Posts tagged Umeå

I. “River en stad och bygger en ny”

Hela kajområdet i centrala Umeå är en inhägnad plats. Ett gigantiskt gapande hål, betong och stålbalkar. Ett hål som gömmer ruinerna av över tid försvunna institutioner och gemenskaper – Café Creme, gamla träkåkar med generationers historier i väggarna, parkeringen där raggarna träffades på helgkvällarna. Kulturväven, eller ”trasmattan” som umeborna lite elakt kommit att benämna den, byggs just nu här som ett monument över den kulturdrivna tillväxten.

I Svenska Dagbladet den 22 augusti 2012 läser jag att Umeå, min stad, ”sedan 1970-talet medvetet satsat på kultur, innovation och de kreativa näringarna”. Debattartikelns undertecknare – Maud Olofsson, den lokala fastighetsjätten Balticgruppens Christer Olsson, det Socialdemokratiska kommunalrådet Marie-Louise Rönnmark med flera – vill pressa regeringen att bidra med 170 miljoner kronor till den kulturhuvudstadssatsning som kulminerar 2014 då Umeå officiellt står som värd för EU:s kulturhuvudstadsprojekt.

"Stop your messin’ around, better think of your future, time you straightened right out, Creatin’ problems in town" (2)

När jag fyllde fjorton år slutade jag gå till ungdomsgården. Den var fritids för skötsamma ungdomar i yngre tonåren, före varken alkohol, tobak eller andra droger börjat locka till en annan helgtillvaro. På vintrarna vandrade vi planlöst runt i staden med ett sexpack i jakt på en öppen trappuppgång, offentlig toalett eller liknande plats att uppehålla oss på. Jag saknar nästan helt minnen från lägenheten i tegelhuset där jag bodde dessa år. Det känns som att vi ständigt var utomhus, ständigt i rörelse. Hamnmagasinet, centrumungdomsgården, var en risk; där fanns fältarna, socialtjänstens jägare. Ett tag var deras jakt intensiv, efter en vinterkväll då vi roat oss med att medelst kundvagn dundra sönder alla kvarterets busskurer under rastlös väntan på bussen ner till stan. ”Vi ville bara ha ett plejs för såna som oss”  (3) ekade Thåströms röst. Precis, tänkte vi.

Efter högstadiet började jag på IV-programmet. Det är en upplevelse som för sig kan knäcka en ung tjej eller killes självförtroende, men jag hade tur och fann en utväg. Via kulturföreningen Umeå Hardcore fick jag praktikplats med skrivbord hos ett av studieförbunden där min handledare var anställd. Relationen mellan oss yngre punkare och de äldre, ofta drogfria i nämnda kulturförening, var inte alltid enkel, men det fanns en pedagogisk balans. Vi lärde oss att arrangera spelningar, göra cut&paste-affischer, skapa kontaktnät med arrangörer och band i andra städer. Vårat band, som bildats på ungdomsgården bland tegelhusen, fick möjligheten att åka på turné, och det skulle bli många fler med åren. Dessa år hade nämnda kulturförening i snitt ett arrangemang i veckan i en stad med hundra tusen invånare. Ett tiotal band med kopplingar till denna scen turnerade i Sverige, Europa och på andra sidan Atlanten. Skivor och fanzines släpptes i buntar. Vi höll oss ofta i lokaler som utgjorde en gråzon mellan byråkratins strikta nykterhetsambitioner och krogarnas uppenbara uteslutningseffekt mot oss yngre. Replokaler, källarlokaler, replokalshus belägna avsides där alla kunde se lagom mycket mellan fingrarna.

Våra försök att få dialog med kommunens politiker- och tjänstemän om en egen lokal var ständigt fruktlösa. Det var inte ovanligt att det tog månader av samtal och besök innan vi ens fick till ett förutsättningslöst möte. I vändor ockuperades hus för att sätta press, en händelse som upprepats med jämna mellanrum av olika generationer sedan tidigt 1980-tal. Om någon berättat för mig då att politiker här i början av 2010-talet skulle sitta och lyfta fram stadens ”Do-it-yourself-anda” i marknadsföringstexter hade det framstått som otroligare än jordens självaste undergång.

