Posts tagged stadsdelsmotstånd

Metropolis Borealis – Den postfordistiska staden

Allt fler tycks vara överens om tesen att den klassiska uppdelningen mellan stad och land idag är upplöst till förmån för metropolis, en sammanhängande rumslig enhet. Osynliga Kommittén, David Harvey, Toni Negri – för dem alla tycks denna tes allt viktigare för förståelsen av vår geografi, och de konflikter som är inneboende däri.
Att flyga till Storbritannien är ett effektivt sätt att, i känsla, uppleva bekräftelse för denna teori. Geografin tycks, från höjd, bestå i en närmast oändlig urbanitet som bara skiftar i form av ljusets intensitet, men aldrig med en tendens att på allvar upphöra.

Under antiken, medeltiden och feodalismen råder inget tvivel om dessa geografiska sfärer som närmast motsatser. Livet i staden och livet på landet var något radikalt särskiljt. Det sistnämnda som plats för produktion befolkad av bönder, den förstnämnda som centrum för anhopningar av handel, makt, skatter. Tendensen till uppluckring av detta förhållande tycks följa kapitalismen, men blir utan tvivel högst reell i det postfordistiska samhället, efter 1970-talets kris. Vår klasstillhörighet, vår yrkesbörd, våra livsstilar är knappast idag självklart relaterade till huruvida vi bor i en tydligt urbaniserad miljö, eller en rural dito. Vad som är centrum och periferi tycks inte heller följa tydliga geografiska lagar; med massiv anhopning av fattigdom i bostadsområden relativt nära det traditionella centrum, och dess absoluta motsats i vad som för bara några decennier sedan var byar präglade av jordbruk och bruksorter. Rosengård, blott tio minuters cykelväg från Malmös gamla stadskärna, och Vellinge kommun på den traditionella Skånska landsbygden torde fungera som ett pedagogiskt exempel. I vissa fall tycks lager uppstå: Anhopning av rikedom i det klassiska centrum, urbana periferier, rurala anhopningar av rikedom och därefter rurala periferier – och så vidare. I Umeå träder en serie före detta byar, då präglade av jordbruksliv, idag fram som de mest segregerade enheterna i anhopning av rikedom. De blir närmast grindstäder, i betydelsen att dess geografiska avskildhet bygger en osynlig barriär gentemot det sociala liv som uppfattas som hotande. Det är helt enkelt; en gentrifiering av den gamla landsbygden. Att populistiskt ställa stad mot land, som en slags konflikt mellan tydliga intressen, framträder allt mer i konflikt med verkligheten.

Jag tänker att jag bor på den plats i den postindustriella världen där den här tendensen är som svårast att förklara, och vars berättelse lär provocera rikligt. Hur är det egentligen? Är Umeå en enhet som stad, i tydlig motsats och konflikt med inlandet som enhet? Eller ser vi tvärtom, framväxten av en Metropolis Borealis – den nordliga metropolen ur vilken vi bara kan förstå geografin genom att granska den sammanhängande; som en gemensam enhet?

Teser om den postfordistiska staden
Fram till 1970-talets kris var värdeskapande förbehållet den fordistiska fabriken. Utanför dess grindar rådde reproduktionssfären, med kunskap som något produktionens skapande av värde relativt särskiljt. Den biopolitiska ackumulationen – postfordismen – innebär att hela samhället blir en fabrik. Livet som sådant, våra sociala relationer, vår kunskap, våra affekter inordnas direkt i de värdeskapande processerna. En tydlig avgränsning mellan arbete och fritid upphör att existera. Den postfordistiska staden är på så vis en samhällsfabrik där värde ständigt skapas och sugs upp ur det sociala livet. Genom räntor, hyror och liknande extraheras värdet – vid sidan av den konventionella arbetsprocessen, vilken också förstärkts med liknande element. Det är vederlagt att bostadspriser direkt påverkas av det omgärdande sociala livet, varpå inte bara hela städer beläggs med varumärken i syfte att attrahera kapital, utan även stadsdelar och kvarter. Den alltjämnt växande turistindustrin föder på att sälja upplevelsen av våra sociala relationer och dess materiella skapelser. Vi kan till och med åka på safari till Rio de Janeiros favelas, och uppleva ››Guds stad‹‹ i vad som anses vara dess mest autentiska form.
För att smörja kugghjulen i ackumulationsprocessen sker en tranformation från storskalighet till entreprenörskaps – medborgarnas intressen och behov slutar att vara primära för stadsutvecklingen och ersätts av en planeringslogik där allt samlas kring försök att attrahera flöden i form av arbetskraft, investeringskapital och turism. Hur det görs följer ett alltjämnt tydligt mönster; attraktiva boendemiljöer med en kreativ och välbärgad målgrupp, prestigeprojekt som ska ››sätta platsen på kartan‹‹, infrastrukturprojekt i samverkan mellan offentlig förvaltning och privat näringsliv. Det postfordistiska Metropolis byggs på en ackumulation genom fråntagande och har, kanske mer än tidigare kapitalistiska faser, smärtsamt tydliga förlorare trots alla (empiriskt helt ogrundade) teorier om trickle-down-effekter.

