Medveten segregation & verkliga “problemområden”

För snart två år sedan arrangerade Förbundet Allt åt Alla en rad uppmärksammade bussresor i svenska storstäders rikare områden. Bussturerna belyste en viktig och konkret fråga i städernas klasstruktur: Den handlade om segregation. Men i motsats till den allmänna bilden, inte om stora hyreshustäckta områden, utan om rika, självsegregerade dito. Denna text är ett försök att lyfta (om än lite) nytt ljus på frågan och vikten av att fortsätta arbeta kring den.

Segregation i allmänhet och segregerade bostadsområden i synnerhet omnämns fortfarande, närmast mekaniskt, i samma trötta mediejargong. De segregerade områdena är alltid och utan undantag, utpräglade arbetartäta stadsdelar nästan avgörande byggda under miljonprogrammet (även om undantag existerar vilket jag ska komma till senare). När Förbundet Allt åt Alla för snart två år sedan började arrangera bussresor under namnet ”Odla ditt klasshat - Safari i överklassdjungeln” för att påvisa avsaknaden av diskussion (och aktion) kring de övre klassernas medvetna självsegregering var det utan tvivel en frisk fläkt i sammanhanget. Frågan som lyftes var, och är fortfarande, viktig:

”Hur kommer det sig att det att mer bemedlade klassers medvetna avskärmande inte benämns som segregation – att dess områden inte benämns som ”problemområden” som behöver integreras?”

Kampanjens material talade sitt tydliga språk. I alla de svenska större städer man undersökte visade sig överklassens bostadsområden mer segregerade än de områden som benämns som ”segregerade” i medierna och den politiska diskussionen – såväl sett till ekonomi, etnisk bakgrund, ålder och andra variabler utifrån vilka man vanligtvis beskriver segregation. I vissa fall visade sig de områden som beskrevs som segregerade vara just relativt integrerade – d v s: de boende innehade förhållandevis stor variation när det kom till ovan nämnda kategorier. Att segregationen i rikare skikt är medveten – självvald – och i fattigare skikt omedveten – påtvingad – bör om än tydligare peka ut den otroliga problematik som genomsyrar all samhällsdebatt om integration kontra segregation i samtiden.

Idag är segregationsdebatten kanske viktigare än någonsin. I Malmö har Sveriges första regelrätta ”gated community” (även kallat grindstad på svenska) slagit upp portarna för den bemedlade befolkning som önskar fullt skydd från de omgivande massorna och snart öppnar (själv-sic) liknande i Stockholm och Göteborg. Begreppets (“segregation”) mening kan knappast bli tydligare än just i dessa exempel av tydligast medvetna avskärmning. Det är omvänd (”reaktionär”) stadskamp – otillgängliggörandet av stadsmiljön till fåtalets fördel. Och exemplen på hemliga städer i just denna bemärkelse kommer oundvikligen bli en del av den svenska urbana miljön över tid, precis som det har i många av världens metropoler men än så länge tydligast existerande i USA som land. Detta är det huvudsakliga integrationsproblemet idag, det råder inga tvivel. Vi har en i princip etniskt och ekonomiskt homogen samhällskategori (klass) som medvetet och utan skygglappar skapar och upprätthåller rumslig segregation.

I mindre städer är tendensen grumligare, men den finns likväl där. I Umeå radas villastad efter villastad upp på tryggt och behörigt avstånd från stadens utnämnda ”problemområden”. Det är inget högsta skikt med fantasisummor på sparkonton i skatteparadis likt extremproblemen från våra storstäder (Örgryte i Göteborg, Fridhem i Malmö, Stocksund i Stockholm osv) utan ett etniskt vitt mellanskikt – eller kanske ”småborgerlighet” – som bosätter sig i de likartade villaraderna. Men det är samma tendens: Social och ekonomisk medveten segregation. Här passerar inga fattiga, här passerar inte kollektivtrafiken på väg till (uppfattat) otrygga platser, här är de enda möjligt icke-vita barnen adopterade och fostrade av andra goda samhällsmedborgare. I slutändan spelar samma mediejargong sin roll. Segregationen finns någon annanstans, i områden som (i Umeå) heter Ersboda, Mariehem, Ålidhem. I områden där befolkningen till viss del råkar heta Mohammed, eller Fatima (trots att de också heter Anders, Lina, Kenny). I områden där vissa saknar arbete (trots att vissa andra är brevbärare, undersköterskor, verkstadsarbetare, studerande). Bland alla vita Jenny, Adam, Lars och Gudrun (och med total avsaknad av Mohammed och Fatima) och deras nypolerade SUV:ar på Blåkullevägen är man integrerade. Segregation? Här? Nej, inte då.

