Ett brev till experterna

Låt oss en gång för alla klargöra några saker kortfattat. Jag skriver detta inlägg, delvis som polemik mot Helene Lööf i dagens Expressen, men i stort mot tendenser som förekommer i hela den politiska debatt som följt terrordåden. Framförallt är det två grupper ‹‹experter››, terror- & extremistexperterna, som står för de värsta osakligheterna – okunskaperna. Jag förväntar mig mer av dessa, de lever trots allt på sitt vetande om dessa ämnen vilket gör att människor i större grad också litar på dem. Man bör kunna avkräva dem ansvar, och de bör inte anlitas i egenskap av experter efter detta.

Nej, nej, nej. Anders B. Breiviks åsikter är inte de av en högerextrem ‹‹undergroundmiljö›› (Lööfs ord). Vi har i veckan sett hur t ex Lega Nord, ett parti i regeringsställning i Italien, gått ut och kallat hans skrifter för ‹‹briljanta››. De partier som vissa kallar högerpopulistiska, och som många av oss andra benämner som nyfascistiska, har reell makt i många Europeiska länder. De kan, med den tillväxt dessa partier haft per val, vara statsbärande inom ett decennium i flera länder. Breivik är ideologiskt skolad inom Framskrittspartiet (FrP) där han varit såväl ordförande i en avdelning av ungdomsförbundet som på valbar plats i kommunvalet. Om denna man var en fullständig psykopat – en galning – i de termer vissa medier väljer att beskriva honom bör kanske också frågan vara berättigad hur en sådan person i åratal kan ha en så framträdande roll i Norges näst största riksdagsparti. Föreställningarna om Eurabia, om massinvandringen, mångkulturens misslyckande, om ett krig mellan världar är inte ett perifert problem. Dessa åsikter ser vi idag, återigen, från journalister och ledarskribenter i de stora Europeiska dagstidningarna, i riksdagspartier och i de värsta fallen från statsministrar och presidenter. Jag läste den retoriska frågan: - ‹‹Har du någonsin undrat hur folk tänkte när de släppte fram nazismen på 30-talet, hur ett helt samhälle inte kunde göra motstånd?›› - Fråga dig samma sak idag. De nyfascistiska partierna kommer inte helt plötsligt en dag stega ut i brunskjortor, heilandes med hakkorsarmbindlar. De försöker inte ‹‹föra oss bakom ljuset›› och historien upprepar sig aldrig. Tvärtom är de helt öppna med sin syn på en pågående islamisering i form av ett världarnas krig, ett avgörande slag för den västerländska civilisationens överlevnad. Först kom burkhaförbuden, sedan minaretförbuden, undantagstillstånden i terrorlagarna som tillåter polisen att ingripa likt man gjorde mot barnfamiljerna i Göteborg, eller som gör att människor kan sitta utan rättegång, år efter år, på guantanamo bay – ett undantagstillstånd som i sin helhet är riktat mot, och drabbar främst – muslimer.

Sedan bör även detta med ‹‹kollektiv skuldbeläggning›› beröras. Lööf, liksom en mängd skribenter före henne gör en poäng av att vi inte ska kollektivt skuldbelägga den nyfascistiska rörelsen, och islamofober generellt, för Breiviks terror. Detta har man mage att göra genom att jämföra detta med en kollektiv skuldbeläggning efter islamistiska terrordåd av alla muslimer, endera som troende eller som tillhörande en uppfattad etnisk grupp. En adekvat jämförelse vore att hela den kristna världen, antingen som religiöst betingad, eller som en samling etniska grupper, skuldbelades för terrordådet – eftersom det begicks av en kristen man. Har vi sett detta någonstans? Har journalisterna besökt svenska kyrkan (likt man gjorde dagen efter den misslyckade stockholmsbomben i julas) för ett avståndstagande? Sverigedemokraterna och den nyfascistiska miljön i stort är politisk. Den är konstituerad på en ‹‹rädslans politik›› riktad mot muslimer. Konstituerad delvis på kollektivt skuldbeläggande av en miljard människor efter specifika terrordåd. En Sverigedemokrat som hoppar av är inte längre en Sverigedemokrat. För muslimen sitter det i skinnet, det finns ingen väg ut ur skulden. Det är bortom mig att vi inte kan lyckas göra denna grundläggande distinktion mellan att kräva ansvar från en politisk miljö med kollektivt skuldbeläggande som sin själva essens, och att kollektivt skuldbelägga människor pga. Deras härkomst.

Sist men inte minst måste jag återigen beröra relativiserandet. De ständigt återkommande försöken att skapa en hop extremistgrupper som är ‹‹lika goda kålsupare››, att använda ett attentat mot vänsterungdomar för att hetsa mot vänsterungdomar, såväl som spä på islamofoba attityder - ‹‹det kunde varit en islamist››, osv. Vi har sett jämförelser med Baader-Meinhof (RAF), med Blekingegadeligan, ja till och med AFA. Samtidigt lyser jämförelser med t ex attentatet mot Norrskensflamman med sin frånvaro. Varför? Om något vore ju detta det mest intressanta om man ska studera terror i kölvattnet av tidsanda, och framförallt den givna parallellen mellan gärningsmän (personer inom högern med relativt vanligt förekommande antimarxistiska föreställningar) och offer – vänsterns barn. Genom att göra dessa jämförelser relativiserar man dels allvaret, omfattningen, av Breiviks terror eftersom man indirekt säger att den är att likställa med våld mot döda ting, misshandel osv. Jag tänker inte gå in på hur inadekvat denna metod är genom att ge kontexten för t ex Blekingegadeligan. Det ska inte behöva vara relevant i sammanhanget. Detta relativiserande är ett fullständigt hån mot de som drabbats. Det är iskall politisk metod, fullständigt respektlös. Dessutom misslyckas man att analysera själva samhällsklimatet – kontexten – för dådet vilket också leder till felaktiga lösningar, ett misslyckande att göra upp med det som gjorde att Breivik begick sitt dåd.