Två tendenser tycks hela tiden samspela, som har gemensamt att de alltid innebär ett fråntagande och ett bortträngande av de med begränsade resurser. Det första, gentrifieringen, innebär försök att suga upp värde ur våra sociala relationer genom att fånga dem i räntor och liknande. Det är en paradoxal tendens, eftersom försöket att suga upp värdet direkt slår sönder de relationer Kapitalet är beroende av – men saknar kontroll över. När värdet sugs upp ur det gemensamma i t ex bostadsspekulation hotar det att tränga bort de människor som skapat det, genom att dessa helt enkelt saknar ekonomiska förutsättningar att bo kvar när t ex hyrorna, eller priserna i butikerna eskalerar. Vad som utifrån ser ut som ett område som förfördelas, som gagnas, är allt som oftast en tragedi för de boende som trängs bort när deras sociala liv kommodifieras.
Den andra tendensen framstår tydligare för vad den är; en bortträngning genom aktivt fråntagande. Det är vad som sker i bostadsområden som medvetet förslummas för att, för tillfället, öka avkastningen från hyror, avgifter och liknande. Men det är även en variant av samma tendens när platser fullkomligt dräneras på resurser, nödvändiga för livet som sådant, vilket fyller funktionen att värde cirkuleras dit det har stört chans att fungera produktivt. Här träder bilden sakta fram av den postfordistiska Metropolis, och dess förändring av bilden om stad och land som enheter i motsats.

Metropolis Borealis – Metropolen i norr
Västerbotten erbjuder själva sinnesbilden av en från staden säregen landsbygd med dess nära oändliga, glesbefolkade inland. Det är ett geografiskt rum som lider årtionden av avbefolkning med få tendenser till urbanisering. Här finns från Umeå inåt varken snabbtåg eller motorvägar. I Västerbotten, som totalt hade en befolkningstillväxt på 3 % växer bara tre kommuner – Umeå, Vännäs och Skellefteå. De två sistnämnda växer marginellt, det handlar om en handfull personer per år, medans Umeå växer med 28 %. I kölvattnet av såväl Umeås tilltagande urbanisering, så väl som inlandets avbefolkning sker idag konflikter som med stor sannolikhet kommer eskalera de närmsta åren. Å ena sidan, ett myller av missnöje kring hur Umeås stadsutveckling gestaltar sig i form av fokusskiften och bortträngning. En hel stad, mer eller mindre, i gentrifiering med eskalerande boendekostnader trots i princip stagnerad inkomstutveckling. En komplex process, svår att överblicka med svårförutsedda långsikta konsekvenser för de som idag bor här. Å andra sidan, en alltjämnt växande konflikt i stora delar av inlandet, med Dorotea som dess epicentrum, rörande ett fråntagande av resurser. I detta fall är det inte svårt att analysera den negativa spiralen; resurser tas bort (vårdplatser, ambulans, skolor, bensinmackar osv), människor flyttar och inflytningen avtar allt mer vilket i sin tur på sikt leder till en minskad befolkning vilket leder till motiv för att frånta dessa platser ännu mer resurser. Umeås befolkningstillväxt är direkt relaterad till avbefolkningen av inlandet – det är två helt sammanhängande kurvor; inlandet krymper nästan i samma takt som Umeå växer (även om det sker viss inflyttning till Umeå även genom t ex invandring och från övriga delar av Sverige, dock marginellt i förhållande). När ambulansen försvinner i Åsele är det för att Umeå, som växer, behöver fler ambulanser. En rationell omflyttning i relation till befolkningskurvan, tycker landstingspolitikerna. Inlandet transformeras till den biopolitiska ackumulationen, dels i dess destruktiva betydelse, men även i betydelsen att turistnäringen görs alltmer central. Att fjällorter blir föremål för en anhopning av rikedom och välstånd är på sikt inte alls en omöjlig tanke, vilket tar oss tillbaka till bilden av ett lager av centrum och periferier som är mer komplext än i tidigare epoker.