Umeås goda kulturrykte de senaste decennierna har burits upp av DIY-kulturens gemenskaper, kollektiv strävan. Den har finansierats med oändliga antal studiecirklar hos de betydligt vänligare inställda studieförbunden med sin folkbildande strävan, liksom genom en hel del svett och tårar. Dessa kulturella allmänningars fundament är kunskapsspridning. Det är att ett gäng trettioåriga tjejer och killar lär en lite väl drogromantisk femtonåring hur man bokar turnéer, spelar in musik, skriver, släpper fanzines och skivor. Allmänningens icke-varufierade natur är vad som skapar en process där kunskapsutjämning alltid blir eftersträvansvärt – dess reproduktion bygger på det gemensamma deltagandet och ansvarstagandet. Det har alltid funnits en uppenbar spänning mellan dessa dynamiska, komplexa processer och den kommunala byråkratins intentioner och strukturer.

När Umeås politiker 2008 förklarade att man skulle ansöka om titeln som ”Kulturhuvudstad i EU” år 2014 kändes det som en enda lång fars. Det är en konstig vändpunkt när allt det som alltid motarbetats, ignorerats, plötsligt lyfts fram som stadens hjärta, dess själ. Att sålla mellan misstänksamheten och känslan av att detta kanske ändå var en verklig vändpunkt var svårt. Umeås ansökan byggde på att gardera sig mot den kritik som lyfts mot tidigare kulturhuvudstäder. Städer där utmärkelsens skugga varit exkluderade grupper och dess front en serie skrytsamma infrastruktursatsningar; operahus, skulpturparker. Med ett språk lånat från den digitala allmänningsrörelsen skulle Umeås kandidatur präglas av en ”öppen källkod”, en massiv delaktighet från befolkningen likväl som fullständig insyn i processen. Det krävdes förvisso ännu en omgång kritiska husockupationer, men punkarna och andra do-it-yourself-gemenskaper inkluderades i dialogen, för att senare utgöra en tydlig del i Umeås officiella ansökan i oktober 2008. När Umeå så vann titeln, i kamp med Uppsala och Lund, stod många av oss med en blandad känsla av just förhoppningar och djup erfarenhetsbaserad misstänksamhet.

"Nu så har dom omsatt över en miljard, deras största förtjänst är du och jag, som måste betala för att träffa våra vänner, vill ni veta hur vi känner?" (4)

Vad som sedan följde kräver så många separata berättelser för att förklara; populära bibliotek- och teaterverksamheter som tvångsförflyttas i konflikt med massiv opinion, prestigebyggen, revitaliseringsprojekt där staden ”städas upp” genom t ex standardiserade korvkiosker. Informationen om kulturhuvudstadsåret ramas allt tydligare in i ett språk om ”tillväxt, ”entreprenörskap” och ”citybranding”. Det är en satsning uppbyggd på stadens do-it-yourself-anda, på kulturella allmänningar, som sker i en kapitalets logik där just vad som i sammanhanget skapar värde hotas genom inhägnad och varufiering. Dom kan fortfarande inte höra musiken, för att recitera lokala Masshysteri (5), men vet allt hur man exploaterar den. Om en kulturell allmänning per definition innebär kunskapsspridning så är kapitalets logik den motsatta. Kulturentreprenörskapet hägnar kanske inte in kulturens yttre uttryck – de som kan konsumeras enkelriktat, men den kunskap som dess varuutryck genereras ur tenderar att sluta spridas, när individerna i fråga tvingas skydda sina försörjningsmöjligheter. Ju billigare, enklare och tillgängligare kunskapen är om hur saker görs, desto mindre tenderar möjligheten vara till profit i sammanhanget.

Det som slår mig när jag läser debattartikeln i SvD är fråvaron av en berättelse där kulturen har ett värde i sig. Under kulturhuvudstadsåret sker en lång rad "kulturella manifestationer" med syfte att "höja stadens attraktionskraft för långsiktig tillväxt.". Det är en "massiv satsning på att marknadsföra den svenska besöksnäringen". Kulturens gemenskapande och folkbildande funktion är inte sekundär i sammanhanget, den är fullständigt frånvarande.

