Är du anställningsbar, lilla vän?

Hösten 2010 i Storbritannien. Liberaldemokraterna har brutit den historiska pendeln mellan Labour och Tory och genom ett succéartat valresultat tagit sig in i regeringen. Nick Clegg, partiets ledare bedrev en valkampanj i polemik mot just det trötta förvaltande styrets pendling mellan ovan nämnda partier. Clegg hade ett för många centralt vallöfte, i skuggan av 2008 års finanskris med efterföljande tal om brittisk skuldsanering: Liberaldemokraterna kommer inte delta i nedskärningar och avgiftsbeläggande av utbildningssystemet. Clegg var inte otydlig, det finns till och med bilder på honom hållandes plakat mot just avgiftsbeläggning av högskolan. Så fick Liberaldemokraterna sitt opinionsmässiga uppsving, och valresultat därefter - genom röster från ett akademiskt mellanskikt, och deras barn som precis var i färd med att påbörja sina högskolestudier. Men lika snabbt som det gick för Alliansen att lägga ner Arbetslivsinstitutet efter en valkampanj om försvar av ‹‹den svenska modellen››, gick det för Liberaldemokraterna att ingå i en koalitionsregering med det konservativa Torypartiet (Thatchers gamla fästning) och sedermera avisera ett hårt nedskärningspaket riktat mot den högre utbildningen. Pudelns kärna var avgiftsbeläggning av ‹‹icke-produktiva ämnesområden››, d v s: Humaniora. 

Det här var startskottet för den multituda brittiska studentrörelse som under hösten, vintern och våren genomförde massprotester, aktionsdagar och i månader ockuperade brittiska universitet. UK-Uncut, ett viktigt nätverk inom rörelsen, riktade strålkastarljuset mot en rad brittiska företag som nolltaxerat på hemmaplan med statens goda minne, för att föra ut vinsterna till skatteparadis. Ett av dessa var Topshop, som gång på gång fått sina butiker sönderslagna, ockuperade, blockerade. Studentrörelsen hittade en kraftfull metod för att påvisa hyckleriet i finanskrisens orsaker och lösningar, och den avgörande skillnaden mellan myndigheternas syn på arbetarklassens fusk, och kapitalets fusk. Den position som de brittiska studenterna antog finns utan tvivel fog för sociala rörelser även i Sverige att applicera på hemmaplan. Centralt i arbetslinjen har från början varit jakten på bidragsfuskare via åtstramningar och omstruktureringar i t ex Försäkringssystemet och A-kassan. Ett problem som ur samhällsekonomiskt perspektiv visat sig marginellt, men som blir central slagpåse för att möjliggöra stölden av det gemensamma för bekostandet av skattesänkningar. Samtidigt har vi företag som Ikea. Stora svenska varumärken, kapitalägare som notoriskt flyttar pengar utom landets gränser för att undvika beskattning. Ett reellt samhällsekonomiskt problem som bara tycks ha en lösning: Sänkta skatter - the race towards the bottom, som britterna skulle sagt. Fusk är alltså relativt - även i Sverige, beroende på om du har reumatism och råkat få någon extra tusenlapp på kontot, eller om du heter Kamprad i efternamn, ‹‹säljer Sverige som varumärke i andra länder››, och på köpet råkar få någon miljard extra. 

Sedan i höstas har jag väntat på att argumentationsspiralen från de nyliberala tankesmedjorna i Sverige ska slå in på det givna spåret. Att humaniorastudier skulle komma att hamna i skottgluggen var väntar - långt före Svenskt Näringsliv idag (30/6-2011) släppte sin rapport om förslag till avgiftsbeläggning. Man har tagit små, antydande steg, som när man nyligen införde avgiftsbeläggning för utländska studenter vid svenska högskolor. Här i Umeå, på vårt Universitet, har det inneburit att de utländska studentantalet minskat från 500 förra terminen, till 42 den kommande. Den gamla klassikern: ‹‹Först tog dom alla judar, men då protesterade jag inte…›› ringer i bakhuvudet vid studier av reaktionerna kring avgiftsbeläggningens avisering. 

Det finns två ideologiska utgångspunkter för den nyliberala synen på utbildning. Den första är ganska given, den handlar om produktiva individer. Det produktiva värdet sett ur arbetsmarknadssynvinkel är helt enkelt inte tillräckligt för att motivera ett stort bidragsmaskineri för Humaniorastudier. Det följer tydligt logiken även i den svenska arbetslinjen om minskade omkostnader för samhället och via skattesänkningar större ekonomiskt svängrum för vissa befolkningsgrupper som förhoppningsvis är så stora att de fortsätter rösta efter plånboken (det så kallade tvåtredjedelssamhället).