Bilden av Metropolis Borealis träder fram ur skuggorna som en geografisk enhet som snarare förstås genom en sammanhängande analys, än genom en förståelse av stad och land som motsatser. Ett kvarvarande i föreställningen av tidigare förhållande leder fel i konflikterna där fråntagandet av inlandsbornas resurser anses gynna staden och dess medborgare som helhet och vice versa. Tvärtom finns vinnare och förlorare på en rad nivåer och platser inom en sammanhängande enhet. Den stadsnära landsbygden, och i framtiden troligen även de orter som klarar att konstituera sig i en kraftfull turistnäring är utan tvivel platser där resurser och välstånd anhopas. Det är platser där vi endast kan förstå bortträngningen i termer av gentrifiering, liknande den som vanligtvis kännetecknar växande urbana platser. På samma sätt finns platser såväl inom det tydligt urbana, som det mer rurala, där ackumulationen sker på motsatt vis. Dorotea och Åsele är utan tvivel sådana platser, men det är troligt att vi kommer se bostadsområden även i Umeå lida en liknande utveckling. Det är, vilket som, utan tvivel tydligt i ett större perspektiv där vissa inlandsorter ställs i relation till miljonprogramsförorter i Sveriges större städer. Göteborgs ytterförorter på Hisingen, som Biskopsgården, liknar på många sätt nämnda inlandskommuner och förhållandet genererar samma typ av konflikter mot nedskärningar.

Detta innebär också att allianserna mellan rörelser inte nödvändigtvis följer den logik som de idag konstrueras utefter. Inlandsbornas kamp för likvärdig sjukvård hänger samman med de kamper som förs mot en postfordistisk och nyliberal stadsutveckling i Umeå – processer som hänger samman och vars eventuella framgångar och misslyckanden kommer ge effekter i alla led. Allianser som bygger på ett gemensamt intresse i hela glesbygden, eller på samma sätt inom hela den urbana staden, skymmer de verkliga konfliktlinjerna och dess ursprung i de processer som vi här i korthet diskuterat. Med det inte sagt att Lapplandsupproret inte kan uppnå sitt sakmål i just detta specifika sammanhang med nuvarande metod; men utan allianser med de rörelser som söker konflikt kring stadsutvecklingen i Umeå så är chanserna att långsiktigt bryta trenden, vari just dessa specifika konflikter bara är små beståndsdelar, mycket begränsad. Framväxten av en antikapitalistisk metropolis, med jämn resursfördelning som gagnar flertalet sker genom konflikter med båda dessa tendenser, genom en analys av vilka som förlorar på dem och hur de hela tiden samspelar trots enorma rumsliga och geografiska avstånd. 

Stadskamp & dominoeffekter i det lokala

Vreden över att antal större stadsomvandlingsprojekt växer sig allt starkare i Umeå på ett opinionsmässigt plan. Men hur kan detta missnöje konstitueras i en verklig stadskampsrörelse som kan åstadkomma något?