De kunskaper jag själv fick ta del av i kulturföreningarna har tillkommit mig på en allmännings premisser. Jag kan boka turnéer och har kontaktnät för att det i gemenskapen varit självklart att lära mig, precis som de som lärde mig blivit upplärda av andra före dem. Om jag förvandlar dessa till entreprenörskap blir mitt intresse att bryta denna kunskapskedja, att hägna in den och tillgodose mina egna behov. De individer som följer denna logik i kulturhuvudstadens kölvatten är emellertid inte boven i dramat – det är kapitalets varufierande processer och dess intressens representation som är konfliktens epicentrum.

I grund och botten blir kulturfrågan, i Umeå liksom i många andra städer som söker ackumulera på kunskap, känslor och kultur, inte en fråga om principer utan en om klass och fördelningspolitik. Kulturell och social kunskap som fördelas, sprids och reproduceras i det gemensamma är otvivelaktigt betydelsefullt såväl för vår möjlighet till en rimlig levnadsstandard liksom vår förmåga att kämpa tillsammans. En sådan gemenskap präglad av pragmatisk kollektivism likt vad som kännetecknat många Do-it-yourself-gemenskaper och kulturella allmänningar kan fungera som stöd för unga i en prekär tillvaro när myndigheter är fullständigt intakt med verkligheten. De är väl värda att försvara mot en varufieringen och ackumulationens logik förklädd som nyfunnen välvilja.
 

(1) Ebba Grön - Heroinister & Kontorister
(2) The Specials - A Message to you Rudy
(3) Ebba Grön - We’re Only in it for the Drugs
(4) Rasta Hunden - Mammons hus
(5) Masshysteri - Dom kan inte höra musiken 

Bland tomma hus & drömmare

Det finns mängder av tomma hus i Sverige, och lika många bakomliggande skäl till att dessa står just tomma. Samtidigt råder svår bostadsbrist och de som saknar hem blir allt fler. Detta är en liten historia om vissa av dessa tomma hus, drömmar om bruksvärde, fastighetsmarknaden, luckor i lagen och ockupanter med juridiken på sin sida

Idag bestämde jag mig för att ta en promenad och kolla in ett ställe där det för drygt ett decennium sedan fanns ett tomt hus här i stan i en avgränsande stadsdel. Huset har alltid legat där, i kanten av en skogsdunge, som en övergiven idyll, lämnat av oförklarliga skäl. Min tanke var att huset idag, drygt ett decennium senare endera skulle vara rivet eller bebott. Det ligger trots allt i en av stadens mer populära stadsdelar, och bara några träd blockerar en makalös älvsutsikt som de flesta villaägare skulle döda för. Men så stod det där, fortfarande tomt, än mer förfallet än senast. Genom fönstren skymtade dammiga möbler, några flyttkartonger. Fönstret på övervåningen var sönderslaget, räcket till verandan på väg att ramla ner i den stora igensnöade trädgården.

Jag har en förkärlek för urban bebyggelse i allmänhet, och övergiven sådan i synnerhet. Det måhända vara min också mest blandade sida. Konservativ och progressiv på samma gång. Det är fascinerande vad som döljs bakom fyra väggar, alla historier, minnen, människor som har en gemensam relation till rummet i sig. Samtidigt är det beklämmande att det är ett lagbrott att bruka dessa övergivna fastigheter, samtidigt som det är fullkomligt i sin ordning att låta de stå just tomma.

