingsprocessen här i Umeå. Med 2000-talet har tillväxtfrenesin blivit ytterst påtaglig i den lokala politiska debatten. Umeå har, likt många städer, flera utsatta målinriktade stadsomvandlingsprojekt där det kanske mest relevanta och talande i sammanhanget är projektet om 200 000 invånare till år 2050. Detta mål föranleder sedan en massiv omstrukturering av stadsrummet i sig genom, vid sidan av bostadsbyggande, en förtätning av stadskärnan, etableringen av flera större marknadscentrum i ytterstadsdelarna och en biltrafiksringled. Det behöver knappast påpekas att denna omstrukturering innebär en förändring av den miljö vi lever i nära totalt. I den nyliberala ordningen skapar alltså alla dessa projekt, ja visionen i sig, tillväxt via arbetstillfällen. Samtidigt uteblir diskussionen om själva innebörden av omvandlingen helt och hållet vilket i sig bör vara den logiska utgångspunkten för all typ av omstrukturering i människors vardagsmiljö.

Den process som pågått under decennier under relativ tystnad är utförsäljningen av det kommunala fastighetsbeståndet till privata aktörer, i synnerhet i stadskärnan men även på andra platser. Detta har skapat en situation där framförallt fastighetskoncernen Balticgruppen AB tillskansat sig en allt mer monopollik situation över innerstadens utveckling. Koncernen äger idag en större del av det centrala beståndet än Umeå Kommun. Samtidigt har man lyckats köpa upp många av de fastigheter som idag står till grund för en exploatering av innerstaden – bland annat byggnader runt Rådhustorget (Umeås centrala mittpunkt), Tullkammaren, Varmbadhuset (En av Umeås äldsta byggnader), Kvarteret Hammaren (delvis rivet bostadsbestånd) samt flera byggnader kring Vasaplan (Umeås bussmötespunkt) inklusive den som innehar gallerian Kungspassagen. På detta sätt har beslutandemöjligheten om Umeå centrums utveckling överlämnats i privata händer. Förvisso kan alltid byggnadsnämnden och kommunfullmäktige stoppa vissa processer men utifrån nuvarande situation är det en marginell chans att det sker och att det mothåll som ändå existerar kan skapa en annan väg framåt snarare än ställa Umeå i ett stillastående läge likt det som beskrivits tidigare i denna artikel.

De byggen som idag planeras i exploateringen av Umeås centrumutrymme följer en likriktad modell för konkurrenskraftiga städer. Det handlar först och främst om att byta ut gammal (delvis kulturminnesmärkt) bebyggelse med utrymmeseffektivare, modern – t ex kontorsbyggnader och ”attraktiva bostadsrätter” – samt större shoppinggallerior och höghushotell som alla ger större avkastning för fastighetsägaren per kvadratmeter yta. I processens första fas rivs ett antal hyresfastigheter i innerstaden vilket i sig av många skäl bör diskuteras och problematiseras. Samtidigt är detta inte den yttersta risken med den typen av likriktad utveckling som planeras för Umeå centrum. Med nybyggda hus och en ökad exploatering av innerstaden riskerar lägets attraktivitet att höjas lavinartat. Detta är den typiska gentrifieringsprocess vi ser i de flesta innerstäder. De mindre butiker, lokaler för ideella kulturföreningar, intresseorganisationer och icke-kommersiella mötesplatser riskerar via gentrifieringen att tryckas ut ur stadskärnan när lokalhyrorna uppvärderas pga. attraktionen som skapas av den nya bebyggelsen. På det sättet skapas en homogen stadskärna med shopping och kommersiella nöjen i centrum. Vi ser redan detta i viljan att flytta stadsbiblioteket från sitt attraktiva läge i anslutning till centrala gator och kollektivtrafik till förmån för ännu en shoppinggalleria, för att nämna ett exempel. I förlängningen är det vi som blir förlorarna när vi tvingas undan från de ytor vi haft tillgång till i vår egen närmiljö till förmån för ”tillväxten”. Små företag som Sega Råttan (anrik stadskiosk i Umeå) och H-Ströms Antikvariat kulturmötesplatser som Verket, offentliga mötesplatser som alternativa teatrar, bibliotek, hyresfastigheter osv. är de som i första hand riskerar att bli ett minne blott i Umeås stadskärna när denna process väl sätter igång på allvar. Det finns gott om exempel på hur gentrifieringsprocesser av innerstadsområden har sett ut i Sverige och vilka konsekvenser som följer där med. Att Umeå skulle vara ett undantag är högst otroligt i sammanhanget. Denna berättelse är i sammanhanget självfallet både förenklad och generell, varje specifik utvecklingsdetalj förtjänar att synas i sömmarna, men den kan i alla fall stå som en grundläggande uppfattning om vad som håller på att hända utifrån granskning av exempel från andra städer både i Sverige och internationellt. Detta berör självklart även endast i första hand innerstaden vilket ska sägas inte betyder att processerna även påverkar även andra stadsdelar eller pågår på likartade sätt där. Som jag tidigare skrivit fyller även redan dagens hyressättningssystem sin funktion i en ständigt, om än inte lika snabb, pågående gentrifieringsprocess av stadsdelar med fattigare befolkning.

Vad bör göras?

Behovet av en alternativ berättelse om stadens innehåll och funktionalitet är utom alla tvivel akut idag. Vi har konstaterat att utvecklingen är illavarslande och direkt missgynnande för flertalet. Vi har också konstaterat, kortfattat, hur den kan se ut även i mindre städer genom exemplen ovan men fortfarande saknas en analys som inte endera är varsamt administrerande av kapitalets härjningar eller ett försök att endast agera stoppkloss i utvecklingen vilket får vänsteralternativ att framstå som konservativa, bakåtsträvande.

Att skapa en alternativ väg framåt som utmanar kapitalet utan att fastna i meningslösa politiska dogmer kräver i första hand en deltagande strategi. Vi behöver börja hitta forum för diskussioner rörande vad vi är för och vill ha i första hand och därifrån skapa oss en bild av vad vi är emot och varför.  Vi kan krasst konstatera att vi lever i en miljö där allt större delar av de allmänna egendomarna tillfaller ett fåtal och anpassas utifrån sin möjlighet att skapa mervärde snarare än att fungera utifrån det bruksvärde som utgår från våra behov. Vi bör förslagsvis börja med att identifiera vilka rum som fyller en viktig funktion i våra liv och varför de gör det. I Umeå är stadsbibliotekets funktion som social mötesplats och allmänning utan tvivel ett möjligt exempel på ett sådant rum. När vi identifierat vilka rum som är viktiga kan vi även staka ut vilka som saknas och varför de saknas. Hur kan vi försvara de vi har tillgång till och skapa nya samt skydda de från övertagning? Jag vill hävda att det endast är denna stig som är möjlig att vandra för oss som vill identifiera problemen, skapa trovärdiga alternativ och sätta dessa i rörelse.