Det råder mental istid, i den analytiska debatten. 

En rörelse i relation till språket och den politiska kulturen

Under de senaste åren har jag vid ett flertal hamnat i undrande diskussioner kring Amerikanska anarkisters, och andra vänsteraktivisters, brukande av den nationella flaggan vid till exempel stormötesprotester. Hur skiljer sig egentligen relationen mellan rörelser och politiskt kultur emellan olika länder, städer och världsdelar och vilka paralleller kan vi se här i Sverige?

Under några år var jag väldigt trollbunden av den amerikanska livsstilistiska anarkiströrelsen kring aktivistkollektivet Crimethinc. Som ung kommunist gav “Days of War, Nights of Love” en första uns hopp i en tid där en amerikansk president stod på barrikaderna med en krigsförklaring mot terrorismen och polisen sköt ner demonstranter på svensk mark för första gången sedan skotten i Ådalen 1931. I Crimethinc’s anarkistiska vision var allting möjligt - här och nu - och det var bara att ta för sig av kapitalismens avfall på vägen in i nya hemliga gemenskaper, konspirerandes sent in på nätterna. Med intresset för Crimethinc började jag också aktivt att läsa rörelsens aktivistpublikation - “Rolling Thunder” som fortfarande ges ut ett par gånger om året i den snyggaste av förpackningar. Det fanns dock något med de amerikanska anarkisterna som jag aldrig riktigt kunde greppa som uppväxt i vad man ändå får kalla, en marxistisk politisk tradition, och detta var dessas ständiga refererande till den amerikanska konstitutioner och därtill, användandet av amerikanska flaggor vid protester. I Europa brann samma flagga frekvent vid denna tidpunkt och med George W Bush som president eskalerade anti-amerikanismen under de landsomfattande antikrigsdemonstrationerna mot Irakkriget.

Med årens gång började jag också ifrågasätta Crimethinc’s doktrin allt mer även om jag än idag skulle hävda att jag saknar den typen av optimism som de förmedlar i andra, mer sansade, vänstergruppers litterära produktion. Tankarna om flagganvändandet och hänvisandet till konstitutionen bland amerikansk vänster föll också alltjämnt i glömska. Fram till nyligen. Med framväxten och det växande informationsflödet av den amerikanska Tea Party-Rörelsen inom landets höger började jag se många tydliga paralleller till den anarkistiska rörelse jag lärt känna så väl. Förklaringen dök sedan upp i en SVT-dokumentär på Kunskapskanalen för några dagar sedan. En högertankesmedja i Washington som kan beskrivas som hjärna bakom rörelsen förklarar i denna dokumentär tydligt och utan skygglappar hur man konsekvent använt de utomparlamentiska vänstergrupperna som mall för att skapa en gräsrotsrörelse förankrad i det amerikanska politiska landskapet, men självfallet fyllt med ett högerreaktionärt politiskt innehåll. En ganska tydlig likhet till hur exempelvis Italienska fascister agerat för att bygga en maktbas genom socialt gräsrotsarbete och husockupationer under 2000-talet (mer om det här från Guldfiske). Vi kan alltså se hur såväl europeiska som amerikanska högerreaktionära rörelser aktivt använder traditionell vänsterorganisering för att bygga upp sina rörelser men utifrån en tydlig förståelse för skillnaderna mellan olika politiska landskap på en politiskkulturell nivå.

I Sverige använder Sverigedemokraterna en traditionell Socialdemokratisk retorik med hänvisningar till det rena “folkhemmet” men spetsat med invandringskritik. I Italien har Lego Nord som sagt tittat åt den autonoma vänstern för lokal inspiration och i USA, samma sak fast utifrån en lokal kontext som anarkisterna uppenbarligen själva redan analyserat, och anpassat sig till.

Att de amerikanska anarkisterna hänvisar till konstitutionen och använder amerikanska flaggor är alltså egentligen knappast märkligare än att Svenska systerrörelser använder röda fanor, ord som “solidaritet” och liknande utifrån förståelsen att vi här haft en rådande socialdemokratisk politisk hegemoni i närmare 100 år. I både USA och Sverige har vänsterpolitiska rörelser utnyttjat den makts symboler som man ämnar bekämpa för sina egna syften just för att de innehar en delvis positiv historia. Det är en politisk förståelse för lokala skillnader i politisk kultur och möjligt också en form av populism för människor att relatera till utan att det uppfattas som “främmande” eller frånskilt det politiska subjektet.

Högerns framsteg på många håll internationellt syns i ett tydligt samband mellan praktik, populism och biopolitik, eller sociala relationer som är sammankopplade med det politiska. Samtidigt är vänstern på många håll fast i en gammal retorik som förlorat sin innebörd liksom en praktik som lider av samma problem. Jag vill alltid hävda att vänstern ska akta sig för populismen men en uppdatering av förståelsen för biomakten och nya praktiker sammankopplade med en ny retorik anpassad till 2000-talet är utan tvivel, även för vår del, extremt brådskande nödvändigt idag.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Stefan Bergmark skriver När Bonnier debatterar sig själva, Hans Norebrink skriver Nationalismen som vägrar dö, Johan Frick skriver Vad väntar jag på?, Anders_S skriver Friskväderstorget – en felkonstruerad plats, mathiavelli skriver Att veta var man börjar, men inte var det slutar, vandringsmyran skriver Regionalism i Sverige och politik (del 1, södra sverige, södra norrland)

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.