Och det finns många anledningar till att hus lämnas öde. I storstäderna ser vi allt oftare ödefastigheter som en konsekvens av avancerad fastighetsspekulation. Ett marknadsspel som i grund och botten handlar om att köpa och sälja vid rätt läge, att trissa upp priser, vinstmaximera affären. Ett annat skäl, som är vanligare än många vet, är det affektiva skälet. Hus som ärvs efter en bortgången släkting av någon som bor på en helt annan plats, och som behåller detta hus för att det innehar ett affektivt värde. Man har växt upp där, tillbringat somrarna på besök, lekandes i trädgården, kanske har en när kär dött innanför väggarna och att låta någon annan bo där fungerar inte känslomässigt för förvaltaren i fråga. Inte heller har man ork eller råd eller tid att sköta huset, som således förfaller. Detta är troligen skälet till att det hus som inledningen i denna text beskriver fortfarande står öde i en attraktiv stadsdel. Ett tredje, och kanske vanligaste skäl ska självfallet nämnas i sammanhanget. Många hus står tomma i väntan på att rivas, eller på grund av att de helt enkelt är till fara för hälsan pga problem med asbest, mögel, fukt och förfall. Jag vill påstå att de flesta husen som ockuperats i Sverige de senaste åren tillhör denna kategori av rivningskåkar, i mer eller mindre gott skick, som ibland får stå i åratal i väntan på ritningar, bygglov, en god konjunktur, perfekta räntelägen och avancerade upphandlingar.

Men det finns också ett fjärde, betydligt mindre vanligt, skäl till att hus lämnas öde i Sverige. Men det är också otroligt intressant, framförallt för de som sysslar med husbesittning av en eller annan anledning. Detta kallas Herrelösa hus. Jag stötte på termen för ett antal år sedan i ett ockuperat hus i Barcelona. Ett hus som var fredat i en tid av hård repression och nästan dagliga vräkningar mot ockuperade hus i hela Europa, men i synnerhet i staden Barcelona. En vän som bott i det ockuperade huset i nära ett decennium berättade att huset var herrelöst. Det saknade en ägare. Detta berodde på att den som en gång i tiden ägt huset hade försatts i konkurs men på grund av problem med fastigheten, förfall och liknande bedömde Fogden i fråga att huset inte var en tillgång, utan en belastning för konkursboet. Detta skapade i sig ett dödläge, eftersom fogden endast tar över ägodelar som anses tillföra inkomst. Huset blev herrelöst, det saknade en formell ägare. Alltså fanns inte heller någon som kunde köpa huset eftersom ingen kunde sälja det, och det fanns inte heller någon som kunde anmäla ockupanterna vilket i många länder krävs för ett ingripande, även rent generellt i Sverige även om det tycks fungera lite mer subjektivt i praktiken från polisens sida.

Några år efter min vistelse i Barcelona, närmare bestämt sommaren 2008, ockuperades ett förfallet trähus på Ön, en stadsdel tillika Ö belägen mitt i Umeälven här i Umeå. Här upptäcktes en liknande historia på svensk mark. Huset i fråga existerade inte hos Lantmäteriet, de man vanligtvis kontaktar för att få reda på vem som äger en fastighet, eller mark. Enligt Lantmäteriet låg på platsen bara mark, inga hus, och marken ägdes av Umeå Kommun. Det kom senare att visa sig att husets historia var just en historia för sig. Det hade upprättats som en del av ett interneringsläger för baltiska krigsflyktingar under andra världskriget. En mindre barackstad temporärt uppbyggd med en hel rad byggnader där just denna av någon anledning aldrig revs. Men på grund av byggets temporaritet existerade det aldrig med formellt bygglov. Det fanns alltså formellt sätt inget hus, och inte heller någon ägare. Och eftersom marken ägdes av kommunen kan man fråga sig om det inte generellt borde falla under någon form av allemansrätt att vistas på platsen. Nåväl, husockupationen avslutades likväl på grund av husets allt för slitna karaktär. Men exemplet visar att det faktiskt finns luckor i systemet, kryphål för en drömmande ockupant att utnyttja i sökandet efter det ovräkbara huset.

Men historien slutar inte riktigt här. För faktum är att så kallade Herrelösa hus även existerar här i Sverige på samma grund som exemplet från Barcelona. Vanligtvis i lite mindre samhällen, men också i impopulära och eftersatta områden. Så här beskrivs ”problematiken” i en riksdagsmotion från 1999 som dock aldrig föranledde någon förändring:

"Enligt gällande lagstiftning är det en fastighetsägare som har ansvaret för att underhållet av en fastighet sköts. Detta kan vålla problem när ägaren av en fastighet går i konkurs. Det handlar inte sällan om fastigheter belägna i centrala delar av en kommun som på så sätt lämnas utan tillsyn och underhåll. För kommunen finns av naturliga skäl ett intresse att centralt belägna fastigheter skall vara underhållna på ett godtagbart sätt men också med omsorg för eventuella hyresgäster.