Mediernas (och politikens) diskurs kring begreppet rumslig segregation är ett problem, vare sig det handlar om en utpräglad överklass eller ett bemedlat mellanskikt. Den flyttar ansvaret för segregationen från dess verkliga ursprung – socialt medveten segregation uppifrån och segregerande politisk stadsplanering – till axlarna på de lägre skikt (i huvudsak arbetarklassen) som minst av alla bär ansvar för den samt möjligheten att motarbeta densamma. Den flyttar fokus från de faktiska ”problemområden” där segregation de facto frodas – ibland i en uttalad agenda (som i fallet med ”gated communities”).

En viktig fokus för de progressiva rörelser som vill bekämpa klassamhällets uttryck i fysiska rum är att belysa, och agera mot, frågan om självvald segregation i högre ekonomiska samhällsskikt. Hos vilka hittar vi problemet? Vad kan vi göra åt det?

————————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: L. O. K. Ejnermark skriver Den borgerliga ormtungan, petter skriver En ny berättelse eller en ny makt?, Stefan Bergmark skriver När vardagsbekymren gick som på räls, Röda Lund skriver Det sociala upproret sprids i Nordafrika, autonomak skriver Our hungry hearts and this old world’s about to collide, Bo Myre skriver 10 – 16/1: International week of actions in solidarity with the Reykjavík Nine

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Behovet av verklig stadskamp är akut

I en tid då allt fler rör sig mot städerna i allmänhet och metropolerna i synnerhet skapas också behovet av en progressiv stadsanalys i motstånd till den kapitalstyrda stadsplanering som idag har en omfattande påverkan över våra liv. Hur identifierar vi problemen? Hur skapar vi en annan berättelse? Hur blir staden vår?

2005 passerade officiellt antalet människor boende i städer de boende på landsbygden i världen. Här i Sverige skedde denna process för årtionden sedan och idag bor bara cirka 15 % i något man kan definiera som glesbefolkade områden. Detta gör inte de boende i glesbygdens intressen mindre relevanta och betyder knappast heller att de ska räknas bort eller förminskas som politiskt subjekt. Däremot är det uppenbart att det sedan arbetarrörelsens begynnelse skett en avgörande förändring som inte kan frånses när man ska analysera – och vidare organisera – människor utifrån deras vardagsförhållanden. Med nuvarande utveckling kommer dessutom flykten från landsbygden in mot städerna i allmänhet och metropolerna i synnerhet att fortsätta i ett än högre tempo. Detta samtidigt som det helt saknas en inomkapitalistisk, ”logisk” förutsättning för de gigantiska folkförflyttningarna. Städerna växer i antal invånare men tillgången till jobb och i synnerhet bostäder uppstår inte i takt. Den yttersta globala konsekvensen av detta är utan tvivel kåkstäderna med ibland hundratusentals inofficiella invånare utan tillgång till grundläggande förutsättningar som dricksvatten, elektricitet och sanitet. Förflyttningen av människor mot metropolen har sina tydliga och delvis komplexa orsaker i kapitalackumulationen och är ett tydligt bevis på kapitalets mest irrationella sida ur ett långsiktigt perspektiv. Staden är på många sätt och på många geografiska platser en oberäknelig kokpunkt, redo att explodera. Vilket delvis sker men under – politiskt sätt – väldigt oorganiserade former.

Men trots den uppenbara situationen erhåller den nyliberala höger som producerat dagens förhållande en fullkomlig hegemoni över diskussionen kring denna utveckling i sig. Berättelsen om tillväxtens automatiska jobbskapande framstår för de flesta som rationell och trovärdig. I en tid då städer konkurerar med varandra om kapital (och i förlängningen arbetstillfällen) är det knappast underligt att deltagandet i denna kapplöpning om resurser framstår som en naturlig politisk reaktion. Om ett nytt hotell byggs så måste någon bygga det, därmed skapas jobb i byggbranschen. När hotellet är färdigt behövs receptionister, bartenders, städare och så vidare vilket i sig skapar sysselsättning i en rad branscher. På detta sätt skapas en berättelse där den nyliberala doktrinen lyckas sätta agendan för att framstå som det progressiva alternativet ur den kris med medföljande arbetslöshet som de själva skapat genom just delvis den typen av spekulationer som föranleder t ex ett stort hotellbygge.