Det har varit några minst sagt intressanta senaste veckor här i Umeå. När den första kritiska debattartikeln i början av februari publicerades på Västerbottens Kurirens (VK) hemsida var det som att dra upp proppen ur ett badkar, eller som att försiktigt putta på den första brickan i ett gigantiskt domino. Det som följt har varit nästan ett oändligt flöde av kritiska blogginlägg, debattartiklar och insändare. Men debatten tycks också fortplanta sig själv och sprida sig utanför sitt ursprungliga mönster. Nya dominoeffekter tycks uppstå varstans de ges det minsta utrymme och nu tycks en allt bredare stadskamp växa fram underifrån i en populists drömsituation: Folket mot politikerna (och näringslivet till viss del).

Den kommande veckan testas protesternas potential på allvar kring en rad “dialogmöten” som politiker utlyst samt en aktion under namnet ‹‹flytthjälp till Lennart Holmlund›› (Umeås kommunalråd, för er icke-lokala). Det kan vara viktigt att påpeka den skiljelinje som ändå existerar mellan en hätsk debatt på internet och via medier, och protester som äger rum i fysiska rum. De tycks på ett generellt plan spela stor roll om den här typen av protester klarar av att ta just det steget. Att etablera sig som en fysisk kraft, att ta det ansiktslösa motstånd som pågår och konstituera det i ett synligt kollektiv, på ett eller annat sätt. Att en facebookgrupp säger att 100.000 personer ska göra revolution i Egypten säger egentligen ganska lite förrän detta antal väl visar sig och gör anspråk på just det fysiska rummet.

Min åsikt är att det som förmodligen måste ske de närmsta månaderna är att en form uppstår som kan samla de kritiska opinioner som ändå verkar finnas, koppla samman dem i en förståelig kritisk teori och ge dem möjlighet att göra anspråk på just det fysiska rum som protesterna idag inte lyckats synas i (undantaget småprotester, flygbladsutdelningar och liknande då). Men det är också skapandet av en sådan fastare form (‹‹formellt parti››) som riskerar att splittra upp motståndet och synliggöra skiljelinjer. Motståndets idag ansiktslösa och något oklara karaktär är kanske också ett av dess starkaste vapen. Att framstå (rättfärdigat eller felaktigt) som närvarande överallt och framförallt - utan en ledare (inräknat både specifik person och t ex ett politiskt parti eller en organisation som försöker inta en avantgardeställning) som går att demonisera och på det viset förminska motståndet i sig. Det sista dessa kamper behöver är utan tvivel en röst som försöker tala för alla utan att ha givits något mandat för detta i allmänhet och i synnerhet en parlamentarisk kraft som samtidigt röstfiskar ur motståndet. Samtidigt tycks risken för detta tämligen låg då två partier (från varsin ideologisk kant) faktiskt försökt med väldigt fruktlösa resultat.

Den viktiga frågan för alla de som arbetar med stadskampsfrågorna lokalt är kanske därmed hur man upprätthåller den oklara karaktären (ledarlöshet, svärmkänsla osv) samtidigt som man lyckas ta steget från att vara av opinionskaraktär till att fysiskt göra anspråk på de rum som striderna ändå handlar om. Anonyma facebookgrupper med bred tendensfrihet som snabbt utlyser fysiska träffar (besök på dialogmöten, protester utanför fullmäktige, kortare besittningar av faktiska utrymmen) kanske kan vara ett sätt att varsamt agera utifrån de förutsättningar som verkar existera och med hänsyn till eventuella skiljelinjer.

Förhoppningsvis har vi ännu mer spännande veckor framför oss än bakom oss här i Umeå.

—————————————————————-

Från Konfliktportalen.se: Röda Lund skriver Fiendens fiende är inte automatiskt vår vän, Lasse Franck skriver Världens bästa värld, Kaj Raving skriver Högerregeringen fortsätter sin antifackliga politik, Jöran Fagerlund skriver 500 demonstrerade i Göteborg för rätten till asyl, L. O. K. Ejnermark skriver Intressanta analyser om Libyen – vad tycker vänstern?, » 907 skriver Ett brev till en vänster med drömmar om populism

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Behovet av verklig stadskamp är akut

I en tid då allt fler rör sig mot städerna i allmänhet och metropolerna i synnerhet skapas också behovet av en progressiv stadsanalys i motstånd till den kapitalstyrda stadsplanering som idag har en omfattande påverkan över våra liv. Hur identifierar vi problemen? Hur skapar vi en annan berättelse? Hur blir staden vår?