I det läget tar kommunen kontakt med tillsynsmyndigheten (kronofogde- myndigheten) för att få den att agera. Kronofogdemyndigheten hänvisar då till konkurslagstiftningen som säger att konkursförvaltaren endast är skyldig att ta med sådana tillgångar i konkursbouppteckningen som inbringar ett positivt värde och alltså ökar de tillgångar som kan delas ut till konkurs- borgenärerna. Fastigheten står då utan ägare eftersom den förre ägaren gått i konkurs. Ingen kan köpa fastigheten eftersom det inte finns någon säljare och ingen kan få lagfart på fastigheten. Det finns inte heller någon som kan åläggas att sköta fastigheten så inte skada uppstår. Fastigheten förfaller utan att kommunen eller någon annan kan göra någonting. Lagstiftningen kring fast egendom tillhör den starkaste lagstiftningen i detta land, trots detta uppkommer dylika missförhållanden.”

Vid en liten googling framkommer att dessa hus inte är helt ovanliga. Uppmärksammade fall finns i en rad kommuner, men de som aldrig talas om kan vara desto fler. Frågan är om denna situation måhända kan vara en öppning för just husockupanter och försök att förvalta hus i långvariga ockupationer. De kan kanske åtminstone stå som en liten blinking till de där ute som ständigt letar efter det perfekta huset. Hur en ockupation i ett herrelöst hus ter sig vet vi först när någon de facto gjort ett försök i praktiken. Själv väntar jag på min sida landet och hoppas att det inte dröjer allt för länge.

——————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: » 907 skriver Bland tomma hus & drömmare, Kaj Raving skriver EU:s ord Bildts lag, Jöran Fagerlund skriver Ljuv musik som kulturinslag på Vänsterpartiets årskonferens

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Flytta inte stadsbiblioteket!

Den 21 december 2010 klubbades beslutet om ett nytt kulturens hus vid kajen i Umeå och därmed, en flytt av nuvarande stadsbiblioteket. Samtliga partier, inklusive Vänsterpartiet, ställde sig bakom förslaget trots att en majoritet av fullmäktigepartierna gick till val på motstånd, eller i alla fall en tvekande attityd, gentemot flyttförslagen.

En sämre julklapp kunde politikerna knappast erbjuda oss Umebor. Flytten av biblioteket innebär, vilket jag tidigare skrivit om här, en premiering av kommersiella intressen på bekostnad av kulturella allmänningar i förklädnad av en storsatsning på just kulturen. Det som krävdes för att tippa över bägaren i fullmäktige från “mot” till “för” var ett antal obetydliga förändringar i förslaget. Garanti av kollektivtrafiksanslutning till nya biblioteket, ett kvinnohistoriskt museum och ersättning i form av annan “icke-kommersiell mötesplats” i anslutning till Vasaplan, dock inte preciserat vad det innebär i praktiken.

Att återskapa stadsbibliotekets nuvarande tillgänglighet på den nya platsen är i praktiken självfallet orealistiskt. Att någon, eller några bussar, får en ny dragning förbi kajen är knappast jämförbart med dagens läge i direkt anslutning till samtliga stadsbussar inklusive ett stort antal länsbussar. Stadsbibliotekets nuvarande läge är idealiskt just för att det ligger på en plats vi passerar naturligt mellan shopping/restaurangbesök och kollektivtrafik. Läget gör så att stadsbiblioteket fungerar som en allmän oas, mitt i centrum. När nu flytten genomförs kommer ytan till största del ersättas med kommersiell exploatering i form av ännu en shoppinggalleria. Det är ännu ett steg i överförandet av stadsutrymmet från kommun till privata aktörer. I praktiken innebär det att vi som bor här snart helt saknar kontroll över vår egen närmiljö samtidigt som ett fåtal stora fastighetskoncerner har fria händer att utveckla staden i den riktning som anses mest fördelaktiga för deras (ekonomiska) intressen. Till detta skall tilläggas att det nya Kulturens Hus, där stadsbiblioteket ska husera, byggs och drivs av ett bolag som ägs av kommunen tillsammans med just den privata fastighetskoncern som givits allt större tillgång till de fastigheter som tidigare funnits i kommunal ägo - Balticgruppen.