Den andra utgångspunkten kan vi med hjälp av den Tunisiska revolutionen framana. När man tittar på orsaker till upproren i Nordafrika så är det i de flesta slutsatser tämligen uppenbart att en bildad befolkning, som inte får ekonomiskt gensvar för sin utbildningsnivå, är en farlig befolkning. Strejker, missnöje bland underklassen i kåkstäderna och bristen på demokrati är också delar av en större ekvation här - men upproret har en trygg bas i missnöjet bland akademiskt utbildade studenter som sedan tvingats tillbaka in på en låglönemarknad, i brist på en fungerande arbetsmarknad. Det är helt enkelt farligt att ha högutbildade medborgare som lever i misär. De har vana av kollektiva samarbeten, de har kunskap om tidigare revolter, om filosofi, om teknologi och kommunikation.

När Svenskt Näringsliv skriver att arbetslösa ungdomar studerar humaniora för att skapa sig en inkomst är det exakt denna utveckling som sker. Det högutbildade prekariatets framväxt i Europa. Alla de ungdomar som slentriansöker Genusvetenskap, Ekonomisk Historia eller Filosofi och plötsligt får bekantskap med kritiskt tänkande, Marx, Gramsci, Butler och termer som hegemoni, kapitalackumulation för att efter en termin åter söka jobb i äldrevården, på lagret, på bemanningsföretaget. För Ica, som kanske äger lagret i fråga, finns inget direkt ekonomiskt syfte med att deras truckförare förstår Hegels materialistiska teorier. Men det finns en fara, precis som i Tunisien, att missnöjet över situationen ökar och möjligheten att göra motstånd därmed. Det finns en vana att diskutera, lösa avancerade problem, studera (vilket kan göra att dessa arbetare helt plötsligt läser arbetsplatskampsrelaterad teori på lunchrasten). Det är riskabelt för en produktiv kapitalistisk ekonomi. Vi vet att i princip alla storskarliga revolter, från 1960-talet till idag, via Paris 1968, Italien 1977, revolutioner i Sydamerika, Argentina 2000 och Tunisien/Egypten 2011 har hittat sin dynamik i samspelet mellan arbetare (ibland fackföreningarna) och studenter - idag allt oftare genom att arbetarna har en bakgrund som studenter, som sagt. 

Det är med denna utgångspunkt vi kan förstå det som sker i Storbritannien, och i stora delar av västvärlden när avgiftsbeläggningarna av humaniora läggs fram för beslut. När tankesmedjorna nu börjar lägga fram rapporter och skapa underlag för kritiken av Humaniorautbildningar krävs av oss med en annan syn på utbildning, demokrati och värde att vi organiserar en reaktion. Idag går 750 000 arbetare, främst inom skolväsendet, ut i storstrejk i Storbritannien. Rörelsen mot nedskärningarna (UK Uncut), har nu nått det vitala samspel jag beskrev, mellan arbetare (fackföreningar) och studenter. Inom några år kommer även Alliansen, eller för den delen Socialdemokraterna, lägga förslag om samma inskränkningar på den mark som Svenskt Näringsliv nu bereder. Jag hoppas innerligt att även vi då, eller redan nu, mobiliserar en kraft som kan välta den cyniska ekonomismen och nyliberala produktivitetdoktrinen. Är du anställningsbar, lilla vän?

—————————————————————————-

Det här var dagen jag hade avsatt för att skriva en lång essä om demokratisynens förändrade karaktär post-9/11 och nyliberalernas glidningar mot ett postdemokratiskt ideologitillstånd ur en framtidssynvinkel, d v s: Hur jag tror att utvecklingen kommer se ut de närmsta tio åren. Det skulle handla om Per Gudmundssons godtyckligt skrivna artikel i senaste numret av Tvärdrag, och om de lokala politikerna i Umeås allt vanligare tendens att misstänkliggöra lokala medborgares försök till just demokratiskt inflytande i ett antal stormiga debatter. Tyvärr får det vänta eftersom jag idag istället vaknade till ett allt för väntat utspel från Svenskt Näringsliv som jag har svårt att undvika resonerande kring. 

Vad är demokrati?

