Posts tagged konstituerande kraft

Hardt & Negri: “Declaration” - Del II

›› Om jag är tvungen att nämna en enda bokstavskombination, ett enda partinamn så raderar jag hela skiten ‹‹ tänkte jag. Fundamentet för denna diskussion måste vara att vi är överens om att maktövertagande, i dess klassiska inomkapitalistiska bemärkelse, inte kan vara lösningen. Det finns en paradox att ta hänsyn till; reformism i dess traditionella bemärkelse bygger på att kapital ackumuleras, att värde skapas och sedermera kan fördelas. Därför tenderar också den klassiska socialistiska lösningen på en ackumulationskris att landa i grundläggandet en ny ackumulationsregim, snarare än ett överskridande av kapitalet som sådant. Det går, lite snällt, att se som en form av pragmatism. När människor lider tycks steget till att stabilisera ackumulationen och försöka fördela resurser någorlunda jämlikt betydligt kortare än steget till något radikalt annorlunda, till klasslöshet. Vad vi idag vet är att detta vägval tenderar att också stänga dörrarna för just ett radikalt överskridande. Inte sällan tycks en sådan väg till och med förutsätta ett kuvande av den självständiga konfliktualitet som hotar kapitalet. Vi vet så också att den fordistisk-keynesianistiska epoken konstituerades på en klassfred, sedermera ett hårt nedslag mot de rörelser som hotade kapitalackumulationen. Vi ställs här inför ett vägskäl; kan vi söka en form av reformpolitik som inom kapitalets institutioner både erbjuder gradvisa förbättringar och en utveckling av rörelsernas självständiga potential – eller – måste vi tvärtom uppfinna en konstituerande kraft av ett helt annat slag som fyller en liknande funktion men helt undviker all form av institutionell makt i traditionell bemärkelse? Jag kommer här koncentrera diskussionen till alternativ två i detta vägskäl. Inte för att jag är helt främmande för tanken på det förstnämnda, utan snarare för att en konkret idé om hur det praktiskt skulle kunna te sig i hög grad för mig känns bristfällig.

I Michael Hardt & Toni Negris ››Declaration‹‹, som för övrigt tycks komma på svenska som ››Förklaring‹‹, signerad Tankekraft förlag under hösten, byggs grundtesen på att vi idag ser framväxten av en verklig konstituerande kraft – torgen. En konstituerande kraft är alltså, inom motmakten, det positiva som dialektiskt relaterar till motståndet (negativt). Det är den kraft som utgör grunden till det nya samhället i skalet av det gamla, framväxten av en ny social relation i polemik med den idag förhärskande. Uppgiften är således att lyckas konstituera denna kraft, denna nya sociala relation, till att bli förhärskande och på så sätt överskrida kapitalet. Declaration är, som tydligt påpekas, inte ett manifest utan snarare ett slags grundläggande ramverk för hur denna process kan se ut uppbyggt i relatering till hur tidigare självständighetsförklaringar gestaltat sig. Ambitionen är utan tvivel beundransvärd; framförallt eftersom en sådan konkretisering bör vara hela rörelsens centrala uppgift att gemensamt uppfinna utifrån faktumet att vi befinner oss mitt i en explosiv kampcykel. Men det är inte utan att känna att det just här finns en rad frågetecken som hägrar efter de två läsningar jag hittills hunnit spendera med texten. Som jag skrev bygger Hardt & Negri sin uppfattning utifrån att kapitalet, sedan 1970-talets finanskris, gått in i en fas där en biopolitisk ackumulation blir allt mer central. Detta innebär att värde i allt högre grad skapas i ››det gemensamma‹‹, så att säga oberoende av kapitalets direkta kontroll över den värdeskapande processen. Kapitalet tenderar att istället bli som en fästing på dessa gemensamma relationer genom att försöka hägna in det, suga ut värde och på så sätt degenerera de relationer som de är så beroende av. Detta görs genom finansialisering; räntor, hyror, avgifter, inhängnader och liknande. Precis som övergången från slavsamhälle till feodalism, eller feodalism till kapitalism byggs fundamentet för det nya samhället upp i det gamla samhällets sprickor, för att tala med John Holloway. Vad Hardt & Negri föreslår är alltså att Kapitalet genererat ett tillstånd, en slags kapitalismens kommunism inom sig, vilket nu som social relation måste överskrida kapitalet och på så sätt bli förhärskande. Och precis så långt är vi fullkomligt överens. Den stora frågan som då kvarstår är alltså hur denna sociala relation blir en konstituerande kraft, och i slutändan också konstituerar något radikalt annorlunda. Torgen erbjuder utan några större tvivel segment, men representerar de verkligen det gemensamma som polemisk relation på så vis att det framställer ett tydligt alternativ? D v s något som endast måste förklaras självständigt och alltså placerar oss vid den avgångspunkt som för Hardt & Negri nu är central? Torgen tycks, för min del, fortfarande bära en betydligt starkare roll av motstånd, än av konstituerande kraft idag. Balansen i motmakten är således inte optimal, och det är inte utan att vara problematiskt.