Det är även precis här det blir tydligt hur dagens vänster, de (eller vi) som ska företräda det myller av människor som drabbas av kapitalets härjningar, helt saknar ett trovärdigt alternativ i en av de mest centrala frågorna i vår samtid och i förlängningen – människors vardag. Vi hittar ingen annan väg framåt utan fastnar i en dragkamp för att hålla tiden stillastående. De få antaganden som säger oss att den nyliberala stadsutvecklingen drar åt fel håll har inte skapat någon annan väg ut. Vi säger bara ”nej, hit men inte längre” eller positionerar oss, t ex i Socialdemokratins fall, som de mest ansvarsfulla och i viss mån humana förvaltarna av den rådande situationen.

…I en helt vanlig stad

I de flesta vanligt förekommande beskrivningar av marknadsekonomiska effekter på moderna städer ligger utgångspunkten i metropolen. Det är förvisso helt naturligt eftersom just en rad metropolitiska samhällen kan ses som sociala laboratorium för den (stads)utveckling som sedan följer världen över. Los Angeles, New York, London, Sao Paulo, Mexico City och Tokyo utgör utan tvivel några av dessa sociala laboratorier, vilket gjort att de även studerats omfattande i de embryon till en marxistisk förklaring av staden (som fenomen) som ändå framtagits, bland annat av David Harvey. 

Samtidigt blir det uppenbart att det, t ex för oss i Sverige, blir svårt att hitta en tydlig spegelbild i metropoler med uppåt 20 miljoner invånare när vår största stad i sin krans har cirka 1,5 miljon invånare och många av våra tio största städer bara har 100-150 000. Vi ska självklart använda Harvey m fl som en logisk utgångspunkt för dessa studier men samtidigt göra tydliga försök att applicera de spridda likheter vi kan se i vår egen närmiljö, ett mikroförhållande av det vi läser om i de verkliga metropolerna.

Här i Umeå bor idag cirka 115 000 invånare. Staden har växt, ur svenska förhållanden, nästan explosionsartat sedan etableringen av Universitetet vid 1950-talets slut. Mycket tack vare miljonprogrammet har dock utvecklingen skett relativt odramatiskt i förhållande till många städer och även om tendenserna till gentrifieringsprocesser absolut existerat under de senaste femtio åren så är även de milda. Skälen till att en stad kunnat växa i den takten under tidsepoken i fråga är naturligtvis mångfaldiga och går (samt bör) grävas djupare i. Samtidigt vill jag ändå påstå att skiftet från en Keynesianistisk ekonomi till en nyliberal (ny)ordning innehåller ett relevant skifte som gör det svårt att jämföra dåvarande tid med den stundande, och delvis påbörjade, stadsutvecklingsprocessen här i Umeå. Med 2000-talet har tillväxtfrenesin blivit ytterst påtaglig i den lokala politiska debatten. Umeå har, likt många städer, flera utsatta målinriktade stadsomvandlingsprojekt där det kanske mest relevanta och talande i sammanhanget är projektet om 200 000 invånare till år 2050. Detta mål föranleder sedan en massiv omstrukturering av stadsrummet i sig genom, vid sidan av bostadsbyggande, en förtätning av stadskärnan, etableringen av flera större marknadscentrum i ytterstadsdelarna och en biltrafiksringled. Det behöver knappast påpekas att denna omstrukturering innebär en förändring av den miljö vi lever i nära totalt. I den nyliberala ordningen skapar alltså alla dessa projekt, ja visionen i sig, tillväxt via arbetstillfällen. Samtidigt uteblir diskussionen om själva innebörden av omvandlingen helt och hållet vilket i sig bör vara den logiska utgångspunkten för all typ av omstrukturering i människors vardagsmiljö.