I dagarna har den nordafrikanska våren övergått till Sydeuropeisk sommar. På andra sidan Gibraltarsundet, i Spanien, har demonstrationerna avlöst varandra över hela landet, torg och banker har ockuperats och de som protesterar verkar inte ha som avsikt att sluta. ‹‹We want real democracy” (Vi vill ha riktig demokrati) är kärnan i de revolutionära, regimkritiska protester som plötsligt exploderat. Vi har under våren redan skådat en löpeld av student- & antikrisprotester i Storbritannien, Grekland, Italien, Nederländerna och även till viss del i Spanien och Portugal. Men jag får för mig att detta är något helt annat. Ingenstans syns de stora syndikalistiska fackförbunden, de rödsvarta fanorna, de trotskistiska blocken. Ingenstans syns den retorik man med lite vana kan härleda till endera den ena eller den andra vänsterfraktionen i de flygblad och på de skyltar som skådas från de ockuperade torgen i Barcelona, Malaga, Valencia. Om studentprotesterna hade en ansiktslös, svårdefinierad karaktär så syntes ändå tydligt vänsterns försök till anspråk på rörelsen. I Storbritannien har både klassiska black bloc-anarkister och trotskister med Socialist Worker Party-flaggor varit en närvarande del med en ambition att rama in rörelsen i en ideologisk logik.

I Spanien syns lite, för att inte säga inget av detta ännu. Det är en helt ideologiskt odefinierad massa – precis som den vi såg på Tahrirtorget i Egypten och ännu tidigare i Tunisien – och man har ett centralt krav: Riktig demokrati.

Jag tycker mig se hur nya revolutionära rörelser plötsligt växer fram i ett oväntat politiskt utrymme. Sedan murens fall och proklamerandet av ideologiernas död har demokratibegreppet allt mer inramats av en liberal doktrin. Jag får för mig att det är därför den gamle autonomisten Mario Tronti hävdat begreppets meningslöshet och efterfrågat en diskussion om alternativen. Emellertid tycks den gamle gubben vara mer fel ute än vanligt i kontexten av vad som nu sker när den Norfafrikanska våren får vingar och sveper över södra Europa med krav på demokratisering av faktiska liberala demokratier.

Sedan 11 september 2001 har liberalerna nämligen i allt större grad misslyckats i upprätthållandet av det demokratiska komplexet. Jag tror att Antoni Negri och Michael Hardt har rätt i sin analys av skiftet in i en tid av permanent undantagstillstånd där Imperiets fiender numera finns inom dess egna geografiska ramar, snarare än i form av yttre hot. När världen byggs upp som ett överskridande Imperium utan en spegelbild i en icke-demokratisk fiendevärld blir också upprätthållandet av demokratiformen en kejsare utan kläder. Möjligen utgör fortfarande vissa, främst arabiska stater en viss trygghet. Jag tänker främst på Iran som fortfarande är en stat som tycks stå vid sidan om den Imperiella ordningen och samtidigt i någon mån fungera som en hotbild som kan understödja de inskränkningar Imperiet gör i sin egen demokratiska form. Jag hävdar att varken Kuba, Nordkorea, Saudiarabien eller en rad andra diktaturer spelar denna roll som ondskefull spegelbild eftersom dessa stater står i ett så pass kraftigt underläge till sin omgivning.

När Spanjorerna går ut på gatan för att kräva riktig demokrati sker det i kontexten av den nakenhet som blottat Imperiet sedan de nordafrikanska multituderna (ja, den här gången vill jag faktiskt uttrycka mig så) revolterat mot regimer som förvisso är diktatoriska, men som ändock är en del av det Imperium som våra egna stater nätverkar inom. Vi fick plötsligt förstå vilken roll Mubarak och Ben Ali spelat på den internationella politiska arenan. I klartext: Dessas roll i kriget mot terrorismen, vår givna garant för våra egna demokratiska system enligt våra egna regimer.

Plötsligt har liberalerna lämnat walk over på sin mest centrala politiska arena. För när liberalerna plötsligt blir postfascister som taktiskt understödjer kvarvarandet av diktaturer och skapar undantagstillstånd i demokratins namn har de slutat att vara faktiska demokrater i sin egen begreppsvärld. Plötsligt har en multitud rörelse underifrån med revolutionära krav givits, och gjort anspråk på, sagda utrymme och skapat en dramaturgi där hela det konventionella politiska spektrat står som demokratins motståndare tillsammans med diktatorer och de kapitalägare som sugit ner hela världen i en djup finansiell kris. Multituden säger demokrati, och Imperiet svarar med repression utan någon som helst möjlighet att understödja repressionen genom utdefiniering. Så var fallet när Mubarak skickade in hejdukar på Tahrirtorget och så är fallet när Spaniens sittande regim försöker kväsa de pågående protesterna.