2005 passerade officiellt antalet människor boende i städer de boende på landsbygden i världen. Här i Sverige skedde denna process för årtionden sedan och idag bor bara cirka 15 % i något man kan definiera som glesbefolkade områden. Detta gör inte de boende i glesbygdens intressen mindre relevanta och betyder knappast heller att de ska räknas bort eller förminskas som politiskt subjekt. Däremot är det uppenbart att det sedan arbetarrörelsens begynnelse skett en avgörande förändring som inte kan frånses när man ska analysera – och vidare organisera – människor utifrån deras vardagsförhållanden. Med nuvarande utveckling kommer dessutom flykten från landsbygden in mot städerna i allmänhet och metropolerna i synnerhet att fortsätta i ett än högre tempo. Detta samtidigt som det helt saknas en inomkapitalistisk, ”logisk” förutsättning för de gigantiska folkförflyttningarna. Städerna växer i antal invånare men tillgången till jobb och i synnerhet bostäder uppstår inte i takt. Den yttersta globala konsekvensen av detta är utan tvivel kåkstäderna med ibland hundratusentals inofficiella invånare utan tillgång till grundläggande förutsättningar som dricksvatten, elektricitet och sanitet. Förflyttningen av människor mot metropolen har sina tydliga och delvis komplexa orsaker i kapitalackumulationen och är ett tydligt bevis på kapitalets mest irrationella sida ur ett långsiktigt perspektiv. Staden är på många sätt och på många geografiska platser en oberäknelig kokpunkt, redo att explodera. Vilket delvis sker men under – politiskt sätt – väldigt oorganiserade former.

Men trots den uppenbara situationen erhåller den nyliberala höger som producerat dagens förhållande en fullkomlig hegemoni över diskussionen kring denna utveckling i sig. Berättelsen om tillväxtens automatiska jobbskapande framstår för de flesta som rationell och trovärdig. I en tid då städer konkurerar med varandra om kapital (och i förlängningen arbetstillfällen) är det knappast underligt att deltagandet i denna kapplöpning om resurser framstår som en naturlig politisk reaktion. Om ett nytt hotell byggs så måste någon bygga det, därmed skapas jobb i byggbranschen. När hotellet är färdigt behövs receptionister, bartenders, städare och så vidare vilket i sig skapar sysselsättning i en rad branscher. På detta sätt skapas en berättelse där den nyliberala doktrinen lyckas sätta agendan för att framstå som det progressiva alternativet ur den kris med medföljande arbetslöshet som de själva skapat genom just delvis den typen av spekulationer som föranleder t ex ett stort hotellbygge.

Det är även precis här det blir tydligt hur dagens vänster, de (eller vi) som ska företräda det myller av människor som drabbas av kapitalets härjningar, helt saknar ett trovärdigt alternativ i en av de mest centrala frågorna i vår samtid och i förlängningen – människors vardag. Vi hittar ingen annan väg framåt utan fastnar i en dragkamp för att hålla tiden stillastående. De få antaganden som säger oss att den nyliberala stadsutvecklingen drar åt fel håll har inte skapat någon annan väg ut. Vi säger bara ”nej, hit men inte längre” eller positionerar oss, t ex i Socialdemokratins fall, som de mest ansvarsfulla och i viss mån humana förvaltarna av den rådande situationen.

…I en helt vanlig stad

I de flesta vanligt förekommande beskrivningar av marknadsekonomiska effekter på moderna städer ligger utgångspunkten i metropolen. Det är förvisso helt naturligt eftersom just en rad metropolitiska samhällen kan ses som sociala laboratorium för den (stads)utveckling som sedan följer världen över. Los Angeles, New York, London, Sao Paulo, Mexico City och Tokyo utgör utan tvivel några av dessa sociala laboratorier, vilket gjort att de även studerats omfattande i de embryon till en marxistisk förklaring av staden (som fenomen) som ändå framtagits, bland annat av David Harvey. 