Att ett flertal partier skrev in motståndet mot en eventuell flytt i sina valmanifest är knappast underligt. Det går knappast att förringa den folkliga opposition som existerat varje gång frågan kommit på tal. När beslutet väl togs talade VK:s läsarundersökning sitt tydliga språk: 85 % var emot en flytt (uppdelat i 3 olika förslag). Till detta ska tilläggas att även de anställda själva delvis öppet opponerat sig, bland annat via den facebookkampanj som en anställd startade för ett antal månader sedan.

Prestigen inför ett antal EU-byråkrater och samspelet med det lokala näringslivet i exploateringen av innerstaden väger utan tvivel betydligt tyngre än opinionen i sig, som så ofta annars. Att ett slag mot kulturen görs i namnet av en kultursatsning är självfallet bara det, en vidrighet i sig.

Det lilla sätter helheten i perspektiv.

Med snart tre år kvar till Kulturhuvudstadsåret 2014 i Umeå är frågan om Kulturens Hus, stadens generella planering och flytten av stadsbiblioteket central på dagordningen. Men varför motsätter sig många av oss en flytt och vilken roll fyller stadsbiblioteket som gör bevaringen så viktig i sig?

Turerna kring flyttförslaget av Umeå stadsbibliotek börjar krypandes närma sig beslutsfattning. I alla fall om man ska tro viskningarna inifrån Umeås kommunhus och dess förvaltningar. Den lokala borgerliga allians varav flera av dess partier gick till val på motstånd mot flytten sägs i själva verket planera att rösta för när saken ska läggas till handlingarna. Samtidigt splittrar frågan socialdemokratin internt, delvis för att flytten de facto inte överensstämmer med de nuvarande riktlinjerna om bibliotekets placering i förhållande till tillgänglighetsaspekter, sägs det.

För er som inte bor i Umeå kan det kanske te sig obegripligt hur frågan om stadsbiblioteket kan bli en så pass central fråga, framförallt känslomässigt, för många Umebor. Det finns flera faktorer som därför, även för er som är nyinflyttade, tåls att påpekas för att klargöra situationen i stort. Umeå stadsbibliotek ligger idag i Umeå centrums absoluta kärnområde. Det ligger i anslutning till bussgatan för kollektiv lokal- och närlänstrafik, det har entréer mot såväl Umeå Folkets Hus som den stora centrumgatan Rådhusesplanaden som ca 50-100 meter från biblioteksentrén avslutas med Rådhustorget, Umeås mittpunkt. Stadsbiblioteket innehar på så vis det absolut mest centrala läge utifrån en mångfald av nyckelförutsättningar som finns i Umeå. Det är knappast en slump, ska tilläggas. Huset uppfördes i sig som biblioteksbyggnad för att kunna flytta biblioteket till ett läge med just dessa perfekta förutsättningar från det dåvarande, betydligt mindre centrala läget.

När Umeå nu blir Kulturhuvudstad 2014 planeras så satsningens prestigebygge – ett Kulturens Hus, vid kajen, en betydande bit bort från såväl kollektivtrafik som de andra nämnda förutsättningarna dagens bibliotek innehar. Kulturens Hus är i sig en idé som är dåligt förankrad, liksom hela kulturhuvudstadssatsningen (en majoritet har varit emot i samtliga opinionsundersökningar), men projektet innehar en stark prestige bland beslutsfattarna, framförallt för att det ingår i den plan som vann Umeå titeln som EU:s kulturhuvudstad. Att inte kunna uppföra detta skulle således utan tvivel vara ett misslyckande ur denna synvinkel.