Situationen är precis densamma i Sverige. En liberal glidning bortifrån den demokratiska arenan till ett nytt centrum i postfascism som tydliggörs såväl när Folkpartister kräver övervakningslagar och hårdare gränskontroller som när Maud Olofsson säger att vi inte kan fördjupa demokratin eftersom vanliga människor inte är beskaffade att sätta sig in i varje komplicerad fråga. Det gäller också den allt tydliga tendensen där demokratin inskränks från en mängd parametrar (Rösträtt, Yttrandefrihet, Mötesfrihet, Pressfrihet osv) till att endast handla om Rösträtt – en parameter som ensam knappast utgör ett tillräckligt fundament för att legitimera samhället i sig som faktiskt demokratiskt, ens utifrån en strikt liberal doktrin där vi t ex kan titta på hur antitesen definierades under kalla kriget. Även här tycks potentialen finnas för ett instegande på sedan länge liberalt inramat territorium. Även här finns den kontext som lämnar spelplanen öppen för en revolutionär demokratirörelse. Frågan är hur, var och när en svensk multitud kan uppstå för att göra anspråk på nämnda utrymme.

Samtidigt kvarstår fortfarande den alarmerande frågan för alla dessa rörelser som ännu inte tycks ge ett tydlig svar. Att utrymmet lämnas därhän av liberaler för att tas i besittning av ett nytt subjekt betyder inte att denna multitud nödvändigtvis har medlen för att överskrida det nuvarande samhället och skapa ett alternativ. Återigen blir Motmaktsdiskussionen aktuell om en konstituerande kraft. Annars finns alltid risken att det postfascistiska Imperiet får luft under vingarna. Vi kan ta deras torg, vi kan störta deras makt – Men sen då?

Analys: Den brittiska studentrörelsen

Efter en månad av intensiva studentprotester börjar en bild av den brittiska studentrörelsen träda fram och ge möjligheter för en samlad analys. I denna artikel har jag försökt samla några grundläggande teser kring varför rörelsen på kort tid kunde skapa en stark motmakt i politiken.

De brittiska studentprotesterna mot avgiftshöjningar för högskolestudier har utgjort en större maktbas än vad många trodde var möjligt för utomparlamentariska rörelser under det tjugoförsta århundradet. På en månad har man både förändrat mandatförhållandet i en specifik parlamentsomröstning och skakat om opinionsläget i landet. Inte sedan Polltax-protesterna i början av 1990-talet har en, främst, gatubaserad rörelse gjort så starka avtryck i den brittiska politiken.

Att analysera det brokiga myller som studentrörelsen de facto utgör är ingen enkel uppgift. Det finns mycket information men ännu – av naturliga skäl får sägas – få heltäckande analyser som förklarar varför just denna (eller dessa) rörelser lyckas där andra har misslyckats. Ur det massiva informationsflöde som den senaste månaden kommunicerat protesterna går det dock att urskilja ett antal metodiska och teoretiska linjer som kan utgöra ett embryo till en större förklaring. Min målsättning här är därför inte att göra anspråk på en helhetstäckande analys, utan snarare att ge grundförutsättningar för en svensk diskussion kring de erfarenheter som gör sig synliga i kommunikationen.

1. Enhet i sak – mångfald i taktik

Den brittiska studentrörelsen har ett gemensamt mål i sak, men det är här viktigt att dra en skiljelinje här. Det gemensamma målet i sak utgör inte ett gemensamt mål i ideologi utifrån bemärkelsen att ideologi betyder en större berättelse om samhällets uppbyggnad och utifrån det – ett gemensamt mål. Studentrörelsens gemensamma mål i sak är att stoppa avgiftshöjningarna vid högskolestudier. Att den gemensamma utgångspunkten innehåller en otrolig bredd är ett viktigt påpekande för att kunna analysera studentrörelsen i Storbritannien. Studentrörelsen utgår från ett materiellt krav. I en historisk kontext går det närmast att jämföra med de stora fackföreningarna som också i första hand organiserade utifrån det materiella intresset (”Jag tjänar på att vara med här”) snarare än ideologisk enhet (”Jag är med för att jag definierar mig som Socialdemokrat/Syndikalist” osv). En modern sådan rörelse i Sverige skulle kunna vara Planka.nu utifrån tesen ”Jag är med i P-kassan för att jag tjänar på det” snarare än ”jag är med i P-kassan för att jag vill ha gratis kollektivtrafik”. De ökade avgifterna för högre studier i Storbritannien utgör ett hot för mångas möjlighet att utbilda sig bland dem som studerar idag. Men det är också ett hot som föräldrar med yngre barn, personer med småsyskon i yngre ålder, högstadieelever & gymnasieelever själva kan identifiera sig i eftersom det även ligger i deras personliga eller närståendes intresse.