För att konkretisera vår diskussion måste vi återvända till något betydligt mer konkret, vilket torde vara en analys av situationen på de platser där denna kampcykel idag tycks mest långtgången. Los indignados i Spanien och Grekland, Occupy i USA och de Nordafrikanska revolterna är utan tvivel dessa exempel. Därtill har vi Argentina, som på många sätt föregick dagens utveckling med ett decennium, och på så sätt erbjuder en rad intressanta lärdomar som denna diskussion inte kan frångå.

De multituda rörelser som står i centrum för dessa revolter tycks för mig tendera att återfalla i vad jag inledde min text med att fullständigt gå i polemik mot. I motståndet hålls rörelserna på replängds avstånd mot de krafter som tydligt verkar inom de traditionella institutionerna, men i valtider tycks de misslyckas att verkligen fungera just som konstituerande kraft, som ett reellt alternativ bortom. Endera drar de åt en apatisk position som så att säga placerar sig på läktarplats, eller så fållas de in till stöd för det minst förhatliga alternativet. Detta har i sin tur, på plats efter plats, föranlett triumfer för i bästa fall just dessa någorlunda progressiva (men paradoxala) krafter inom de traditionella institutionerna men, i ännu högre grad för relativt reaktionära dito. 

Multituden, med bas i det gemensamma, tycks alltså inte idag fungera som en konstituerande kraft som tydligt ställer sig upp som ett alternativ. Vad som sker på torgen tolkas fortfarande i högsta grad som motstånd, inte som ett alternativ-i-sig. Det tycks alltså för mig som att en pusselbit saknas i Hardt & Negris resonemang, som jag i allmänhet i hög grad ställer mig sympatisk inför. Frågan som bör ställas är så: Hur kan dessa rörelser konkretisera sin återkoppling till det gemensamma som polemisk social relation, och på så vis påvisa att det där finns ett alternativ-i-sig som vi kan göra förhärskande? Eller mer konkret: Hur förstärker vi den positiva aspekten i motmakten tillräckligt mycket för att den ska framstå som tydlig, som självklar för var och en?

Jag tänker mig att vi här har att göra med å ena sidan ett teoretiskt arbete, men desto viktigare, ett praktiskt. Om vi är överens om att det gemensamma (eller i konkret form: allmänningarna) spelar en allt viktigare roll i ackumulationen av kapital och samtidigt en relation relativt självständig kapitalets kontroll – hur kan vi tydliggöra detta och ge det en lika självklar roll som socialismen (det offentliga) i relation till det privata? Den teoretiska delen tycks för mig handla om att helt enkelt synliggöra detta förhållande. Att skapa en handfast teoribildning, på det sätt som t ex sker genom Kampform och P2P-foundation är uppenbarligen en bit på vägen, ännu bättre om den lyckas spridas brett och konkret. Men att praktiskt framhäva detta i vardagen så att få kan missta sig tycks för mig vara betydligt mer centralt. Få människor kan undvika att se hur deras skattepengar genererar offentlig verksamhet (sjukvård, skola, produktion osv). Hur kan allmänningarna bli lika självklara i vardagen och på så sätt komplettera själva delaktighetens allmänning på torgen på ett sådant sätt att den konstituerande kraften verkligen blir ett tydligt alternativ?

I Argentina skedde en rad sådana experiment. Men i brist på kraft sammanföll revolten, och inordnades i den inomkapitalistiska logiken. Vi såg hur den nya ackumulationscykeln, med ökat välstånd, så också dödade dessa rörelser, snarare än gav dem luft under vingarna. Vad tyder på att Grekland, vid ett liknande resultat, inte skulle gå i samma riktning (låt oss här bortse från diskussionen om huruvida Grekland överhuvudtaget har någon slags möjlighet att skapa en sådan stabilitet utifrån sina materiella förutsättningar, och skillnaderna gentemot Argentina på det planet)?

Få saker bör uppta vår tankeenergi lika mycket som dessa frågor. För de kommer att vara centrala i framtida kampcykler även i vår egen närmiljö och låt oss vara på det klara med att dessa kommer flamma upp i sinom tid. Vi måste självklart diskutera hur vi skapar ett kraftfullt motstånd, vilket i mångt och mycket handlar om hur en kampcykel överhuvudtaget uppstår. Men när vi väl är där i tid och rum behövs en konstituerande kraft, ett trovärdigt alternativ. Och torgen tycks för mig, i motsats till Hardt & Negri, inte riktigt tillräckliga idag för att förflytta diskussionen till dess slutgiltiga steg: Hur vi verkligen tar klivet över kanten när alla pusselbitar är på plats.