Men bibliotekets nuvarande läge är viktigt ur ett flertal centrala aspekter för många Umeåbor som delvis utgår från dagens placering. I grund och botten blir dessa aspekter på ett vis symptom för den avsaknad av vissa rum som redan idag finns i stadens centrum. Biblioteket är, förutom just ett bibliotek, en central mötespunkt för många här i Umeå. Det är där vi ofta bestämmer träff med våra vänner, just pga läget och möjligheten att spendera tid inomhus utan de krav som medföljer av att vistas i en konsumtionsinriktad miljö. Umeå är en stad där vintern slukar mer än halva året. Inräknat dagar med regn och relativ kyla är det generellt sett få dagar det är helt behagligt att spendera passiv tid utomhus. Det är dessa aspekter som gör att biblioteket idag blir ett naturligt allmänt rum. När bussarna går mer sällan är det dit vi går för att döda tid. Vi sätter oss i tidningshörnan vid entrén, kollar internet på de öppna datorerna eller slöar på en av många bänkar och stolar i foajén som vetter ut mot Vasaplan där bussarna går. Umeå Stadsbibliotek innehåller dessutom ett populärt kafé med relativt billiga priser och bra öppettider som rent generellt huseras av andra grupper än de mer ”hippa” kaféerna i staden. Man kan säga att atmosfären på många vis är mer tillåtande på bibliotekskaféet, mindre konsumtionshetsande. Här sitter många och studerar med böcker från biblioteket på förmiddagarna, här träffs mamma- & pappalediga föräldrar i grupp, här hänger pensionärerna, många arbetslösa, invandrare. Det finns en dynamik som är svårträffad på andra platser i staden och som givit Bibliotekskaféet ett enormt affektivt värde för många Umebor. Inne på toaletten finns t o m en återgivning av en dikt från en diktsamling skriven på, och om, kaféet.

Att Umeå stadsbibliotek fyller alla dessa funktioner i människors vardagsliv, vid sidan av att vara ett utmärkt bibliotek med trevliga bibliotekarier talar alltså snarare för bristen på många saker i Umeå än något annat. Det mångfaldiga brukandet av rummet visar behovet av tillgängliga och icke-kommersiellt riktade rum i hjärtat av staden där vi kan mötas, spendera tid (döda tid) och på andra sätt bara vara utan ett specifikt ändamål.

Med flytten av biblioteket kommer många av dessa funktioner gå förlorade utan någon duglig ersättning. Mycket tyder idag på att Umeå C, centrumbutikernas intresseorganisation, intresserar sig för att köpa byggnaden av Umeå Kommun vid flytten och utveckla den till en shoppinggalleria – det är ju det perfekta läget! Det är knappast troligt att den typ av shoppingkomplex, utifrån andra liknande rum, kommer inneha samma tolerans till att brukas som en allmänning av gemene Umebo. Samtidigt faller planerna in i ett betydligt större perspektiv. Umeå centrum håller på att utsättas för intensiv gentrifiering. Hyresrätter rivs liksom K-märkta småhus, mindre butiker och kulturlokaler tvingas ut ur centrum med stigande fastighetspriser, flera stora gallerior planeras, konferenscentrum, stora hotellkomplex. Både våra allmänningar och vår stads identitet samt möjligheten att bo i centrum och på så sätt motverka generell segregation håller på att exploateras till förmån för marknadsintressena. Flytten av stadsbiblioteket utgör en nyckel i denna omdaning av stadskärnan, och staden som sådan, och motståndet mot flytten utgör därmed också nyckeln till motstånd mot omdaningen generellt.

Vi ska därför inte bevara stadsbiblioteket på dess nuvarande plats utifrån en diffus känsla av att vi gillar när saker är som de alltid har varit. Vi ska bevara det för att det är en strid om vår tillgång till den stad vi bor i, generellt. Alla de bruksområden som idag samlas i biblioteket tyder på att vi behöver fler öppna rum och sociala mötesplatser i centrumets kärna, inte färre. Därför ska vi motverka flytten med alla medel som krävs.

—————————————————————————————

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Positivt med mer varg, Hans Norebrink skriver Kapitalets springflicka, tusenpekpinnar skriver Middle-class morality, L. O. K. Ejnermark skriver Wikileaks avslöjar våra egna anti-demokrater, jesper skriver Solidaritet bygger inte på egenansvar, allaljuger skriver Det tandlösa motståndets höst

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.