De som identifierat sig med studentrörelsen kan alltså i ideologisk kontext vara allt från kommunister till borgare. Ja, faktum är till och med att en stor del av studentrörelsens bas går att hitta bland dem som i vårens brittiska parlamentsval röstade på partiet Liberaldemokraterna som då vann sympati med vallöftet att minska avgifterna för studier men nu – i koalition med Torypartiet – är de som inför höjningarna. De ideologiska skiljelinjerna tycks dock spela en obetydlig roll när enhet i sak råder. Vid liknande svenska försök har ofta en skarp kritik från vänster gjort gällande att dessa typer av rörelser blir oförmögna att ställa verkligt progressiva krav och istället urvattnas till liberala projekt. Utifrån utvecklingen hittills i Storbritannien tycks inte dessa farhågor bekräftas. Tvärt om tycks den underliggande klasskopplingen (att förslaget främst drabbar fattiga) i frågan flytta den samhälliga debatten och politiska kursen – vänsterut, och dessutom öppna upp förståelsen för andra former av motstånd mot nedskärningar och privatiseringar.

Studentrörelsens tydliga mål i en sakfråga tycks också öppna dörrarna för en mångfald i taktik. Diskussioner har självklart funnits om att våldsamheter vid demonstrationer (som ett exempel) skadar studenternas kamp men det har aldrig blivit en splittrande faktor. Snarare tycks många tycka att ändamålet helgar medlen och att rörelsen generellt tjänar på dynamiken som existerar där inom. Avsaknaden av en styrande ideologisk strömning spelar förmodligen en avgörande roll för det taktiska myller vi ser inom studentrörelsen. Ingen grupp – eller person – tillåts göra anspråk på att föra rörelsens talar och därifrån diktera villkoren för dess taktiska val. Istället har rörelsens olika grupper och delar på ett närmast anarkistiskt vis tagit decentraliserade beslut inför varje motståndsakt vilket gjort att olika grupper fått utrymme att välja sin egen konfliktgrad. Decentraliseringen har därtill givit grupperna ett utrymme att själva föra sin talan och därmed välja hur de vill rikta sin kritik mot förslaget. Det har utan tvivel visat sig skapa ett enormt utrymme för militanta och semimilitanta aktioner såsom blockader mot specifika företag och politiska partiers kontor.  De taktiska åtgärder som sedan visat sig lyckade i form av t ex medial publicitet (och därifrån: möjlighet att hålla sakfrågan vid liv) har snabbt spridit sig till andra grupper, med ockupationerna som främsta exempel.

Exemplet på den brittiska studentrörelsens uppbyggnad om ”enhet i sak – mångfald i taktik” visar på ett lyckat försök att applicera modellen som tidigare använts vid stora enskilda protestförsök under namnet konfrontativt icke-våld -  t ex G13 i Köpenhamn och motståndet mot nazisternas Dresdenmarsch i Tyskland, på en större rörelse i större tidsrum, även om det idag är svårt att säga om likheterna är slumpartade (learning by doing) eller en konsekvens av att drivande personer innehar gedigen kunskap från nämnda försök.

2. Medial taktik – Att utnyttja sitt antal för att ta kontroll över informationsflödet

För att göra en övergripande analys av den brittiska studentrörelsen bör den mediala taktiken nämnas. Historiskt har dels kontroll – men även möjligheten att ligga ett steg före motståndaren – varit avgörande för många rörelser som lyckats skapa sig ett maktförhållande. Den borgerliga pressen innehar, i de flesta länder, en hegemonisk ställning över medieutrymmet. Man kontrollerar de stora dagstidningarna, radiokanalerna, tv-kanalerna samt avgörande informationsflöden på Internet. På detta sätt når man ut till en stor mängd människor med en information som allt för ofta flyttar fokus från där rörelserna vill se det. Kontrollen över informationen kan vara avgörande för utgången av sociala kamper. När man organiserar en social rörelse är det utifrån detta utan tvivel viktigt att hitta vägar att utjämna styrkeförhållandena i information. Det är svårt, men det går att göra, kanske framförallt genom att utnyttja resurser som makten ännu har svårt att kontrollera. Det är detta som skett vid en rad avgörande skeden i historien både från progressiva och reaktionära rörelsers sida och i förlängningen – till deras vinning.