Den process som pågått under decennier under relativ tystnad är utförsäljningen av det kommunala fastighetsbeståndet till privata aktörer, i synnerhet i stadskärnan men även på andra platser. Detta har skapat en situation där framförallt fastighetskoncernen Balticgruppen AB tillskansat sig en allt mer monopollik situation över innerstadens utveckling. Koncernen äger idag en större del av det centrala beståndet än Umeå Kommun. Samtidigt har man lyckats köpa upp många av de fastigheter som idag står till grund för en exploatering av innerstaden – bland annat byggnader runt Rådhustorget (Umeås centrala mittpunkt), Tullkammaren, Varmbadhuset (En av Umeås äldsta byggnader), Kvarteret Hammaren (delvis rivet bostadsbestånd) samt flera byggnader kring Vasaplan (Umeås bussmötespunkt) inklusive den som innehar gallerian Kungspassagen. På detta sätt har beslutandemöjligheten om Umeå centrums utveckling överlämnats i privata händer. Förvisso kan alltid byggnadsnämnden och kommunfullmäktige stoppa vissa processer men utifrån nuvarande situation är det en marginell chans att det sker och att det mothåll som ändå existerar kan skapa en annan väg framåt snarare än ställa Umeå i ett stillastående läge likt det som beskrivits tidigare i denna artikel.

De byggen som idag planeras i exploateringen av Umeås centrumutrymme följer en likriktad modell för konkurrenskraftiga städer. Det handlar först och främst om att byta ut gammal (delvis kulturminnesmärkt) bebyggelse med utrymmeseffektivare, modern – t ex kontorsbyggnader och ”attraktiva bostadsrätter” – samt större shoppinggallerior och höghushotell som alla ger större avkastning för fastighetsägaren per kvadratmeter yta. I processens första fas rivs ett antal hyresfastigheter i innerstaden vilket i sig av många skäl bör diskuteras och problematiseras. Samtidigt är detta inte den yttersta risken med den typen av likriktad utveckling som planeras för Umeå centrum. Med nybyggda hus och en ökad exploatering av innerstaden riskerar lägets attraktivitet att höjas lavinartat. Detta är den typiska gentrifieringsprocess vi ser i de flesta innerstäder. De mindre butiker, lokaler för ideella kulturföreningar, intresseorganisationer och icke-kommersiella mötesplatser riskerar via gentrifieringen att tryckas ut ur stadskärnan när lokalhyrorna uppvärderas pga. attraktionen som skapas av den nya bebyggelsen. På det sättet skapas en homogen stadskärna med shopping och kommersiella nöjen i centrum. Vi ser redan detta i viljan att flytta stadsbiblioteket från sitt attraktiva läge i anslutning till centrala gator och kollektivtrafik till förmån för ännu en shoppinggalleria, för att nämna ett exempel. I förlängningen är det vi som blir förlorarna när vi tvingas undan från de ytor vi haft tillgång till i vår egen närmiljö till förmån för ”tillväxten”. Små företag som Sega Råttan (anrik stadskiosk i Umeå) och H-Ströms Antikvariat kulturmötesplatser som Verket, offentliga mötesplatser som alternativa teatrar, bibliotek, hyresfastigheter osv. är de som i första hand riskerar att bli ett minne blott i Umeås stadskärna när denna process väl sätter igång på allvar. Det finns gott om exempel på hur gentrifieringsprocesser av innerstadsområden har sett ut i Sverige och vilka konsekvenser som följer där med. Att Umeå skulle vara ett undantag är högst otroligt i sammanhanget. Denna berättelse är i sammanhanget självfallet både förenklad och generell, varje specifik utvecklingsdetalj förtjänar att synas i sömmarna, men den kan i alla fall stå som en grundläggande uppfattning om vad som håller på att hända utifrån granskning av exempel från andra städer både i Sverige och internationellt. Detta berör självklart även endast i första hand innerstaden vilket ska sägas inte betyder att processerna även påverkar även andra stadsdelar eller pågår på likartade sätt där. Som jag tidigare skrivit fyller även redan dagens hyressättningssystem sin funktion i en ständigt, om än inte lika snabb, pågående gentrifieringsprocess av stadsdelar med fattigare befolkning.

Vad bör göras?

Behovet av en alternativ berättelse om stadens innehåll och funktionalitet är utom alla tvivel akut idag. Vi har konstaterat att utvecklingen är illavarslande och direkt missgynnande för flertalet. Vi har också konstaterat, kortfattat, hur den kan se ut även i mindre städer genom exemplen ovan men fortfarande saknas en analys som inte endera är varsamt administrerande av kapitalets härjningar eller ett försök att endast agera stoppkloss i utvecklingen vilket får vänsteralternativ att framstå som konservativa, bakåtsträvande.