Samtidigt blir det uppenbart att det, t ex för oss i Sverige, blir svårt att hitta en tydlig spegelbild i metropoler med uppåt 20 miljoner invånare när vår största stad i sin krans har cirka 1,5 miljon invånare och många av våra tio största städer bara har 100-150 000. Vi ska självklart använda Harvey m fl som en logisk utgångspunkt för dessa studier men samtidigt göra tydliga försök att applicera de spridda likheter vi kan se i vår egen närmiljö, ett mikroförhållande av det vi läser om i de verkliga metropolerna.

Här i Umeå bor idag cirka 115 000 invånare. Staden har växt, ur svenska förhållanden, nästan explosionsartat sedan etableringen av Universitetet vid 1950-talets slut. Mycket tack vare miljonprogrammet har dock utvecklingen skett relativt odramatiskt i förhållande till många städer och även om tendenserna till gentrifieringsprocesser absolut existerat under de senaste femtio åren så är även de milda. Skälen till att en stad kunnat växa i den takten under tidsepoken i fråga är naturligtvis mångfaldiga och går (samt bör) grävas djupare i. Samtidigt vill jag ändå påstå att skiftet från en Keynesianistisk ekonomi till en nyliberal (ny)ordning innehåller ett relevant skifte som gör det svårt att jämföra dåvarande tid med den stundande, och delvis påbörjade, stadsutvecklingsprocessen här i Umeå. Med 2000-talet har tillväxtfrenesin blivit ytterst påtaglig i den lokala politiska debatten. Umeå har, likt många städer, flera utsatta målinriktade stadsomvandlingsprojekt där det kanske mest relevanta och talande i sammanhanget är projektet om 200 000 invånare till år 2050. Detta mål föranleder sedan en massiv omstrukturering av stadsrummet i sig genom, vid sidan av bostadsbyggande, en förtätning av stadskärnan, etableringen av flera större marknadscentrum i ytterstadsdelarna och en biltrafiksringled. Det behöver knappast påpekas att denna omstrukturering innebär en förändring av den miljö vi lever i nära totalt. I den nyliberala ordningen skapar alltså alla dessa projekt, ja visionen i sig, tillväxt via arbetstillfällen. Samtidigt uteblir diskussionen om själva innebörden av omvandlingen helt och hållet vilket i sig bör vara den logiska utgångspunkten för all typ av omstrukturering i människors vardagsmiljö.

Den process som pågått under decennier under relativ tystnad är utförsäljningen av det kommunala fastighetsbeståndet till privata aktörer, i synnerhet i stadskärnan men även på andra platser. Detta har skapat en situation där framförallt fastighetskoncernen Balticgruppen AB tillskansat sig en allt mer monopollik situation över innerstadens utveckling. Koncernen äger idag en större del av det centrala beståndet än Umeå Kommun. Samtidigt har man lyckats köpa upp många av de fastigheter som idag står till grund för en exploatering av innerstaden – bland annat byggnader runt Rådhustorget (Umeås centrala mittpunkt), Tullkammaren, Varmbadhuset (En av Umeås äldsta byggnader), Kvarteret Hammaren (delvis rivet bostadsbestånd) samt flera byggnader kring Vasaplan (Umeås bussmötespunkt) inklusive den som innehar gallerian Kungspassagen. På detta sätt har beslutandemöjligheten om Umeå centrums utveckling överlämnats i privata händer. Förvisso kan alltid byggnadsnämnden och kommunfullmäktige stoppa vissa processer men utifrån nuvarande situation är det en marginell chans att det sker och att det mothåll som ändå existerar kan skapa en annan väg framåt snarare än ställa Umeå i ett stillastående läge likt det som beskrivits tidigare i denna artikel.