I mitt försök att analysera den brittiska studentrörelsen blir denna kamp om informationsflödet en viktig pusselbit som även den grundar sig i rörelsens decentralisering.

Decentraliseringen i sig har nämligen effektivt visat sig gynna möjligheten att massinformera. I centraliserade rörelser uteblir ofta basmedlemmarnas möjligheter att uttala sig eftersom all kommunikation ska utgå från den centrala makten där ofta specifika personer utses för rollen att skriva pressmeddelanden, göra uttalanden i media och liknande. Decentraliseringen ger alla engagerade en möjlighet att föra sin egen talan i rörelsens sammanhang. I den brittiska studentrörelsen finns tiotusentals människor som valt att göra detta. Aktionsgrupper, specifika ockupationer och samlande krafter (t ex demonstrationsarrangörer) har alla använt sociala kommunikationsflöden för att föra ut sin bild av både sakfrågan och specifika händelser. Man har twittrat, använt facebook, startat bloggar, lagt ut bilder på öppna sidor som Flickr och videofilmat för Youtube och Vimeo. Samtidigt har mängder av individer inom rörelsen gjort samma sak på egen hand. Resultatet av denna massiva decentraliserade kommunikationsbas syntes tydligt under D-day (den fjärde aktionsdagen i samband med parlamentsomröstningen den 9 december). I demonstrationerna fanns tusentals personer som skickade information i form av text, bilder, video och ljud ut i öppna kanaler på Internet. På Londondemonstrationens officiella twitter-hashtag (#demo2010) inkom över 20 inlägg (ibland mer) per tio sekunder (den normala uppdateringsfrekvensen). Det var näst intill omöjligt att uppta all information som utgick i flödet men det intressanta med mängden information blev tydlig. När något specifikt hände (t ex ett fall av extrem polisbrutalitet) så bekräftades händelsens sanning i att mängder av människor, oberoende av varandra, samtidigt twittrade ungefär samma information var för sig. Detta gjorde att de stora medierna helt misslyckades med att föra ut missinformation då faktiska bevis hela tiden tvingade dem att korrigera informationen till studenternas fördel. Ett exempel går att hitta i en rapport från BBC som under dagen gick ut i etern. En polis hade blivit allvarligt skadad och i BBC:s beskrivning var det på grund av våldsamma demonstranter. Det faktiska skälet var dock ett annat – polisen hade glömt spänna fast stigbygeln på sin sadel (han var en ”mountie”, en ridande polis) och gled därför ner under hästen när ett chockningsförsök genomfördes från polisernas sida. Flera personer filmade och fotade händelsen och kunde därmed direkt blottlägga BBC:s missinformation vilket föranledde att kanalen blev tvungna att dementera uppgifterna.

Studentrörelsen lyckades alltså, helt utan mediala resurser, till stor del kontrollera informationsflödet och styra mediernas rapportering genom decentraliserat massdeltagande. Förmodligen är detta en viktig faktor i studenternas framgångar som proteströrelse och det faktum att man lyckats sänka både det Liberaldemokratiska partiet (opinionsmässigt och internt) samt skakat om majoriteten i parlamentet rejält.

Diskussionen om de Brittiska studentprotesterna förtjänar en bredare och djupgående debatt, även här i Sverige. Troligtvis kan analyser utgöra ny förståelse för de förhållanden vi måste ta hänsyn till för att kunna skapa lyckade och dynamiska proteströrelser. De analyser som görs i detta inlägg ger ingen helhetsbild men kanske några första steg mot den förståelsen.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: campkent skriver För federnäslandet!, Fredrik Jönsson skriver Visst ”vågar” jag svara om farsan, utlänningar och Lenin, Röda Lund skriver Julklappstips: Asylkalendern 2011, Kaj Raving skriver Stefan Löfven (s) förespråkar högersväng med bortre parentes i a-kassan, autonomak skriver Kort parentes ang. Lenin, Roya skriver Den västerländska yttrandefriheten: gränslös när den slår nedåt, begränsad när den slår uppåt

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.