Att skapa en alternativ väg framåt som utmanar kapitalet utan att fastna i meningslösa politiska dogmer kräver i första hand en deltagande strategi. Vi behöver börja hitta forum för diskussioner rörande vad vi är för och vill ha i första hand och därifrån skapa oss en bild av vad vi är emot och varför.  Vi kan krasst konstatera att vi lever i en miljö där allt större delar av de allmänna egendomarna tillfaller ett fåtal och anpassas utifrån sin möjlighet att skapa mervärde snarare än att fungera utifrån det bruksvärde som utgår från våra behov. Vi bör förslagsvis börja med att identifiera vilka rum som fyller en viktig funktion i våra liv och varför de gör det. I Umeå är stadsbibliotekets funktion som social mötesplats och allmänning utan tvivel ett möjligt exempel på ett sådant rum. När vi identifierat vilka rum som är viktiga kan vi även staka ut vilka som saknas och varför de saknas. Hur kan vi försvara de vi har tillgång till och skapa nya samt skydda de från övertagning? Jag vill hävda att det endast är denna stig som är möjlig att vandra för oss som vill identifiera problemen, skapa trovärdiga alternativ och sätta dessa i rörelse.  

Umeå: Vi måste själva granska kapitalet

När Christer Olsson, fastighetskoncernen Balticgruppens starke man, idag går ut i VK i ett hotfullt utspel gentemot Vänsterpartiets politiska inflytande, så är det för många av oss, väntat. Det följer det mönster vi väntat oss utifrån koncernens arbete med att skapa sig en reell politisk maktposition vid sidan av den representativa demokratin.

De senaste åren har Balticgruppen, Umeås utan konkurrens - största fastighetskoncern - arbetat efter en tydlig strategisk plan med målsättningen att bygga en parallell motmakt till det politiska beslutsfattandet. Det är egentligen inget underligt utan snarare en rationell taktik från kapitalägare när man långsiktigt vill försäkra sina tillgångar och sin möjlighet att maximera vinsterna.

Balticgruppens taktik har stått på tre ben. Det första har varit en fastighetskoncerns huvudsakliga uppgift, att bygga och förvalta fastigheter. På detta område har Balticgruppen dels köpt mark av kommunen för att bygga bostäder och köpcentrum, och dels köpt befintliga byggnader - framförallt i centrumfyrkanten - som man använder för spekulation och som också ger ett indirekt inflytande över inriktningen i stadsplaneringen. Balticgruppen har alltså en naturlig makt som fastighetsägare som politiken och Umeåborna måste förhålla sig till.

Det andra benet är ett rent strategiskt drag som handlar mindre om fastighetsinvesteringar/spekulationer och mer om kapitalets motmaktförhållande till kommunen. Här hittar vi de “goodwill”-investeringar Balticgruppen gjort i Umeå. Konstnärlig Campus som just nu byggs vid konstskolan, Öst på Stan, är ett exempel på denna typ av goodwillbyggande. Ett annat är de forskningsbidrag på mångmiljonbelopp som koncernen skänkt till Umeå Universitet. Goodwillens funktion är också tydlig och det är också smärtsamt tydligt att den fungerat. Christer Olsson bygger här en motmakt kring sin person som “den gode kapitalisten” som gör de investeringar som de handfallna politikerna struntar i. På detta sätt skapar Olsson sig och Balticgruppen en politisk makt där man agerar indirekt politiskt, parallellt med Umeå Kommun vilket öppnar situationer där Umeåborna ställer dessa två aktörer mot varann i olika jämförelser. Det ser ofta ut så här, lite förenklat: “För kommunen är det långt mellan tanke och handling, men Balticgruppen gör i alla fall någonting för den här stan - utan dem hade Umeå inte varit någonting”.

De två första benen i Balticgruppens strategiska arbete utgör alltså A) ett ekonomiskt maktförhållande och B) ett politiskt maktförhållande i form av politisk motmakt. Jag har länge framhävt hur farligt detta är och beklagat mig över faktumet att Umeås lokala medier överhuvudtaget inte verkar ha viljan att granska detta maktförhållande och dess relation till demokratin. Det finns utan tvivel gott om tillfällen där Balticgruppen gjort direkt politiska utspel där man utnyttjat sin makt och lokala politiska strider för att dra utvecklingen i en viss riktning.