De byggen som idag planeras i exploateringen av Umeås centrumutrymme följer en likriktad modell för konkurrenskraftiga städer. Det handlar först och främst om att byta ut gammal (delvis kulturminnesmärkt) bebyggelse med utrymmeseffektivare, modern – t ex kontorsbyggnader och ”attraktiva bostadsrätter” – samt större shoppinggallerior och höghushotell som alla ger större avkastning för fastighetsägaren per kvadratmeter yta. I processens första fas rivs ett antal hyresfastigheter i innerstaden vilket i sig av många skäl bör diskuteras och problematiseras. Samtidigt är detta inte den yttersta risken med den typen av likriktad utveckling som planeras för Umeå centrum. Med nybyggda hus och en ökad exploatering av innerstaden riskerar lägets attraktivitet att höjas lavinartat. Detta är den typiska gentrifieringsprocess vi ser i de flesta innerstäder. De mindre butiker, lokaler för ideella kulturföreningar, intresseorganisationer och icke-kommersiella mötesplatser riskerar via gentrifieringen att tryckas ut ur stadskärnan när lokalhyrorna uppvärderas pga. attraktionen som skapas av den nya bebyggelsen. På det sättet skapas en homogen stadskärna med shopping och kommersiella nöjen i centrum. Vi ser redan detta i viljan att flytta stadsbiblioteket från sitt attraktiva läge i anslutning till centrala gator och kollektivtrafik till förmån för ännu en shoppinggalleria, för att nämna ett exempel. I förlängningen är det vi som blir förlorarna när vi tvingas undan från de ytor vi haft tillgång till i vår egen närmiljö till förmån för ”tillväxten”. Små företag som Sega Råttan (anrik stadskiosk i Umeå) och H-Ströms Antikvariat kulturmötesplatser som Verket, offentliga mötesplatser som alternativa teatrar, bibliotek, hyresfastigheter osv. är de som i första hand riskerar att bli ett minne blott i Umeås stadskärna när denna process väl sätter igång på allvar. Det finns gott om exempel på hur gentrifieringsprocesser av innerstadsområden har sett ut i Sverige och vilka konsekvenser som följer där med. Att Umeå skulle vara ett undantag är högst otroligt i sammanhanget. Denna berättelse är i sammanhanget självfallet både förenklad och generell, varje specifik utvecklingsdetalj förtjänar att synas i sömmarna, men den kan i alla fall stå som en grundläggande uppfattning om vad som håller på att hända utifrån granskning av exempel från andra städer både i Sverige och internationellt. Detta berör självklart även endast i första hand innerstaden vilket ska sägas inte betyder att processerna även påverkar även andra stadsdelar eller pågår på likartade sätt där. Som jag tidigare skrivit fyller även redan dagens hyressättningssystem sin funktion i en ständigt, om än inte lika snabb, pågående gentrifieringsprocess av stadsdelar med fattigare befolkning.

Vad bör göras?

Behovet av en alternativ berättelse om stadens innehåll och funktionalitet är utom alla tvivel akut idag. Vi har konstaterat att utvecklingen är illavarslande och direkt missgynnande för flertalet. Vi har också konstaterat, kortfattat, hur den kan se ut även i mindre städer genom exemplen ovan men fortfarande saknas en analys som inte endera är varsamt administrerande av kapitalets härjningar eller ett försök att endast agera stoppkloss i utvecklingen vilket får vänsteralternativ att framstå som konservativa, bakåtsträvande.

Att skapa en alternativ väg framåt som utmanar kapitalet utan att fastna i meningslösa politiska dogmer kräver i första hand en deltagande strategi. Vi behöver börja hitta forum för diskussioner rörande vad vi är för och vill ha i första hand och därifrån skapa oss en bild av vad vi är emot och varför.  Vi kan krasst konstatera att vi lever i en miljö där allt större delar av de allmänna egendomarna tillfaller ett fåtal och anpassas utifrån sin möjlighet att skapa mervärde snarare än att fungera utifrån det bruksvärde som utgår från våra behov. Vi bör förslagsvis börja med att identifiera vilka rum som fyller en viktig funktion i våra liv och varför de gör det. I Umeå är stadsbibliotekets funktion som social mötesplats och allmänning utan tvivel ett möjligt exempel på ett sådant rum. När vi identifierat vilka rum som är viktiga kan vi även staka ut vilka som saknas och varför de saknas. Hur kan vi försvara de vi har tillgång till och skapa nya samt skydda de från övertagning? Jag vill hävda att det endast är denna stig som är möjlig att vandra för oss som vill identifiera problemen, skapa trovärdiga alternativ och sätta dessa i rörelse.