Ett exempel på detta är det spektakulära utspelet som man gjorde direkt efter husockupationen av Tullkammaren i april 2008. En av kritiken från ockupanterna låg i att Balticgruppen spekulerar med fastigheter och därmed låter dem stå tomma samtidigt som det råder relativ bostadsbrist och extrem lokalbrist för sociala och kulturella verksamheter i stan. Tullkammaren, en byggnad på 12.000m2 var bara ett av flera exempel på detta vid den tidpunkten. Två dagar efter ockupationen gick Balticgruppen ut i sitt motdrag genom VK under rubriken: - “Balticgruppen stödjer ockupanterna”. Artikelns huvudtes utgick från att Christer Olsson förstod ockupanternas frustration gentemot kommunen och att Balticgruppen själva ställt denna typ av krav på kommunen, men utan resultat. Man lyckades i och med detta utspel effektivt vända den negativa opinionen mot sig själv och utnyttja sitt motmaktförhållande för att rikta egen kritik mot kommunen. Det finns självklart många liknande exempel, speciellt runt Staden mellan Broarna-projektet, men detta är kanske det mest spektakulära ur en analytisk synvinkel kring hur Balticgruppen arbetar.

När Balticgruppen nu går ut i VK under rubriken: “Vänsterpartiets ökade makt får Balticgruppen att tveka” så är det ett tydligt steg framåt i detta motmaktsförhållande. Konkret innebär utspelet att Balticgruppen känner sig hotad av faktumet att Vänsterpartiet växt och att Socialdemokraterna därmed “tvingas” ta stöd av (V) för att säkra sin politiska makt lokalt. Detta är ingen signal till Vänsterpartiet i första hand utan en signal till Socialdemokraterna att dessa ska akta sig för att sätta käppar i hjulet för det effektiva samarbete emellan de båda som präglat Umeå under framförallt 2000-talet. “Staten och Kapitalet, sitter i samma båt” sjöng Blå Tåget i början av 1970-talet, en slogan som omvandlad till “Kommunen och Kapitalet….” stämmer ganska bra på relationen mellan Umeås kommunalråd, Lennart Holmlund, och Balticgruppens Christer Olsson.

Markeringen från Balticgruppen innebär ett slutgiltigt utnyttjande av koncernens innestående politiska motmaktsförhållande till Umeå Kommun. Det blottar medvetet vilken makt koncernen innehar och vilken situation som uppstår om man beslutar sig för att utnyttja den. Att detta är farligt är egentligen ingenting jag behöver gå närmare in på. Min åsikt är att den kommunala representativa demokratin i sig lider av demokratiska underskott men att dessa blir extra tydliga när kommunen medvetet eller omedvetet lämnar över maktkapital till enskilda kapitalägare och tillåter den här typen av maktförhållanden som håller på att uppstå i Umeå.

Personligen så anser jag att en folklig motmakt gentemot Balticgruppen (och kommunen) är viktigare än någonsin för att utjämna den makt som kapitalet tillförskansat sig lokalt. Medierna har visat sig allt för oförmögna att kritiskt granska detta maktförhållande varför de sociala rörelserna här i staden själva måste börja bedriva en kritisk kartläggning av Balticgruppens makt och ägande. Det är viktigt för att vi i framtiden ska förstå vilka processer som präglar stadens utveckling och på bekostnad av vem, eller vilka, de sker. Socialdemokraternas agerande i förhållande till Balticgruppens senaste utspel kommer vara en tydlig markör kring hur starkt fastighetskoncernens politiska kapital är i dagsläget.

Jag låter detta stå som en öppen inbjudan till alla Umeåbor att inom existerande, eller framtida ramar för Umeås sociala och progressiva rörelser, börja arbeta med en kritisk granskning av Balticgruppen som pekar ut vägen för folkligt motmaktsbyggande inför framtiden. Vi måste börja nu.

—————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Äggost är kanske egentligen mera norskt än svenskt, loaderrorready skriver Lust att stödja och följa socialisterna?, Kaj Raving skriver Mörk framtid för järnvägen under högerstyret, » 907 skriver Umeå: Nu blir vi förbundare tillsammans!, Johan Frick skriver Anton Abele i riksdagen – yes!

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.